Aftonbladet – 4 juni 1863, sida 2

Revolution är ett ord, som klingar förfärligt och olycksbådande i de flestas öron, och hvarvid man vanligen ej tänker sig annat än en uppresning af råa massor emot en förståndig, upplyst och välvillig öfverhet. Betraktar man saken något närmare, så lärer likväl förhållandet oftast befinnas vara ett motsatt, nemligen att det just är regeringarne, hvilka genom en i åratal fortsatt halsstarrighet och dötfhet för nationernas billiga anspråk och blindhet för hvad omkrin dem försiggår föranleda revolutioner; oc någon fång kunna dessa sednare vara en omedelbar följd af ett enstaka, rättskränkande regeringsbeslut. I händelse den skickelsedigra kris, som nu pågår i Preussen, skulle gestalta sig tillen verklig revolution, så lärer närmaste anledningten till utbrottet icke va a att söka hos någon annan än konungen sjelf öch hans ministrar. Grunden till den sednaste tvisten emellan regering och representation synes vid första påseendet vara af föga framstående vigt, men innebär i sjelfva verket ingenting mindre än ett val emellån konstitutionell monarki och envälde. Ministrarne hade nemligen på ett trotsigt sätt vägrat att underkasta sig de stadgade reglorna för det hus, der de, ehuru icke valda, intaga plats och äga rätt att yttra sig. Kammaren aflät i anledning häraf en skrift velse till konungen, hvaruti det öppet för klaras, alt emellan kronans rådgifvare och landet det finnes ett svalg, som ej kan fyllas på annat sätt än genom ett ombyte af personer eller, rättare sagdt, af system?. Konungen svarade härpå att han ställde sig på sina ministrars sida. Sådan är nu sakernas ställning. Obestridligen har representantkammaren vid detta tillfälle och under hela sin sammanvaro gjort allt hvad den under dylika förhållanden å sin sida kunnet göra för att bibehålla rättstillståndet i landet. Numera synes för denna kammare ingenting annat återstå än ätt öfverlemna folkets sak i folkets egna händer. Skulle detta fortfarande befionas villigt att betala en af dess ombud icke beviljad budget och tåligt se sina konstitutionella rättigheter trampade under fötterna, så har Preussen åter intagit sin plats ibland rent despotiska stater, och detta har då skett med tyst bifall af en nation, som räknar sg för en bland de mest civiliserade i Europa. Skulle deremot dess tålamod vara slut och måttet anses fullrågadt, då är revolutionen redan förhanden, och striden kommer då mähända att utkämpas på ett annat fält än det parlamentariska. Times har nyligen i tvenne ledande artiklar tecknat den nuvarande politiska krisen i Preussen. Efter att ha berört den för en britt nästan ofattliga dumdristigheten i ministrarnes anspråk att stå högt öfver parlamentariska reglor, yttrar sig det stora citybladet om ställningen på följande sätt. Preussiska monarkien, kämpande och lossnad ur sina fogningar, har länge varit en källa till vådor icke allenast för sig sjelf utan ock för hela Europa. Denna monarki, som ej är af äldre datum än början af förra århundradet, har redan tvenne gånger varit helt nära att gå under och synes nu rusa mot en tredje och måhända ännu mera olycksbringanide katastrof. Man kan utan svårighet härleda dessa olyckor från den oinskränkta och okontrollerade makt, hvar