Aftonbladet – 21 maj 1863, sida 2

väg, den vi kunna gå för att finna det goda och rätta, och det är den . Christus lärt oss att vandra. Rösten hade talat med detta till hjerta gående tunfall, som en djup, fast och helig öfvertygelse förlänar. Orden fingo något gripande, högtidligt uttalade i denna stund och på denna plats. När de tysteade, darrade Gurlis hjerta; men ännu rörde hon sig icke ur stället. Stegen af någon som aflägsnade sig hördes; de bortdogo så småningom, till dess det åter blef tyst omkring den knäböjande unga qvinnan, Armarne, som omfamnat korset, lossnade. Hon reste sig upp och stod länge vid sidan af grafven, blickade upp i natthimmeln, hviskade ännu en gång sin mors namn och derefter, för första gången i sitt lif, bad hon en bön, direkte ställd till Gud. Gurlis ansigte var lugnt då hon långsamt återvände hem. Nu en förklaring öfver tilldragelsen på kyrkogården. Under det: korta, men häftiga samtalet emellan Gurli och Allon. hade de ej gifvit akt uppå att fönstret i Allons kabinett, der de befunno sig, stod öppet. Detta låg åt terrassen och hvarje ord som talades makarne emellan hördes dit ut. Ehuru långt framskriden tiden var, funnos likväl på terrassen tvenne personer, hvilka qvardröjt der för att njuta af sommarnatten och röka slut sina cigarrer. Dessa båda voro Stefan och löjtnant D— Vid de första orden emellan Gurli och Allon reste sig Stefan, sägande åt D—: eKom låt oss gå; det vore ej särdeles grannluga att göra oss till vittnen af hvad man och hustru kunna hafva att säga hvarandra.t Löjtnanten delade denna tanke. De gingo utför terrassen och gjorde ett slag i trädgården, hvarefter de åtskildes och D— gick in till sig.