Aftonbladet – 20 maj 1863, sida 2

om den stämning, som allmera vann insteg bland de unga ryska officerarne i Polen, emedan dessa officerare, i en märkvärdig af tKolokolt meddelad adress till storfursten Konstantin öppet uttryckt sina sympatier för den polska saken och sin afsky för den bödelsroll man lät dem spela i Polen. Denna stämning kunde och skuile ofelbart bära och brioga till mognad frukter, som skulle blifva helsosamma för Ryssland, men bittra och giftiga för S:t Petersburg Ryska regeringen fruktade framför allt en sak. I första dagarne af Mars 1863 tillän dagick den af henne sjelf bestämda terminen för de ryska böndernas emancipation. Hon var fast besluten att hvarken gifva dem hela den frihet eller den jord som de hoppades, som de väntade, som de önskade I — nmn1281TLn13(n16nntis:6tstjroe))erRn-? och som de ännu enhällgt önska uti det! ryska kejsarrikets heia utsträckning. Regeringen bäfvade för en rysk resning, som, om den en gång räckte handen åt den polska rörelsen, skulle göra den ryska och polska revolutionen oöfvervinnelig. Regeringen visste ganska väl, att cheferne för den hemliga ryska associationen hade varmt uppmanut den polska associationen att uppskjuta den polska rörelsen till våren. samt att polackarne med nöje hade samtyckt dertill: hon trodde sig derför göra en riktig mästerkupp, då hon tvang cen att utbryta förr. flevnes beräkning var enkel: antingen skulle denna vidunderliga rekrytering, denna proskription i massa, såsom en engelsk minister har kallat den, försiggå utan motstånd — och då skulle Polen, beröfvadt på en gång all sin ungdom, den mest glödande, mest patriotiska delen af sin befolkning, vara för lång tid pacifieradt, — eiler ock skulle Polen resa sig ensamt och lätteligen krossas. Beräkningen var, som man ser, icke oäfven; men, såsom det ofta går till i historien, hade reaktionens materialister gjort upp räkningen utan afseende på de underverk, som polackarnes heliga och mäktiga idealism, hvilken icke vet af något omöjligt, kunde och måste frambringa. Ar 1861 visade de det exempellösa skådespelet af ett helt folk, som, lydande en lösen, eller rättare en ingifvelse från ofvan, lät sig mördas, män, qvinnor och barn, utan skymt af motstånd, utan att ens höja ett rop af fasa, men lugnat och mera majestätiskt än någonsin i sin dystra resignation. Och 1863 dristar en alldeles vapenlös ungdom, i saknad af alla krigets medel, kasta handsken i synen på det ryska kejsarväldet och rycker med sig hela nationen, begynner en omätlig folkrevolution, som skall sluta, jag hyser derom intet tvifvel, ej blott med Polens triumf, utan derjemte med hela norra Europas frigörelse och nydaning. Hvad har den ryska militärkomiten, hvad hafva våra vänner officerarne vid den iPolen stationerade armåtn gjort för understödja den polska resningen? Tyvärr, litet eiler så godt som intet! Deras propaganda bland soldaterna hade knappt begynts, och ehuru deras ord åhördes med liflig uppmärksamhet, vågade de ännu icke tro, att soldaterna skulle i det afeörande ögonblicket följa dem till målet. Under den polska insurrektionens första dagar hade emellertid ett kompani redan svurit vår ryska Jolkfena, som bär inskriften ?Zemlia i Wolia? (jord och frihet); men bedraget af de falska rykten, som regeringen utströdde med fulla händer, om de polska insurgenternas förmenta grymheter mot de ryska soldaterna, bytte detta kompani om sinnelag några timmar derefter och börjad2 liksom de andra att utösa förbannelser öfver polackarne. Ryska regeringen inskränkte sig icke till lömskt förtal allenast; ganska naturhgt fruktande, mer än någonting annat, en möjlig fusion mellan en del af ryska armån och den polska insurrektionen; af förtvillan tvungen till ärlighet och omsider bortkastande den bycklande masken af mensklighet, heder och civilisation, hvilken hon så gerna tager på sig inför Europa, tillgrep ryska regeringen ett förfärligt medel, värdigt Wallenstein och Tilly, de gamla tyska landsknektarne, eller de italienska condottieri i 16:de sek!et: hon vädjade till soldaternas sämsta passioner, och gifvande dem fria tyglar, tillät hon dem icke blott, hon upp manade, befallde dem att härja, bränna. nedhugga i massa såväl insurgenterna som de polska städernas och byarnes fredliga inbyggare, qvionor och barn inberäknade. Genom denna ohyggliga åtgärd, som vid blotta tanken derpå kommer håren att resa sig, har kejsar Alexander II på en gång vuxit icke blott till jemnhöjd med, utan ett hufvud högre än sin fader kejser Nikolaus, erym i åminnelse. Genom denna handling har han öfver det ryska namnet, öfver hela den ryska nationen spridt en skam och en vanära, för hvilken han skall stå oss till ansvar. Och man-djerfves ännu tala om kejsar Alexanders mildhet! I deg, under det ett Polen vadar i eld och blod, tack vare just denna mildhet, fiones det menniskor i Eu ropa, som hafva mod att råda polackarne att förlita sig derpå! Det finnes i sanning här i verlden ett slags naivett, som är beundransvärd, en stupiditet eller ekenhelig lek med ord, som kunge komma en att tvifla på menniskoförnuftet! Men, invänder man, kejsar Alexander är oskyldig till alla dessa brott, hen är okunnig om dem, och ansvaret derför drabbar uteslutande hans generaler. Hen är god och välmenande, men hans embetsmän äro afskyvärda. Och ni kan verkligen tro på allt detta? Kan ni tänka er, att brott, eom genljuda öfver verlden, som uppröra hvarje menskligt och årligt hjerta i Europa, kunna förblifva okända af honom? Och en gång kända af honom, tror ri väl att de kunnat begås utan hans tillåtelse, uten hans uttryckliga och bestämda belallnipg? Glömmer ni då, att han är en enväldig kejsare och att inom den officiella handliogssferen allt utgår ifrån honom? Tror ni slutligen, att han, då han skickade general Berg för att pacifiera Polen, icke visste hvem han skickade eller hvad han gjorde? Jag trotear hvarje ärlio man, och som icke är groft okunnig eiler förstockadt enfaldig, att tro derpå. Det är sannt, att emellan kejsar Nikolaus