Aftonbladet – 20 maj 1863, sida 2

icke gäller en nationalstrid, utan mensklighetens och frihetens kamp mot det skändligaste tyranni. Tillåt mig, min herre, alt här yttra några få ord om en högt älskad vän, en ung l.ndsman, som nyligen stupade i de polska insurgenternas led för en rysk kula. Jag talar om Alexander Potebnria. Han hade varit löjtnant vid ett tiraljörkompani, som före den polska insurrektionens utbrott låg i garnison uti Wurschau. Hans uppfostran hade gjorts vid ea kadettkår i S:t Petersbur, och på tel härom vill jag framhålla en rätt egen företeelse. Kejsar Nikolaus bade tagit kadettkårerna i sitt synnerliga hägn, föreställande sig att dessa voro lika många plantskolor, ur hvilka skulle utgå massor af tjenare efter hans sinne, dresserade till lydnad och blindt tillgifna utan att reconnera eller tänka. Han hatade univeriteterna, ty han trodde, icke utan skäl, huru bevakade och begränsade de än voro genom hans despotism, så utgjorde de dock medelpunkter för en liberal propaganda. Hvad skulle han hafva sagt, om han vetat att hans högtälskade kadeltkårer voro meelpunkter för en långt farligare propaganda, icke blott liberal, utan demokratisk och revolutionär. Ur våra kadettkårer hafva utgått våra bästa och varmaste vänner; de hvimla i dag uti ryska On, och snart, hoppas jag, skola de få tillfälle att visa hvad de duga till och hvad de Potebnia var en högst utmärkt ung man. Det var en hjelte utan fraser, hos hvilken en glödande patriotism och ea passionerad kärlek till friheten voro parade med ett lugnt, praktiskt förstånd, ett bjerta, som icke visste hvad fruktan var och en energi som icke ryggade tillbaka för nå got. Han var själen uti de ryska officerarnes i Polen förening och hån åtnjöt obe: gränsadt förtroende af den polska centralkomittn. Ilans häpgifvenhet, hans kalla, djerfva heroistn kände inga gränser. Förföljd, hetsad som ett vildt djur både af den militära och den civila polisen, genomströfvade han oupphörligt Polen från den ena indan till den andra, öfverelit förenande. fvande sinnena, bildande komiiter, som han derefter bracte i förbindelse med den högsta komiten i Warschau, och han dolde sig hela veckor i denna stad, der hans närvaro pästan alltid var nödvändig. Han besökte London tre gånger. Det var der som vår lilla krets, bestående af Herzen, Ogareff och mig, gjorse hans bekantskap, och ehuru långt före honom till år, hans äldre bröder, bugade vi oss alla tre för hans unga heroism, hans höga intelligens, hans stora hjerta och hans heliga kärlek till fäderresland och irihet. Han var knappt 25 år gammal. Hans sista besök i London egde rum ett par veckor efter den polska insurrektionens utbrott. Han kom till oss förtviflad. Allt hang arbete hade strondat mot ett oblidt öde. Och han återvände till Polen för att inträda i de polska leden och dö för frihetens heliga sak. Hans hjeltemodiga föredöme skall icke vara förloradt. Icke blott oc re, utan älven de ryska sold:terna börja nu öfvergå till de polska insurgenterna, och måhända skall med Guds bjeip ögonblicket nalkas, då man icke mera skall se den polska insurrektionen på den ena sidan och ryska armåön på den andra, utan den slaviska frihetens armå i kamp med den tyska despotismen3s. Ja, min herre, den politik, som nu följes i Polen, är icke en rysk politik, utan en genomtysk politik, — tysk, ieke i nationel mening, utan i Almanach de Goihas. Kejsare, konungar och storhertigar, hertigar och furstar, grefvar och baroner, -— allt detia sympaliserar nu mera än någonsin med kejsar Alexander, hvilken de betrakta, och med stort skäl, såsom den bäst tysk, och hvilken vi betrakta såsom den mest olycksbrin sande ryss, Innan jag afslutar detta långa bref, min herre, så tillåt mig att i få ord framställa Rysslands nuvarande situation, dess behot cch dess förhoppvingar. (Slutet följer.)