Aftonbladet – 18 maj 1863, sida 2

och påtagligen bevisa att någon förändring förr eller sednare måste ega rum. Som redan blifvit antydt har bankutskottet i 13:de och 14:de punkterna föreslagit att nya filialbanker hädanefter ej må undfå krediiv och att filialbanker, oktroyerade 1558 och följande åren, icke efter nuvarande okiroys utgång må påräkna försträck. ning från rikets ständers bank. Det förer kommer 0s3 som om bankoutskottet glöm att dessa filialbanker förklarades skola blifva riksbankens skötebarn. Det ansågs nemligen möjligt att så ordna filialbankerna att de skulle kunna styras af riksbanken och derifrån undfå föreskrifter i afseende på af: färernas bedrifvande. Någon missräkning i det fallet lärer väsentligen hafva bidragit till den onåd, hvari dessa banker fallit, men åhända jemväl den omständighet att äfven de, väl skötta, gifvit en god afkastning. äl kunde med fog, sedan 10 millioner rår blifvit disponerade i form af kreditiv till filialbanker, man förklara att riksbanken icke borde öfverskrida detta belopp, men att helt enkelt, innan man blifvit öfverens om hvilka bankinrättningar man önskar se upphomma i landet, med ett penndrag förara att 22 bankinorättningar, till hvars instiftande man medverkat, helt enkelt skola upphöra, utan alt bekymra sig om följderna, det förefaller något lättfärdigt. Vi föreställa 0383 derföre attrikets ständer icke med anledning af den gjorda framställningen må fatla annat beslut än att det till kreditiv för filialbanker anvisade belopp ej må öfverstiga 10 millioner. Fördelningen torde lämpligen såsom förut öfverlemaas till fallmäktige i riksbanken. I afseende på vilkorena för filialbarker förekommer den ändring, att filialbanker numera endast erhålla kreditiv och ej så som förut lån till 2, och kreditiv till 4. Genom godkännande af denna åtgärd kan man ej underlåta att fiona en motsägelse i bestämmelsen att 4 proc. ränta för de summor, som å kreditivet lyftas, blifvit fastställd, ?dock så att minsta påförda ränteafkomst blifver 2 proc.? Enuhvar torde finna att här har bankoutskottet fö esiagit en åtgärd, som tvingar filialbankerna att använda hälften af kreditivet såsom stående lån. Man förebär alt riksbanken hafi så liten ränteafkomst å de anvisade med men som fullmäktige medgifvas öfverflytia obegagnade kreditivandelar till de fonder, der de äro mera eftersökta och rörliga, så synes detta argument föga hållbart. I hvarje fall vore det bättre och principriktigare att af filialbanker taga 5 proc. å de summor som lyftas, utan vidare förbehåll om en minimiränta. Denna var fordom bestämd till 1 proc., nu till 2 proc., nästa aång till 3 proc. och kanske sedermera till 4 proe. Huru beskaffad blir då kreditivrätten och slutar icke affären med att blifva lika ofördelaktig för riksbanken som utlåningen till armåns ackordsamorterinogsfond, hvilken i närmare 30 år innehaft ett stående lån mot 4 proe. ä 2,016,600 rdr mot obligationer, som väl utlottas årligen, men dervid lottning sker endast bland de obligationer, som anmälas till utlottningen, och fullmäktige i rksbanken anmäla sig icke till deltagande uti densamma, änskönt banko utskottet med en viss ruelse uppnämner denna summa bland dem, som det med skäl kallar fastlåsta. I afseende på handelsoch näringsdiskonten och allmänna diskonten förezxommer att bankoutskottet erkänt riktigheten af atträntan borde frigifvas och att den fri utgjorde ett fullt betryggande stöd för riksdanken att honorera alla sina förbindelser. Detta är fulikomligen riktigt och vi hoppas och önska att frågan om fri ränta, som nu hvilar ho3 lagutskottet, måtte få en lycklig lösning på ett sätt som undanrödjer fastighetsegares farhågor, men inger tillräcklig lifaktighet uti den egeutliga, rörliga penningemarknaden. Men då man gillat detta förefaller det oförklarligt, hvarföre utskottet föreslagit att förändra bestämmelsen om räntan för allmänna diskonten, som nu är 5 högst 6 proc. efter fullmäktiges bepröfvande, till 5 proc. bestämdt. Många och välgrundade anmärkningar äro gjorda mot den ullåning, som bedrifves genom allmänna diskonten, men äfven om den nu ej kan helt och hållet upphöra, så synes det vara en nog stor orimlighet att sätta räntan lägre i allmänna diskonten, der säkerheten i de flesta fall är sämre än vid belåning i handelsdiskonten at t. ex. vågförda effekter, publika papper och dylika till belåning erbjudna säkerheter. Man ser bäst i manufakturdiskonten hvarthän detleder att uppmuntra en lånerörelse genom att sätta låga lånevilkor, så att dessa utgöra ett premium på fortsättningen af systemet att alltjemt intrassla hvarandra genom borgensförbindelser. .Om det medför olägenhet att uti en diskontfond med omsättningsrätt hafva rörlig ränta, så bör denna, om en siffra skall bestämmas, hellre sättas så hög att deticke ifrågakommer att fonden upptages af sådana personer som låna endast för den billiga räntans skull i förhoppning att kunna utlåna pennvingarne med vinst af 1 proc. eller mera. Fonden skulle i sig sjelf mer gagna allmänsheten om väntningstiden i medeltal blefve kortare. De föreslagna indragningarne af 200,000 rdr om året å denna fond bevisa att man väl erkänner principen, som förklarat lånesättet olämpligt, men att man icke vill på något effektift sätt tillämpa densamma. Lika bekymradt för tillämpniogen af redan fattade beslut har utskottet visat sig då det föreslagit i afseende på fastighetslånefonden att handlingar för erhållande af nya lån skulle emottagas ända intill innevarande års utgång och att å de sålunda ingifna dokumenterna utlåningen må fortgå ända till 1864 års slut, Man torde lätt här spåra bemö 3 pr