Aftonbladet – 13 maj 1863, sida 2

STOCKHOLM den 13 Maj. Bref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn d. 7 Maj. Adressdiskussionen i riksrådet har för nången icke motsvarat den förväntan man jort sig. Man hade väntat excursioner i len högre politiken, man hade väntat — ich regeringen bade också uppenbart väaal det — att få höra regeringens politik elyst och kritiserad både från helstatlig er eiderstatlig sida, hennes svängningar, wennes eftergifter; men i stället sysselsatte lebatten i riksrådet sig blott med den gifaa ituationen och dennas ytterligare utvecking. Sedan regeringen förklarat, att ehuru won anser lagstiftningsgemensamheten uppväfd, finnes dock en faktisk gemensamhet, som hon särdeles mycket önskar bibehållen, wvarföre hon blott ogerna och endast steg för steg vill skrida till frånskiljande; man skulle derföre ba trott, att oppositionen skulle ippträda kraftigare, och snarere än från nelstatsmännen quand möme borde man rån eidermännen ha väntat anfall mot reseringens politik. Men de uteblefvo, och: härmed var situationen gifven; ehuru riksvådets flertal helt säkert önskar ett ögon blickligt och fullständigt fränskiljande, har man icke kännt sig stark nog att gå löst på ministören; man har tyckt, att då man nu tog ett par frånsöndringssteg, och när ksrådet fick utvidgade rättigheter och framför allt initiativ i lagstiftningsfrågor, skulle let kunna göra sig till herre öfver situalionen och framkalla större rörelsehastighet i frånsöndringen, än den regeringen för ögonblicket proklamerat säsom silt prooram. De incarnerade helstatsmännen del0go i adressdiskussionen; blott två af dem, utrikesministern från 1851—52, geheimerådet Bluhme och den smånätta obetydligheten grefve Holstein Holsteinborg, en aristokratisk leksak, röstade mot att adressen skulle genomgå andra läsningen, utan att man likväl vet af hvad skäll Ministerens medlemmar kä de sin styrka och uttalade alla sin önskan att göra adressen mera otvetydig, antingen rent förtroende eller rent misstroende, och isynnerhet uppträdde Orla Lehmann temligen kry och utmanande, likasom om han höjt den eiderfana?, han på sin tid hoppades på, då han röstade för helstaten. Icke destomindre förklarade konseljuresidenten Hall, att adressen var antaglig; han fann det ej nödvändigt att statuera, att när en lag var antagen af riks rådet och sanktionerad af konungen, blir den lag i konungariket och Slesvig, Danmarks rike, utan afseende på om holsteinarne antaga en dylik lag elle: ej; han fann adressens önskan, att ingen utveckling af de särskilda landsdelarnes friheter, som kunde skada deras förening såsom ett helt, må ega rum, något oklar eller också följande aildeles af sig sjelf, och han för klarade, att regeringen fann det billigt och nödvändigt att gifva S esvig en folkligare och sannare representation. En fruktan man hyser i afseende å Slesvigs frihet är att regeringen skall gifva dea slesvigska ständerförsamlingen skattebevillniogsrätt, i det man befarar, att detta — innan den nära föreningen med konungariket blifvit fastare och utvidgad — skall framkalla den slesvigska sjelfständighetslusten, utveckla de söndrande benägenheterna och åtskilja hvad som nu likväl är förenadt. Det är samma fruktan, som föranlåtit den ifrige danske bonden och slesvigska ständerrepresentanten Hans Kriger från Bedtafle att i år likasom under förra riksrådssessionen inlemna ett förslag till ny gemensam grundlag för Danmark-Slesvig, hvarigenom den danska grundlagens väsentligaste stadgar skulle bli gemensam grundlag, och hvarigenom särskildt skattebevillniogsrätten både för Slesvig och konungariket skulle läggas i riksrådets händer. Vid sidan häraf skulle de särskilda representationerna med lagstiftningsmakt i de enskilda angelägenheterna existera. Detta förslag innehåller de facto incorporationen, till hvilken vi mycket säkert en gång måste komma, men som vi således vid detta steg skulle låtsa sow om den ännu icke funnes; förslaget gör åtskilnad mellan lagstiftningsmakten och bevillningsmakten, hvilken obestridligen i alla händelser i den här föreslagna formen skulle åstadkomma de största svärigheter, och det fordrar slutligen ett afstående af riksrådets bevillningsrätt, som det skall bli svi få. Men det är en seg och ihärdig, allvarlig man, som inlemnat det, och han skall fortfara att arbeta för planen att lägga hufvudstyrkan i konungariket2 och Blesvigs gemensamma församling och icke såsom nu i de särskilda församlingarne, till dees vi fatta att, om också hans förslag icke är det rätta, det dock är på den vägen vi skola gå. Mot dessa önskningar att icke gifva Slesvig skattebevillningsrätt talade Madvig, riksrådets president, och etatsrådet Krieger, icke derföre att de önskade att detta skulle ske, utan derföre att de funno det oriktigt att i en adress uttala en dylik önskan om en mindre frihet för en annan landsdel. Alla talare gingo i sina enföranden ut ifrån, att den nuvarande ministeören stannade qvar i regeringen, bondevännen J. A. Hansen, så väl som Madvig, Hother Ilage, m.fl., men ett egentligen lifligt förtroende uttalade ingen annan än Tscherning; men då man sålunda godkänner situationen, som framkallats af omständigheternas makt, då man alls icke rör vid de steg regeringen till dato tagit, kan jag icke sc annat än en seser för regeringen i denna förhandling och en förtroendeförklaring, om också indirekt, i anslutningen och adressen. Mon Aa . FR rr a