Aftonbladet – 7 maj 1863, sida 3

r OA skyndat att taga den om hand. . En talare har förmenat, att den offentlige mannen icke eger att uttala sympatier eller f dem låta leda sig. Jag bestrider en sådan uppfattning; och jag kan deremot åberopa en auktoritet, inför hvilken den värde talaren säkerligen måste böja sig Det finnes en man i Europa, som för närvarande har ett större politiskt inflytande, än någon annan. Det är Napoleon III. Och han har i den franska riksförsamlingen, då den polska frågan helt nyligen der bragtes på tal, låtit sin minister Billault förklara, att franska regeringen likasom Frankrike hyste de varmaste sympatier för Polen; men att den polska frågan icke vore en fransk, utan en europeisk fråga som mäste lösas genom alla länders svmpatier. Så har för några dagar sedan en fransk mini ster yttrat sig i en fransk församling. Hvad har Napoleon vidare gjort? Det är klart och ty:lligt, att hela hemligheten i Napoleons politik ligger i hans bemödande att på diplomatisk väg reglera den polska frågan. Och beviset är, att han gjort framställningar rörande densamma icke blot: till sådana kabinetter, som kunna uppträda i kri utan äfven till länder, hvilkas nentralitet är för alltid försäkrad, såsom Belgien. Hvad har väl dåkunnat vara orsaken dertill att han vändt sig till en sådan makt, hvars aktiva uppträdande är en omöjlighet? Hvad annat, än att han blott afseu att få sympatier officielt uttalade, för att med den allmänna europeiska meningens påtryck ring nödga ryska kejsaren till en fredlig lösning af polska frågan. 1 sådan mening bör ock understödet af våra sympatier lemnas, och lemnas obetingadt. Derföre Dör också talet om krig och fred hållas fjerran från våra rådslag. Så har dock icke skett, och huru motbjudande det än är, skall äfven jag upptaga det ämne som blifvit i diskussionen inkastadt. Hvilken är då för närvarande Sverges ställning till den polska frågan? Låtom oss antaga att vestmakterna öf vergifvasin fredliga rol — och så mycket terde med visshet kunna förutses, att den polska frågan m ste finna sin lösning. Den polska frågan har närmat sig det mål, dit den italienska hade hunnit, då den. gick sin lösning. till mö tes. Men om nu denna fråga, liksom den italienska icke kan lösas genom det offentliga uttalandet af hela den bildade verldens sympatier. måste den lösas med svärdet. Då uppträda vestmakterna med krig och hurudan blir då Sverges ställning? Genom Novembertraktaten hafva England och Frankrike garanterat Sverges och Norges integri tet mot anfall af Ryssland, mot det att vårt kabi nett förband sig att deltaga i det då pågående krig, som dock snart slutades genom freden i Paris. Om England och Frankrike få krig hvad blifver för oss följden annat, än at vi måste verksamt deltaga ide förbundna vestmak ternas operationer? Då sådan i sjelfva verket är Sverges ställning, frågar jag er, mina herrar. om det ick skäl för oss att högt uttala våra tänkesätt, för att undgå en eventualitet som. derest freden icke kan bevaras, är oundviklig Och derföre torde de som yrka på att representationen skall öppet uttala hvad den känner och tänker, kraftigast verka i fredens intresse. Jag vet att orsaken, hvarföre man har kommit in på frågan om krig eller fred, ör att söka i några tidningsartiklar, der denna fråga blifvit behandlad. Men har väl hittills någon inom representationen talat om krig ellur fred? Behöfva väl landets representanter upptr emot tidningsariiklar? Och finnes det fö något aldrig så litet fritt land, stort eller litet. der icke pressen predikat krig mot Ryssland? Jag beklagar den reaktion i tänkesätten, som de nämnda artiklarne framkallat. Jag beklagar ljupt att man under diskussionen inom pressen uppdagat förhållanden som kunna misstydas och verka nedsättande för vår nations Vi hafva — eftersom talet nu är om tidningarne — sett det offreiella bladet i anledning ar de krigiska artiklarne ien annan tidning, svara med en artikel. som man tillskrifver ett officielt ursprung Det var godt och väl. Den officiella tidningen tillkännagaf den åsigt, som ledde regeringen. Det var konstitutione!t och bör erkännas. Men att samma blad med ängsligt bemödande ur andra tidningar uppletar och meddelar sådant som icke bl.tt uttalar farhågan för ett krig, och detta är fullt berättigadt, utan ock framställer landets belägenhet sådan, att det icke kan föra krig, detta anser jag från den officiella tidningens stånd punkt vara tadelvärdt; och än mera tadelvärdt anser jag det vara att den officiella tidningen upptagit artiklar som synbarligen åsyftat att framhal!la vädorna för oss att lemna politiska flyktingar en fristad. Vårt land är dock — och detta är ju vår ära — så hitt, så frihetsälskande och så sjelfständigt, att det är i stånd att lemna en tillflyktsort åt politiska flyktungar från hvad land som helst, åt fördrifna regenter lika väl som åt fördrifna demagoger, blott de underkasta sig våra lagar. Jag vill icke tro itt regeringen har någon del i dessa bearbetningar. Det är hennes pligt :tt för kritiska tidpunkter för stärka, men aldrig att försvaga det nationella medvetandet. Här finnas inga brännbara ämnen att i hemlighet bearbeta; vi gå ej till främ mande länder för att konspisera; vi tala offentligen ut hvad vi tänka och mellan oss och konspirationen är ingenting gemensamt. Mot Ryssland, som så länge kunspirerat inom vån eget sköte, hafva vi aldra minst någon anledning till undfallenhet. Må derföre värt land liksom England vara en fristad för den som icke finner den annorstädes, Och må vi vara stolta om vi kunna lemna en tryggad tillflykt åt en Silvio Pellico eller en Poörio! Jag har b-gagnat tillfället att uttala min upp: fattning af förevarande fråga. Jag har i öfrigt redan tllkännagifvit att jag ingenting har emot att ståndet antager utskottets betänkande; men jag motsätter mig på det bestämdaste det af hr Ckman föreslagna beslut, hvars olämplighet är tillräckligt ådagalagdt. Det -är så naturligt, att Sverge för sin inre utveckling önskar bibe hälla freden så länge som möjligt, att derom ingenting behöfver yttras. Jag anhåller såleder om bifall, utan förändring, till utskottets betänkande. Efter detta anförande af hr Lallerstedt rörde sig debatten hufvudsakligen kring lämpligheten eller olämpligheten af ofvannämnda amendement. För Syftningen med detsamma uppträdde hr Ödmansson, Muren, Renst Sin. Witt, Isberg, 5 aff. Berger, Brun, Carlsson, Sandegren, R. Trägårdh. Rydin och Gahn, hvilka alla samtligen starkt accentuerade vigten och värdet af en fredspolitik, en och annan likväl utan att tillstyrka formligt antagande af den Ekmanska resolutionen. Ett krig skulle förstöra vår industri, våra nä ringar och draga med sig tusende olyckor samt i afseende på vår materiella och indnstriella utveckling sätta oss flera tiotal år tillbaka. Vore det skäl att just nu, då vi hålla på att fullständiga våra jernvägsanlöggningar och derföre be bötva i utlandet upptaga stora lån, genom en krigisk hållning förstöra vår kredit. Redan nuv hade svenska statspappe: en i Hamburg börjat falla. Detta framhölls isynnerhet af motionären hr Ekman, som dessutom ville gifva att för stå att det icke vore något slags feghet som fär anledt hans eller de med honom liktinkandes uppträdande. Men man vore främst af allt angelägen om att utlandet skulle få en trogen föreställning om opinionen här i landet, och med hr Gahn syntes tal. dela den åsigten att situationen vore sådan att borgarståndet borde kraftigt uttala sig för en fredspolitik. — Hr Hjerta fällde intet bestämdt yttrande om han vore för cller emot amendementet, utan förk:arade endast att han instämde i de allmänna åsigter söm här blifvit uttalade. Ville dessutom betona att ständerna hade full rätt att yttra sig om den utländska politiken, då detta skedde inom lagliga gränser. För bifall till utskottets förslag yttrade sig deremot hrr Alander, Lindström, Lindeström, BoTin Hadman Tanga Mahesh AC oa sr