Aftonbladet – 7 maj 1863, sida 3

den svenska regering, som inginge ett sådant förbund, hade också innan solens nedgång upphört att regera. Men tänkom oss det ändå, och hvad blefve då följden? Jo, att vestmakterna finge den mest välkomna anledning att lägga beslag på våra hamnar med hvad dertill hörer; de kunde dit införa sina priser och der bereda sig tusen beqvämligheter och fördelar, som genom neutraliteten beröfvas dem. Det var också denna vår neutralitet som under sedvaste kriget gjorde operationerna i Östersjön och Bottniska Viken så svåra och kostsamma och hvilken slutligen hade till följd att vestmakterna måste tvinga Sverge till den der konventionen, hvilken måhända mer än mycket annat bidrog till krigets slut. Man salar här om fredens ära. Vacker ära, som vinnes på bekostvad af värt lands värdighet och våra efterkommandes lugn! Man darrar för hotet mot Ryssland, inbillande sig kanske att det är genom eftergifvenhet och vänskap man vinner skonsamhet från detta håll. Sannt år, att det ser ut som hade Ryssland, under de närmaste decennierna, ötsergifvit sina gamla planer på skandinaviska halfön. Men det är af nelt andra orsaker. Ryssland har längtat och längtar väl än till södern; det älskar mera Konstantinopels varma sol och Dardanellernas bimmelsblå vågor. Men hejdadt i denna sin sträfvan, en gång inseende omöjligheten af att vinna fotfäste der, skall. det återgå till sina gamla planer mot oss, och då ve våra efterkommande! Våra barn eller barnbarn skola måttligt välsigna denna fredens ära, som hindrade oss från att, medan tider var, krossa vår affiende och för alla tider betrygga vår frinet och vår civilisation. Det är mer än ömkligt att höra huru man här uttrycker de lifligaste sympatier för det olyckliga Polen på samma gång ran förklarar sig vilja göra intet för summa tolk. Detta är an tingen ett skämt eller ett hån. eller också beggedera delarne. En talare, hr Hjerta, har ganska lämpligt erinrat oss om våra stora skalder. Nog hafva de sökt rycka upp vår nation och nog har också värt folk känt sig lifvadt af dem. Detär icke så längesedan en af våra utmärktare ännu lefvande skalder i en eldig sång uppmanade oss att en morgon taga ryssarne på sängen; och med hänryckning lyssnade vi till denna lyras stag. Våväl, mina herrar, tiden är inne nu, tagen ryssarne på sängen! Det är åtminstone kafledags. Men man vore nästan färdig att tro att vi ära lika tappra på vers som vi äro fega på prosa. Hr Hensehen ville icke tro att här hade visat sig någon panik för krig. En sådan vore onaturlig för svenska folket. Detsamma vore förhållandet med den kyla som låge i det föreslagna amendementet. Sympatiernas makt och berittigande borde man aldrig förneka. Man kunde väl tänka sig att den politiska situation kunde blifva sådan att för våra barn och barnabarns fred ett krig nu blefve nödvändigt. Hr Ridderstad. Min öfvertygelse är i närvarande stund densamma, söm den var då hr Björeks motion först föredrogs inom ståndet och som jag då uttalalade vid remissen. Jag tror fortfarande, att motionären ingalunda haft för afsigt att uppmana regeringen till att i den polska frågan taga något initativ, lika litet som Jag i motionen, efter mitt begrepp, kan spåra någon anledning till en sådan uppfattning af dess innehåll. Motionen förordar, att K. M:r och dess regering måtte i samverkan med andra makter, som garanterat wienertraktaten af 1815, i diplomaiisk väg påyrka konungariket Polens teruopprättande, hvadan motionens afsigt äfven mätte ega sin gräns inom den diplomatiska samverkan, som utgör dess hufvudmening, dess grundtanke. Min ölfvertygelse är jemväl fortfarande den, att motionens tillkomst och syfte uteslutande afsåg och innebar ett kraftigt upprop till rikets ständer att, i och förmedelst det svar som var att vänta derå, gifva regeringen ett allvar. ligt och betryggande stöd i dess fosterländska afsigter, i dess tänkesätt, dess handlingssätt. Min öfvertygelse är äfvenledes den, att motionären allsicke genom sin motion i något hänseende föranledt eller gifvit anledning till demånga berättelser och notiser om vårt lands förmenade krigiska sinnesstämning, som nu göra sin rond i de utländska tidningarne, förkunnande att vi redan stå med halfdraget svärd. Uppkomsten af dessa rykten synes mig vida enklare kunna förklaras såsom en ganska naturlig följd af det obestridliga faktum, att hela vårt land är på det högsta lifvadt afen varm känsla af deltagande för Polens lidanden, en känsla, som, i alla afseenden berättigad, känt ett lefvande behof af att offentligt uttrycka sig och äfven funnit medel dertill vid allmänt hållna meetings, manis festationer för gästbesökande polacksr samt genom penningeinsamlingar. Jag kan alltså icke finna, att motionens framläggande i något hä seende bör läggas motionären till last. Pvärtom ber jag att nu, liksom då jag sednast talade i denna fråga inom ståndet, Tå betyga honom min aktning och tacksamhet för hans fosterländska mod att anslå en för oss alla dyrbar ton. Och -hear skulle väl lindets stämma ljuda hög och ren, kvar skulle väl landets tänkesätt på ett verkligt lefvande sätt framhållas och frambäras, 4åvar skulle väl opinionerna kunna samla sig. såsom i en bränvpunkt, till kraft och enhet, om icke hos rikets ständer? Här, i riksförsamlingen, bör representantens ord ega kraften af ett ktigt eko, återljudande det allmänna 3 sättet. För mig vill det ock synas, att mo s on endast haft för afsigt att väcka detta till Under diskussionen har det blifvit yttradt, att ikets ständer borde känna sig främmande för behandlingen af diplomatiska frågor, eller, med andra ord, icke befatta sig med den utländska politiken. Detta förmenande tror jag är alldees oriktigt. I ett konstitutionelt land kan t. -x. ej ett krig föras utan folkets samverkan. Af en största vigt blifver det derför, både för sty:-elsen och folket, att tänkesätten ömsesidigt för stå och erkänna hvarandra. Endast derigenom -shåller riket i sin ställning till utlandet verkli enhet och styrka. Af hvilka frågor beror också ett land mest? Visserligen beror det oändligt mycket af de inre, emedan de betinga landerutveckling; men långt mera beror det de7, ar de yttre, emedan de betinga landets ba nationella sjelfständighet. j Motionen och dess innehåll ar gifvit em och annan af ståndets ledamöter anledning att tala om krig och fred. Otvifvelaktigt vill något hvar bibehålla freden och de välsignelser som den alltid gifver vid handen. Derom torde knappast några ord behöfva vexlas. Men icke dessmindre, mina herrar, gifves det dock ögonblick i nationernas lif, då äfven kriget kan bringa välsignelser. Ett sådant ögonbliex var kriget för Italien. Mot ett sådant dgonblick kunna äfven vi gå. Samhällena hafva i detta fall en mäktig och stor förebild i sjelfva naturen. 8e vi icke, för att begagna en liknelse, se vi icke huru naturen sjelt, då atmosferen blitver qvalmig och dof, då luften tynger, då solen blifver liksom stillastående och heitan brännande, huru hon — naturen — skrider till ett våldsamt utbrott, :urladdande sig i åska och blixt. Det är naturems krig Välsignelser följa äfven härpå i on hög himmel, i klar och ran daft och i en kanvegetation. Så ock med nationerna, Finpa de laften tryckande utiftan, finna de sig hotade, så vlifva de skyldiga-tut häfda sån sjeliständighes med ett kraftigt språk, och underkasta Big dess konseqvenser, om blotta orden ej förmå ait reda situationen, Jag tror också att, om vår historia är rik på stora minnen, de största och ärorikaste förvärfvats åt oss i de ögonblick, då nationen stod stödd på svärdet. En föregående talare har sa t, att Sverge, förenadt med vestmakterna, sjelf blefve en stormakt. Ja! detta är en sanning. Förena vi oss med vestmakterna, så förena vi oss och med civilisasionen, med de stora menskliga intressena, med allt ädelt och sarnt. som folken henndrea anh 3