Aftonbladet – 7 maj 1863, sida 3

2106 yYIHGt oll ItBELIUBSUL SP ETY SMVMJEA Mean plomatiska medverkan. Visserligen har blifvit påstådt, att Sverge endast undertecknat Wienertraktaten, icke garanterat Polens rättigheter i förhållande till Ryssland, samt att det endast vore Schweiz, hvars rättigheter vore garanterade. Men dels eger icke någon så väsentlig skilnad rum emelian traktatens ordalag beträffande Schweiz och Polen, att någon skiljaktighet uti de garanterande makternas förbindelser i afseende på dessa länder skulle kunna derpå grundas, dels skulle man äfven, om olikheter i uttryckssättet skulle innebära en olika gradation af säkerhet i afseende på särskilda fördragsbestämmelser, kunna säga att Schweiz neutralitet och oberoende hvila på svagare fötter än Preussens besittning af de sachsiska landsdelarne; ty denna besittning är, i 17:de art. af Wienerfördraget, än mera formelt garanterad än Edsförbundet. Englands statsmän ha för öfrigt vid flerfaldiga tillfällen erkänt denna traktats förbindande kraft i afseende på Polen. Under de förhandlingar om detta land, som i April sistlidet år uppstodo i engelska parlamentet, med anledning af de våldsamheter ryssarne då begått emot grefve Zamoyski, yttrade lord Palmerston: Ryssland trodde sig, 1831, kunna upphäfva Polens konstitution; men förbindelserna mellan Ryssland och Polen hafva karakteren af en konvention emellan förstnämnde makt och de öfriga europeiska staterna ; följaktligen ansågo vi, den engelska styrelsen, att det obestridligen tillhörde oss att, med hänseende till den del vi tagit i dessa anordningar, göra föreställningar emot afskaffandet af en. konstitution, som, i vår tanka, var, efter traktatens delse, det enda band som kunde förena de båda länderna. Vid samma tillfälle yttrade lord Stratford de Redcliffe: I det England tog del i de öfverenskommelser, som då ingingos af alla makter i Europa, ha vi åtagit oss en mer eller mindre bestämd, mer eller mindre vidsträckt ansvarighet; och vi skulle förtjena den förebråelse att ha försummat en skydighet, om vi visade oss döfva för någon af de uppmaningar, som i Polens namn tillställas oss, och om vi försummade något tillfälle att uppmuntra vår styrelse att, till förmån för polska nationen, använda all den moraliska makt, hvaraf den är i besittning. Men då jag sålunda finner det ovedersägligt att Sverge, lika med England och Wienertraktatens öfriga garanter, är fullt berättigadt att inskrida till förmån för Polen, är jag likväl af den öfvertygelse att, i angelägenheter af den vigt, att de galla staters väl eller ve, deticke är nog att undersöka hvad som är rätt, utan att man äfven måste pröfva hvad nationens tillgångar och de förhandenvarande omständigheterna medgifea. Dessa frågor kan likväl endast Kongl. Maj:t med full säkerhet bedöma, och jag har derföre biträdt utskottets beslut, desto heldre som jag är öfvertygad att Sverges konung, lifligt delande nationens tänkesätt i denna fråga, icke har behof af någon uppmaning från ständernas sida för att, om och när Sverges intressen det medgifva, använda allt sitt inflytande till förmån för en nation, som ej blott genom sina olyckor, utan äfven gencm sitt hjeltemod och sin allt uppoffrande fosterlandskärlek tillvunnit sig hvarje ädelt folks sympatier. Hr Carlen var nöjd med detta betänkande, endast med undantag utaf utskottets yttrande om representationens obehörighet att sysselsätta sig med den utländska politiken. Ståndet hade i detta hänseende gifvit utskottet en lexa en gång förut, då nemligen frågan var om meddelandet i allmänhet at upplysningar rörande den yttre politiken. Det vore ett abe i principerna för det konstitutionella statsskicket, att de som bevilja medel! till statens utgifter samt gemensamt med regeringen handhafva lagstiftningen, d v. 8. folkets representanter, också öra ega ritt att uttala sig i önskningsväg rörande de angelägenheter, i afseende å hvilka beslutanderätten tillkommer regeringen ensam. Emellertid gillade talaren utskottets beslut; ty säga hvad man vill så är dock alltid det diplomatiska fältet en hal is, på hvilken det ej är rådligt för den som ej dermed är förtrogen, att ge sig ut. Parlamentet i England har t. ex. icke ännu, oaktadt påtryckningen af allmänna opinionen, i afseende på denna fråga företagit nägon anmärkningsvärd åtgärd Om Sverges intresse i denna sak borde man knappt behöfva tala. Det ligger helt säkert ändå klart för en och hvar. Betänkandet hade, enligt talarens åsigt, en stor förtjenst derutinnan, at det ej om wienertraktaten nämner ett ord. Denna traktat vore nemligen de facto söndersliten. För gt ansåg talaren olämpligt att inlåta sig på rågan om krig eller fred, men derom handlade icke motionerna. De innefattade endast en framställning om en diplomatisk samverkan med vestmakterna till Polens förmån. Och hvad för öfrigt krigsfrågan beträffade, så trodde talaren för sin del, att den reaktion i tänkesättet, som följt på Posttidningens bekanta artikel i ämnet, vore mera beklaglig än den krigiska sinnesstämning, mot hvilken den var riktad. Talaren ville gilla betänkandet, undantagandes motiveringen i hvad ofvan sagdt är. Hr fallerstedt: Jag har icke begärt ordet för att yrka någon förändring i det slut, hvartill utskottet kommit. Jag vill icke en gång yrka ogillande af utskottets skäl till den del de stå i strid med den åsigt borgareståndet upprätthållit vid behandlingen af frih. Raabs motion angående vissa diplomatiska aktstycken meddelade åt rikets ständer. Borgareståndet har redan otvetydigt förbehållit ständerna rätt att sysselsätta sig med den utländska politiken och derom till regeringen framställa deras önskningar. Jag tlskar icke att vid behandlingen af förevarande fråga fästa mig vid uttryck, hvilkas betydelse förut blifvit af ståndet underkänd. Jag skulle vid detta tilltälle kunnat iakttaga tystoad och hade äfven gjort det, derest man icke här väckt frågan om krig elier fred Attiständernas öfverläggningar inkasta en sådan fråga, är i högsta grad olämpligt och inom ingen annan lagstiftande församling, som under sednare tiden sysselsatt sig med polska frågan, har man, efter hvad jag vet, gått så rakt på saken. Jag kan icke finna att frih Stael v. Holsteins och hr Björ motioner gifva anledning till en sådan behandling. Ty hvad annat har väl dessa motionärers syftemål varit än att till utrikesministern framställa en interpellation på en omväg? Har icke detta mål blifvit vunnet? Har icke utrikesministern svarat på interpellationen ? Hvad vill man mera? Inom vår fyrdelta representation kan det icke gå till på samma sätt som i andra representativa församlingar med två kamrar, i hvilka ministrarne äro närvarande och finast kunna besvara gjorda interpellationer. dos oss med våra tunga former kan en framställning i sådant syfte endast ske genom en motion, som till behandling af vederbörligt utskott öfverlemnas. En talare på andra sidan harsagt, att detta är första gången som rikets ständer befatta sig med diplomatiska frågor. Så är ej förhållandet. Det är twedje gången de ministeriella angelägenheterna göras till föremål för ständernas öfverläggningar. Vid förra riksdagen skedde det i den italienska frågan och då uppenbarade sig också på vissa håll oro och klenmodighet Men var det månne till något men för vårt land, att rikets ständer då uttalade sitt deltagande för Italien? Må man icke föreställa sig, att det är ofruktbart detta deltagande, som ett helt folk gifver tillkänna för ett annat folk! Jag är i tillfälle att meddela hvad den italienske konseljpresidenten Ricasoli yttrade till en svensk kort efter det svenska riksdagen uttalat sina sympatier för Italiens sak. Han förklarade, att dessa sympatier voro tillräckliga för att Italien, likgodt om han eller någon annan stode i spetsen iör den italienska regeringen, skulle understödja hvarje enhetssträfvande, som utginge från Skandinavien. Han tillade, att Italien ville åt de materiella intressena mellan de båda länderna gifva all möjlig utsträckning ssmt att