Aftonbladet – 7 maj 1863, sida 3

mwe— ———— — ?—VK— ——— —— — —.e — rr! ——— Ö — ?0?1 mummmm———— .——— vem womm————— — — — — — — — — — — —.mr vvvrwevvvuwxunnuumm—DD——————— m—m-——asws———- .-. r-L; LLXQZOOrmQaw——o———— Denwirinwnh—nmwmw—ww NN mO—222 2 ? AA? ? -?2 2 2? 2 ?r—— ROR — LL LLA 7 del at det anmälda tillverkningsbeloppet, biyots efter en särdeles långtrådig diskussion. Detta beslut fattades genom votering, som utföll med 18 ja mot 17 nej. ärmed afslöts plenum, och komma de återstående 88 att uti särskildt plenum i morgon afton afgöras. — Ståndet åtskildes kl. , 11 Öfverl äggningen om Polska frågan. Borgareståndet. Vi göra härmedelst enligt löfte i korthet reda för den debatt som med anledning af ekonomiutskottets betänkande i den polska frågan under sista plenum egde rum. Diskussionen öppnades af Hr Swartz som började med att uttrycka den önskan att han måtte kunna gifva lika så enkla uttryck åt sina tankar som dessa i sig sjelfva voro enkla. Talaren trodde att knappast någon fråga funnes som från ständernas sida erfordrade större varsamhet vid behandlingen än just den hvarom detta utlåtande handlar. Ständerna borde aldrig under sica öfverläggningar låta den utrikes politiken komma till tals under möjligen pågående underhandlingar med främmande makter. Först när dessa voro slutade och regerinen inför ständerna framlade resultatet deraf kunde representationen yttra sitt gillande eller ogillande öfver den politik regeringen följt. Nägot dylikt hade dock ej kunnat föranleda dessa motioner. K. M:t hade ej i detta ämne gjort någon framställning. Motionerna hade alltså ingen annan grund än lösa rykten och man kunde vara färdig att tro det motionärerna föreställt sig att regeringen behöfde en dylik upp: maning för att iakttaga en nationei politik. Om representationen skuile så gå till väga som mationärerna önskat och bifalla motionen, hvilken tydning skulle man gifva deråt i utlandet? Jo den, aut under det Sverges regering vägle mellan krig och fred lade landets representation sitt ord i vägskålen för krig. Ville man verkligen bära et derför? Talaren trodde attlandets valspråk vore fred med ära. Talaren önskade för den skull att man mätte uttala sina sympatier för Polen, men förklara at rikets ständer ingen anledning hafva att med motioaerna taga befattning. Hr Ekman påminte derom att redan vil remissen af ifrågavarande motion uttalades af många den åsigten att motionen ej borde till någon åtgärd föranleda. Af samma åsigt vore talaren ännu. Motionen hade redan haft ett menligt inflytande på våra affärsförhållanden med utlandet; och föreslog talaren en resolution af det innehåll, att: ståndet under uttryckande af sina symparier for det polska folket, och fullt fc om att regeringes i förhållandena til främmande mat tr iakttager allt head rikets värdighet fordrar, samt under fö. hoppning, att f eden, om för wandets inre utveckling är ett oafcis igt behof, måtte bibehålas, så länge icke omtankan om vär värdighet och vårt sjelfbestånd kräfver motsatsen, vil afs å ifrågararande motion. Hr Sträle hade ansett för bäst att ifrågavarande motioner icke blifvit väckta. Som enskilda personer må man visserligen ega rätt att hysa så varma sympatier samt äfven uttala desamma, men folkrepresentanten måste vid utöfvande af sitt ansvarsfulla kall tillbakahålla dem och icke af dem låta leda sig. Känsloutbrott äro icke sin plats i rådplägande församlingar, der är det ensamt förståndet och klokheten som bör reglera ens görande och tåtande. Hvad detta betänkande beträffade, så ogillade talaren motiveringen i den del, der utskottet synes vilja uttala den åsigt att rikets ständer ej skulle ega rätt att yttra sig om den utländska politiken, men ville för öfrigt i allo gilla det slut, hvartill utskottet kommit. Hr Björek ville förklara hurusom han med denna motion ej afsett annat än att representationen skulle uttala de förpligtelser den ansåg regeringen åligga såsom representant af staten. inför främmande makter. De förutsättningar, hvarpå denna motion hvilade, hade under den tid som förflutit redan remissen, gått i fullbordan. Svenska regeringen har af garanterna utaf wienertraktaten blifvit uppmanad att sluta sig till dem i deras diplomatiska framstillningar hos kabinettet i Petersburg. Man hade anledning tro att regeringen följt denna uppmaning. Ändamålet med motionen vore säledes uppnådt och man kunde derföre ej annat än gilla utskottets beslut i denna fråga. Motionen hade endast varit ett slags interpellation till regeringen i den enda form vi med vårt representationssätt kunna framställa en sådan. Och denna ihterpellation hade uppfyllt sitt ändan Talaren fann för öfrigt, att ganska mycken öf verensstämmelse hade rådt emellan utskottet och motionärerna i uppfattningen af motionens anda och syftning, och kunde fördenskul!l var nöjd med detta betänkande. Man hade sagt att motionen innebure ett hot emot Ryssland, men i sådant fall innebure väl ock en not från regeringen ett sådant hot. Och ej vore det väl något ondt deri att saken kommit till tals inom i folkrepresentationen. Att vårt land behöfver: fred vore en obestridlig sanning, men en lika obestridlig vore det, att vi måste söka bibehålla vår plats i folkens rådslag. Och någon annan tanke hade icke dikterat denna motion. Hr Ljungberg, Ehuru jag biträdt utskottets hemställan i denna fråga, har jag likväl icke kunnat gilla det sätt, hvarpå denna hemställan blifvit motiverad. Redan utskottets första motiv, att det ej blifvit satt i tillfälle att bedöma tillförlitligheten af motionärernas uppgift om en å Lane varande kooperation till konungariket Polens upprätttande, har synts mig ganska besynnerligt, då det icke för utskottets ledamöter kunnat möta någon svårighet att i detta hänseende vinna nö sning; och det förekom mig icke rätt att ett utskott, som har att handlägga politi frågor, ville ignorera hvad hela representationen 1 öfrigt hade sig väl bekant, eller att Englands utrikes minister redan i början af Mars uppmanat fem af Wienertraktatens garanter att till hofvet i Petersburg afgifva framställningar till förmån för Polen. Det kunde icke heller vara utskottet obekant, att en makt. som icke tillhör antalet af undertecknare af nämnde traktat, nemligen Italien, sjellmant i denna fråga slutit sig till des Sedan åtskilliga petitioner för Polens befrielse inkommit till italienska parlamentet, hade det utskott, till hvilket samma petitioner blifvit remitterade, föreslagit att desamma skalle öfverlemnas till ministeren, samt att kammaren på samma gång skulle uttala det förtroende till regeringen, att hon med alla lämpliga medel skulle verka till förmån för Polen. Denna hemställan bifölls af parlamentet, hvilket jag äf. ven anför till bevis, att det ingalunda, såsom den förste talaren antagit, saknas exempel att en folkrepresentation tagit initiativ uti diplomatiska angelägenheter? Vidare finner jag utskottets yttrande, att såväl rågan om, som sättet kvarpå Sverge må ingripa i främmande länders angelägenheter, är och bör vara öfverlemnad ät regeringen, vara lika opåkalladt som elämpligt. Det är opåkaladt, emedan motionärerna icke ifrågasatt något ingrepp från I ständernas sida uti konungens beslutanderätt i afseende på förhållandet till främmande makter, och det är olämpligt, emedan denna förklaring icke kan betraktas annorlunda än såsom en antydan att ständerne icke ega hos konungen 2ns petitionera i dylika frågor, en rättighet hvilken likväl finnes dem i 60 8 riksdagsordningen tillförsäkrad samt med hänseende hvartill utrikesministern på riddarhuset icke haft något att invända. Jag kan icke heller illa det knapphändiga