Aftonbladet – 5 maj 1863, sida 3

de af hemligt utskott; ätt icke tala om de handlingar regeringen vid denna riksdag framlagt uti en fråga, som i närvarande stund torde för Sverge vara den vigtigaste. Fog synes sålunda icke finnas till klagan. Åvt den försigtiga varsamhet regeringen iakttager — en varsamhet, hvilken väl torde anstå Sverges ställning — någonsin ländt landet till skada har jag aldrig försport; men väl kan jag tänka mig att ett motsatt handligssätt kunnat framkalla politiska kanstöperier, hvilka en eller annan gång torde åstadkommit en agitation, som möjligen vuxit en klok ledning af ärendena öfver hufvudet. Jag instämmer således äfven uti det hufvudsakliga af utskottets motivering; och detta sär skildt med afseende på nu förevarande fråga. Ty ingen lärer väl vilja påstå att icke regeringen, fullt ut lika myket som representationen, förmår fatta det intresse Sverge eger uti den pågående striden. Skäl torde väl ej heller fin nas att förneka denna regering känsla för landets fördel och anseende. Obestridligt torde deremot vara att densamma står i en vida bättre ställning än representationen, för att bedöma om, nä och i hvad mån detta intresse kan befrämjas, eller Sverges fördel och anseende kräfva ett kraftigare uppträdande. Utaf hvad jag sagt följer att jag är villig i allo godkänna utskottets betänkande. Då likväl det förslag friherre Tersmeden framställt, ännu bestämdare torde uttala min — och, som jag tror —-Sverges mening, ansluter jag mig gerna till detsamma. Frih. Sprengtporten. I fråga om vår yttre politik, tror jag mig, utan förmätenhet, kunna uttala den mening, att den ställning, som det höfves Syerge att iakttaga under de förvecklingar som-i närvarande tidpunkt så ofta och i så vidsträckt omfattning uppstå emellan staterna är: att med lugn afvakta händelserna men icke att utan nödvändighet träda desamma i förväg. Utgående från denna åsigt, finner jag mig icke kunna instämma i de ordalag som hr friherre Tersmeden begagnar för att motivera sitt afslag af motionerna; ty ehuruväl jag med hr friherren delar den tanken, att vårt land önskar se sin fred -ostördoch att det behöfver freden för att icke hämma utvecklingen af sin industri och sina företags inser jag deremot hvarken nödvändigheten eller ens lämpligheten deraf att i rikets ständers beslut i detta afseende intaga en förklaring, som kunde missförstås och derjemte i sig sjelf vore föga upplysande. Till en sådan förklarings afgifvande finner jag för öfrigt ingen anledning, så framt man icke skulle vilja söka densamma i de missledande uppsatser som den europe:ska pressen på sed are tiden innehållit i afseende å vårt kabinetts ällning till den polska nationalitetsfrågan. Jag tillåter mig hkväl härvid anmärka, att det är nog ovanligt att nationalrepresentationer fatta resolutioner för att vederlägga tidningsartiklar. Inom hvarje annan representation med mera utbildade öfverläggningsformer hade man tvifvelsutan gifvit sitt afslag, i en fråga som denna, egenskapen af en omotiverad ofvergång till dag ordningen. Den svenska representationens deljagande för det ädla, olyckliga polska folket, står så utom allt tvifvel, att någon bekräftelse härpå icke fordras. Opinionsyttringar äro dessutom något som efr min tanke hgger utom en representations atributioner. Jag föreslår att ridderskapet och adeln måtte, ned förbigående af motiverna i betänkandet, åta motionerna förfalla. ) (Slutet följer.