Aftonbladet – 5 maj 1863, sida 3

svar har emellertid icke ingått på den sista svenska noten, och talaren hade sig icke bekant de svar, som på de öfriga makternas depescher blifvit afgifna. Naturligtvis har det svenska kabinettet i sina framställningar till den ryska reger ringen uttryckt sig på ett hofsamt sätt, såsorg det höfves oss, då vi forfarande befinna oss i vänskapliga förhållanden till densamma. Det bör så äfven vara för att icke afskära all möjlighet till vidare underhandlingar i saken. Vi hafva yttrat vår önskan, att Ryssland skall till fredsställa Polens rättmätiga anspråk och i landet återställa en sansad frihet. Möjligt är att somliga makter i detta hänseende fört ett be: stämdare språk, men talaren, som ännu hoppades att denna angelägenhet skall kunna ordnas utan att den europeiska freden störes, trodde sig hafva med sitt uppträdande på ett värdigt sätt representerat Sverges intressen. : Hr Moutgomery-Cederhjelm var Visserligen af den meningen, att allmänheten i vårt land hyser ganska stora sympatier för Polen, men trodde sig också kunna försäkra, att ingen svensk man ville att landet skulle för dess skull inlåta sig i krig, eller att vi ens skulle inveckla oss i nägra diplomatiska underhandlingar, der man icke ser vägen klart för sig. På den af några tidningar uppställda frågan: krig eller fred? svarar han obetingadt: fred! och deri instämmer nog med honom den stora majoriteten af svenska allmänheten. Talaren hade att mot motiveringen anmärka, att der icke står bestämdt uttaladt denna åsigt. Instämde i frih. Tersmedens förslag. Hr O. von Knorring ansåg sig, såsom hafvande varit närvarande i Warschau strax efter de förfärliga grymheter som der begingos emot polackarne år 1861, böra uttala den öfvertygelse att det vore den svenska, liksom hvarje annan civiliserad och rättänkande nations plizt att uttrycka sina sympatier för det lidande, ädla polska folket. Tal. trodde äfven att Sverges eget intresse fordrade att svenska folket uttalade sina åsigter härutinnan inför regerinzen, om representationen också i allmänhet icke borde gå så långt, som under frihetstiden, att alltför mycket blanda sig i den utrikes-politiken. Under de förhållanden som nu vore för handen, trodde tal. bäst vara att antaga det af frih. Tersmeden Re förslaget irefve af Ugglas: Att för Polens strid ett allmänt och mäktigt deltagande skulle uti Sverge uttala sig var naturligt er så ej skett, hade Sverge förnekat sig sjelft, förnekat den varma känsla för friheten och för frihetens sak, som ifrån urminnes tid utmärkt dess söner. Härtill kommer den sympati som ett långvarigt lidande alltid uppväcker; en sympati ytterligare förstärkt då, såsom här, detta lidande af en nära nog oerhörd våldsgerning blifvit framkalladt. Men huru berättigade dessa känslor än äro, eger likväl Sverge ej att för dem förgäta de pligter det dock i främsta rummet har att mot sig sjelf utöfva. Väl är sannt, att Sverge i den strid, som pågår, eger äfven ett avnat intresse än känslans. Men detta intresse är dock ej så stort, så påträngande och, framför allt, det mål det afser, synes ej med sådan säkerhet kunna vinnas, att Sverge har rätt att för detta förbise egna, närmare och högre. Man får ej förglömma att politiken har olika ej blott förpligtelser, utan äfven följder för stater af första ordningen och för dem af en ringare. De förra, med den makt de ega att handla och att genomdrifva hvad de anse för rätt, bära äfven ett, åtminstone moraliskt, ansvar för de politiska orättvisor de ej förhindra; ett ansvar, som ej med fog kan åläggas de svagare. Hvad åter följderna beträffar, så, der en utaf de förstnämnda beginge en politisk öfverilning, om någon af dem läte förleda sig till ett uppträdande, hvilket den sedermera icke fann skäligt att fullfölja och derigenom utsatta sig för ett politiskt nederlag, för ett minskadt anseende under ett visst tidsmoment, sluter den dock inom sig de elementer till storhet och makt att den inom kort återvinner sitt fordna inflytande. Skulle åter en stat af lägre ordning låta komma sig till last en liknande politisk oförsigtighet med samma påföljd — och derigenom blottade på en ång sitt oförstånd och sin svaghet — skapade den åt sig en ställning, hvars skugga återföll på framtiden. Må ingen kalla detta för en klenmodets lära; ingen säga, att den som kan förfäkta densamma icke eger känsla för Sverges rätt att äfven utom egna landamären, uti Europas politiska rådslag föra talan. Jag tror, ja, jag vågar påstå attjag är lika känslig som någon annan för denna rätt, för Sverges anseende. Men just derföre att jag det är, vill jag ej att dessa skola lättsinnigt tillspillogifvas; önskar jag att Sverge med varsamhet skall bruka sin rätt och endast då bestämdare uppträda, då det af ära och högre intressen finner sig manadt att med ansträngning af alla sina krafter söka gifva verkan och fullföljd åt sitt ord. Väl kunna äfven då motgångar inträffa, men dessa nedsätta åtminstone ej fäderneslandets anseende, enär de adlas af befogenheten och rättvisan af den sak, för hvilken Sverge uppträdt, om ock denna ej — och de sympatier en sådan sak alltid framkallar — mäkta, till följd af politiska omständigheter, framkalla ett verksamt understöd; ett understöd, som ett lättsinnigt handlingssätt ej eger — och ej bör ega — att påräkna. Jag gillar således utskottets yttrande. Man har emot dess motivering anmärkt att den ej nog framhåller ständernas rätt att uttala sig om den utrikes politiken. Mina herrar! Jag äringen formalist; och oaktadt jag tror att det blefve svårt uti grundlagen finna något bestämdt stöd för denna rätt, ja att till och med utaf hvad denna stadgar rörande utrikes ärenders behandling, den slutsats kunde dragas, att den icke afsett att dessa skulle underkastas en offentligare och mångtaligare sådan, anser jag dock att förhållanden kunna gifvas vid hvilka det är rikets ständers icke allenast rätt, utan äfven pligt att om dylika frågor tillkännagifva sin mening. Företrädesvis inträffar detta då representationen inner sig böra tillförsäkra regeringen om nationens fulla och obetingande samtycke till dess kraftiga uppträdande uti någon för landet Vigtg ingelägenhet. Men i bredd med detta medgi vande måste jag uttala den åsigt att en representation endast sparsamt och med särdeles beäinksamhet bör ingå uti öfverläggning om internationella angelägenheter. Och detta, ibland andra, af det skäl att sällan en god basis för sådan öfverläggning finnes. I de flesta fall måste let nemligen inträffa att, för det stora flertalet af epresentanter, många yttre förhållanden, som på frågan inverka, äro obekanta, att åtskilliga aupplysningar måste undanhållas, såsom beroende at pågående underlsandlingar e!ler af eventuella fördrag, hvilka icke kunna oflentliggöras. Der så är, blifver ock förhållandet att de yttranden, som vid en sådan öfverläggning fällas, minIre kunna bära stämpeln af mogen sakkännelom än af individuel känsla och smak. Härtill lr kommer att ju högstämdare denna känsla , och detta vill ju i de flesta fall säga detsamma J som, ju ensidigare — ju mera gifver den åt dis-)t sussionen, väl ej dess sanna prägel men dock ! n r f Y mr sm morsa sms me rs. LL ÄV MMMM 206(T11TTTTTT mom mö man AA mv less mest klingande betoning, enär denna känsla ulltid är mera talför och högljudd än den lugna vetäpnksamheten och derföre, äfven om så ej vore särskildt afsedt, frambringar det hägljudda: te, det längst trängande eko. Otvifvelaktigt tor)i tezvara att en öfvorläggning, sålunda förd, säl-4 an kan frambringa något praktiskt nyttigt re-1d ultat, men väl understundom framkalla svårig-n eter och förvecklingar. M Man har stundom — ej så sällan tili och med fr — framkastat klander woi den hemlighetsfullhet d it utrixeskabinett säges iakttaga. Man harjlo amdragit uppgifter om af detsamma vidtagna utgöränden g känner ej om saniia eller icke g — som man r utländska tidningår uppsnap-d vat, hvilkas obetydlighet man framhållit förs tt visa huru långt denna hemlighetsfullhet går. I o ör min del kan ac stämma 3 daj