Aftonbladet – 5 maj 1863, sida 3

dj ulater mig hkväl härvid anmärka, att det nog ovanligt att nationalrepresentationer fatta re: solutioner för att vederlägga tidningsartiklar. Inom hvarje annan representation med meri utbildade öfyverläggningsformer hade man tvif velsutan gifvit sitt afslag, i en fråga som denna egenskapen af en omotiverad ofvergång till dag ordningen. Den svenska representationens del tagande för det ädla, olyckliga polska folket står så utom allt tvifvel, att någon bekräftels härpå icke fordras. Opinionsyttringar äro dessutom något som ef ter min tanke hgger utom en representations at tributioner. Jag föreslår att ridderskapet och adeln måtte med förbigående af motiverna i betänkandet, låta motionerna förfalla. (Slutet följer.) Diskussionen i presteståndet öfver polska frågar öppnades af doktor Lindgren med uttalande a! den öfvertygelsen att såväl presteståndet som de andra stånden skulle bifalla utskottets hemstäl lan, hvarjemte talaren trodde att flertalet skulle hålla utskottet räkning för den lugna och vär diga tonen i dess motivering, men ansåg det, med afseende å det sätt, hvarpå de i Sverge yttrade sympatierna för Polen uppfattats utomlands ge: nom incendiära artiklar i svenska tidningar, vara ej blott skäl utan verkligen af vigt att represen tationen icke lemnade tillfället obegagnadt att offentligen desavouera dessas krigsförklaringar, samt uttala sin förhoppning och sin önskan att något aktivt uppträdande från Sverges sida ej måtte komma i fråga. Tal. visste att många tänkte lika med hanom, och derföre hade en annan motivering blifvit föreslagen af ungefä ligen det innehåll att utskottet icke ansåg skä för Sverge att under nuvarande förhållanden ingripa till Polens förmån, utan förlitade sig på att regeringen skulle på diplomatisk väg söka upprätthålla freden, hvadan ifrågavarande motioner icke borde till någon åtgärd föranleda, samt slutade med yrkande å bifall till utskottets beslut i öfrigt. Doktor Säve önskade att ståndet måtte stanna vid utskottets förslag utan några biförklaringar, och höll otjenligt före att offentligen desavouera hvad på ena eller andra stället, inom eller utom landet, blifvit uttydt såsom sympatier för Polen. Om något folk blifvit förtrampadt, så vore det det polska; om någon strid vore rättvis, vore det den nu blödande polska nationens strid mot barbariet. Att Sverge ej har med Polens affärer att sköta, att vi ej äro skyldiga polackarne mera än ett allmänt menskligt deltagande, kan blott den säga, som förbiser alla fria folks solidaritet ; som, om Ryssland lyckas kedja Polen och lägga samma band på Östersjöprovinserna, glömmer att vär tur kan komma sedan; och det skulle visa klenmodighet om ständerna ej för sin del vågade öppet säga, hvad förut blifvit sagdt öfverallt i landet: videant consules c. Ständerna skola visst icke antaga någon utmanande hållning, ty sådant passar ej fredsälskande män; men om svenska lejonet hvilar, så sofver det likväl icke och Sverge bör derföre hålla ögonen öppna, för att kunna deltaga i nationernas råd samt på diplomatisk väg söka göra hvad göras kan för Polens bästa. Riksarkivarien Nordström. Lika litet som talaren näst före mig skulle jag kunna i denna urså många synpunkter vigtiga och grannlaga fråga biträda det af den förste talaren framställda för et slag till beslut, sådant det nu lyder. Väl må d erkännas, att landets egna intressen i främsta rummet böra utgöra föremål för både representationens olh regeringens omsorger; men härvid kommer allt naturligtvis an uppå, att med klar och omfattande blick pröfva och bestämma hvad som i hvarje fall utgör landets sanna intresse. Hvad som stundom vid första anblicken har utseende af att endast utgöra en yttre angelägenhet, kan i sjelfva verket, väl vårdadt, derjemte blifva ett mäktigt medel för de inre intressenas förkofran, och ovedersägligt torde det få antagas vara, att yttre angelägenheter fifvas af den betydelse, att en välberäknad och omsorgsfull vård af dem utgöra likasom sjelfva grundvilkoret för de inres, och bland dessa särskildt de materiella intressenas fria utveckling, och derigenom angifva sig sjelfva såsom företrädesvis egande anspråk på regeringens högsta uppmärksamhet. Man borde ej behöfva befara motsägelse, då man till denna kategori hänför de höj intressen, som afse medlen för upprätthållan et af rikets sjeltständighet i hvarje hänseende samt aktningen för det rum, det intager i Europas statsförbund, och ur denna synpunkt är det, som, vid öfvervägande at Sverges läge och histo riska ställning till Nordens första stormakt, den fråga torde böra betraktas, hv I följa at de två derom å riddarhuset och i borgareståndet väckta motioner, ny tillika med ekonomiiskottets betänkande deröfver blifvit föremål för rikets ständers öfverläggning och pröfni Dessa motioner äro af eit ganska maderat innehå.l. Det är i dem ej fråga om krig, utan endast om att Sverge i samverkan med de andra stater, som undertecknat wienertraktaten af år 1815, måtte i diplomatisk väg påyrka konungariket Polens återupprättande; och knappt torde någon politisk fråga finnas, som mera än denna är egnad att för sin rättvisa Wöaning påkalla Europas kraftiga medverkan. Innan Polens första delning inträffade, hade redan år 1763 dess närmaste grannar, Ryssland ch Preussen, genom särskild traktat af den 8 uni öfverenskommit att, som dessa makters Sintf esset fordrade, att republiken Polen skulle u pehållas i sin rätt till fritt konungaval, och ej medgifvas kunde att deraf göra ett ärftligt konungarike, eller att för Polen utse en suve än furste, desamma skulle använda a!!a medel, äfven vapenmakt, om så behöfdes, till förekom; mande af för dem så farliga händelser; och är det väl värdt att for kontrastens skuil erinra sig detta nu, då under den sorgliga kris, hvari åter nu Polen hefinager sig, de välvilligaste påminneler från andra makter om eftergiter för dess ssland med rättvisa fordringar tillbakavisas det stolta svaret, ait Polens angelägenheter helt och hållet utgöra en inre råga. När sedan år 1772 åen första delningen försiggått, väckte redan då detta mot all folkrätt stridande och Europas politiska jemavigt så djupt störande dåd alla bpplysta statsmäns högsta ogillande. Det betecknades i offentliga skrifter åsom en skändlig gerning (infamous deed) och från sjelfva den tredje deltagaren i dådet den sodmodige Maria Theresia, har kistorien antecknat ett bref till heawes förste minister, två aunitz, der: hon, sedan hon af honom blifvit cister mycket mötstånd öfvertalad Atundersknifva lelningsfördraget, yttrar sin fruktan, att ionna håndling, så gquidande mot uppenvar rätt och slck politik, i framtiden skulle genom sina följder hämna sig På hennes kära Österrike. Huruvida Maria a nereslas örutseende slagit in ej lisnast med hänsigt till Usterrike och de två ndra makterna, utan ock med hänsigt till hela let öfriga Buropa, som lät dådet oförhindradt ;ke och ytterligare förnyas, tillhör. den opartiske orskaren i häfderna att förklara; nog af, dådet örnyades först år 1793, och slutligen år 1795.