Aftonbladet – 5 maj 1863, sida 3

RR eg an IYTAE DIR VÄYRA SV lens framtida ställning, men frammanade måhända just genom detta felsteg sitt eget öde. Sedan detta år 1814 hade nått sin fullbordan och regleringen af de europeiska staternas angelägenheter på Wienerkongressen skulle företagas, TÅ förklarade Prankrikes ambasadör, prins TalleyI rand, frågan om Polens återställande vara Sden mest uteslutande europeiska fråga, och, ehuru dervid för sina bemödanden mötande det starI kaste motstånd från Rysslands och Preussens sida, lyckades han dock, understödd af lord Castlereagh och till och med af furst Metternich, att. utverka de beslut rörande Polen, som inneffättas i wienertraktaten den 9 Juni 1815. Enlligt artikeln 1 i denna akt skulle storhertigdöI met Warschau, med några territoriala förändringar, under namn af konungarike förenas med ryska kejsarehuset genom sin konstitution, och låter de Ryssland, Preussen och Österrike unI derlagda polska provinser förses med en representation och nationella institutioner efter som de respektive makterna funne lämpligt bestämma, samt derjemte åtnjuta rättighet till fri flodfart och fri handelscirkulation inom hela det gamla Polens samtliga provinser. ). Uti sin proklamation till polackarne den 25 Maj 1815 hade redan kejsar Alexander I derförinnan förklarat, att Polen åter skulle inträda i kretsen af fria nationer, och styras efter en konstitution, egnad att motsvara dess seder och Ibehof, bevarande åt detsamma dess språk äfven i alla offentliga handlingar, förbehållande statens embeten uteslutande åt polackar, och armåens uppsättning på nationel grund, samt bekräftande fri handelscirkuation för alla Polens I provinser. Dassa förhållanden finnas ock sedermera utvecklade i den nya konstitution, som den 27 November 1815 för konungariket i Warschau publicerades. De återställde den polska nationaliteten, om också ej till fullo det gamla republikanska konungadömet, och skulle sannolikt, med trohet och samvetsgrannhet upprätthållna, lyckats att bibehålla friden och förtroendet. Den första riksdagen år 1818 aflopp med lugn, och vid dess öppnande förklarade kejsaren i sitt tal ännu en gång, att Polens återställande blifvit stadgadt genom högtidliga traktater och faststäldt genom dess konstitutionella karta. Redan den andra, riksdagen år 1820 visar sig något olika. -År 1825 förbjöds allt slags offentlighet vid riksdagens förhandlingar; för sina tal på densamma utsattes dess representanter för transportation och andra discretionära bestraffningar, och snart visade det sig, att en personalunion af två riken, der monarken i det ena och större är absolut utöfvare af makten och i det andra bunden af en konstitutionel regime, hör till politikens overkställbara uppgifter. Grundlagens stadganden förbisågos i dess för nationaliteten ömtåligaste punkter, och när slutligen polska armån är 1830 erhöll order att göra sig marschfärdig, för att, såsom det förmodades, användas i en af Ryssland och Preussen beslutad koalition mot Frankrike, utbrast i Warschau den snart öfver hela landet sig utbredande uppresning, som, kufvad år 1831, medförde för Polen ett nära nog ständigt belägringstillstånd med alla dess våldsamma följder, och ett styrelsesätt, fullkomligen emanciperadt från alla konstitutionella garantier. Genom en ukas af den 26 Februari 1832 upphäfdes konstitutionen och ersattes genom ett s. k. organiskt statut rörande förvaltningen. De gamla polska provinserna i Ryssland blefvo helt och hållet inkorporerade. Genom en ukas af den 21 November 1831 befalldes, att 5000 polska familjer af den lägre adeln skulle ryckas från sina hems härdar och koloniseras på södra Rysslands stepper eller på Kaukasiska linien. Ytterligare genom en ukas af den 24 Mars 1832 förordnades, att alla barn af mankön, fattiga, kringdrifvande eller föräldralösa, skulle samlas och transporteras till Ryssland, för att der instickas i regementena eller soldatskolor. År 1842 förflyttades Polens högsta domstol till Petersburg; ryska språket infördes såsom kurialspråk och i skolorna; ryska män bekläddes, efter behof, med polska embeten, och sålunda vidtogs den ena åtgärden efter den av. dra,åsyftande att förvandla Polen till ett 1and utan annan sjelfständighet än namnets i kejsartiteln. Att uti allt detta ligger den mest genomgripande kränkning af den konstituuonella ställning Polen enligt wienertraktaten bland de europeiska staterna skulle intaga, torde vara uj penbart. och att förhållandet så betraktades af Englanas och Frankrikes regeringar så väl straxt efter uppresningens kufvande år 1831, som seder mera, derom bära de depescher vittne, som emet.län dem och ryska kabinettet i denna angelXgenhet blifvit vexlade och numera äro offentligejorda. Beklagligtvis ledde de ej till något allvarligare resultat. När är 1854 rimkriget förbereddes, och underhandlingar öppnades om Österrikes deltagande dernti, förklarade, efter hvad numera är bekant, Österrike, välinseende att krigets rätta plats var vid Weichseln, sig beredt att på detta viikor deri deltaga, om en armå af 100,000 fransmän och engelsmän öfverfördes till Galizien, rå hvars afträdande det äfvon ville ingå mat ersättning i Donaufurstendömena; men denna plan föll då för Englands betänkligheter dervid. Åter efter Sewastopols fall gjordes till England samma förslag af Frankrike, med förklarande, att krigets fortsättande måste hafva ctt högre, ett europeiskt mål, och att i detta hänseende ett större ej funne3, än Polens återställande. Lord Palmerston erkände då förslagets stora vigt, men begärde tid för definitivt svar och som detta dröj ae, afslöts freden i Paris. Sålunda visar det sig. auruledes Polens åter. ställande är en Söndigt återkommande euro-. peisk fråga, som väl ej kan falla utan en lyckig lösning, och om denna lösning är af vigt för de störa staterna i Europa, är den det än mera särskildt för Sverge. Ett sjelfständigt Polen är för Sverge en bundsförvandt, som stännigt vore att påräkna vid hvarje hotande fara från Ryssland. Sanningen häraf är så klar, att den ej behöfver utvecklas, och hvarför skulle då Sverge draga i betänkande att, ej allenast såsom undertecknare af wienerkongressakten. utan ock särskildt för sitt eget intresses skull. söka att i samverkan med de andra makterna på diplomatisk väg arbeta för uppnåendet af d ål etta mål? Man bör ej glömma att, likasom år 1762 i afseende å Polen år 1764 i afseende å Sverge en allianstraktat emellan Ryssland och Preussen afslöts, för att garantera det everidliga beståendet af 1720 års re eringsform, såsom för deras intressen den lämpligaste, och att en delningstraktat äfven dermed stod i sammanhang, är ett antagande, som vid erinringen af sedermera inträffade händelser åtminstone förs tjenar forskarens största uppmärksamhet. Man skall invända, att endast då handlingen står beredd bakom ordet, di omatiens depescher erhålla .inverkande kralt. Men månne, om kriget i Östersjön .toge sin utgånj spunkt, Sverge kunde få förblifva neutralt, månne en neutralitet i detta fall med Novembertraktaten vore förenlig? Antagom att så ej vore, åter. tår frågan, rvilketdera då mera öfverenssti mde ned Sverges värdighet och sanna bästa, antinson att i tid bereda sig andel i rådslagen och evaka sina fördelar, eller att Passivt vänta till less nödvändigheten att deri taga del inträder? Det vill synas, som skulle svaret härpå icke kunna utfalla på mer än ett sätt, och derföre borde nu den diplomatiska samverkningen i god id ej afböjas. Sådan är min mening. Den konvulsiviska kamp för menskliga och borgerliga rättigheter, hvari åter nu Polen besunr sig, är ej den första och blir ej den sita. Det måste uppnå sitt mål. De äro, dessa periodiska uppresningar, ej följder af tillfälliga utiser; de utgå från ett kroniskt lidande, som ;eneration efter generation skall åstadkomma Aamma utbrott. till dess det ande J1:tocr 0