Aftonbladet – 4 maj 1863, sida 3

Tyskland också varit 1 hutvudsakig man vallande till Polens ofärd. Från Tyskland utgick förslaget till styckning af deras land; derifrån härstamma eller komma ryska despotismens villigaste redskap — derifrån nu det stöd åt ryska öfvermakten, som gör densamma för polackarne dubbelt fruktansvärd. g vet väl att tysk ket i allmänhet oah särskildt nu det preuss är längt ifrån ätt hafva några ryska sympatier, och att det högt ogillar de ätgtrder som preussiska regeringen vidtagit i polska frågai. Men denna regering uppbäres dock af ett i Preussen mäktigt parti, som vill framför allt upprätthålla ryska despotismen i sin nuvarande maktfullkomlighet, såsom ett värn, vid hvilket de stödja sig mot den af dem så bittert hatade folkfriheten. Såsom ett bevis på åsigterna hos detta parti, ber jag här få berättelsevis nämna att jag i ett samtal med ett par herrar af samma parti om jagtlagarne, omöjligen kunde få dem att erkänna, icke ens att fatta billigheten deraf att en jordegande bonde skulle få skjuta eller fånga villebråd på sin egen mark, den dessa herrar ansågo helt naturligt att adelsmannen borde få disponera till sitt jaginöje. Tyska folket har visserliI gen, såsom jag nyss antydde, stor. ovilja för ry I ska despotismen, och skiljer sig i detta afseende fullkomligt från förenämnde parti, men är dock med detsamma cnigt i de anspråk som det städse ådagalagt på beqvämt utrymme hos sina svagare grannar för egen stigande befolkning — såsom t. ex. nu hos Danmark, der de vilja bestämma öfver regeringens befogenhet att, ehuru i frisinnad anda; styra öfver Slesvig, derför att en del tyskar der innästlat sig, och detta på samma gåvg preussiska regeringen räcker gin hand åt ryska makten, att red despotismens jernhand qväfva polska nationaliteten i dess eget hemland. Inklämde och beherrskade af dessa stor: makter skulle väl icke-polackarne-vågat en resning, om deras belägenhet ej varit förtviflad. Denna deras rätta nöd har också blifvit erkänd i alla Europas civiliserade länder och öfverallt framkallat det högljudda ropet på intervention till Polens förmån. Det var i denna anda, som frih. Stael och hr Björck afgåfvo de motioner, som framkallat nu förevarande betänkande. Dessa motioner har jag understödt, och ber derföre att få erinra om deras innehåll, och afsigten med deras afgifvande. I motionerna förutsättes — hvad numera är fullt konstateradt — att stormakterna skulle i diplomatisk väg intervenera till Polens förmån, och det var, under den fullkomligaste öfvertygelse att icke vår liberala regering skulle underlåta att samverka med dem för samma ändamål, som motionerna v tes i afsigt att gifva vår regering, stödet af rikets i nion i frågan. Motionärerna före hvad: jag ock i-det allra-längsta älskar tro, att Rysslands nuvarande sjelfherrskare, som inom moderlandet gifvit flera prof på en vida menniskovänligare uppfattning af sina regentpligter, än dem hans höge företrädare ådagalade, skulle, då han erfar den sammanstämmande opinionen. från Europas civiliserade folk, och då sanningen sålunda banar sig väg till hans öron, vara villig till sådana eftergifter och sådana förbindelser, som polska folket kan antaga. Förgäfves må man i de förevarande moI tionerna, lika litet som i de yttranden, hvilka I blifvit fällda vid här afhållne folkmöten, söka skymten till det krigsrop, som utländska tidringar omförmiäla att här i landet blifvit höjda. Hade dessa herrar motionärer haft några krigiska afsigter, hade de tvifvelsutan, i stället för Idet förslag de nu gjorde, yrkat att rikets ständer ville bevilja ett större anslag, stäldt till K I M:ts disposition, att dermed försätta vår krigsmateriel i ett för möjliga krigsoperationer erforderligt skick, ty det ligger obestridligen sanning i den anmärkning, jag af mången hört göras, att, fvillman intervenera med ord måste man: ock bereda sigatt med svärdet göra sina ord gällande. Men då motionärerna icke ifrågasatte ätt Sverge skulle löpa åstad på egen hand med nåow slags intervention eller dertill taga något initiativ, är också uppenbart att de icke velat blottställa Sverge för något äfventyr. En di plomätisk samverkan med stormakterna är snarare egnad att atböja det äfventyr, hvari-den af salig konung Oscar in :ångna Novembertraktaten fan inleda oss, alldenstund denna traktat oss att, i den otroliga händelse Rysslands sjelfherrskare icke skulle fästa något afseende ä det civiliserade Europas enstämmiga uppmaningar, ställa oss på vestmakternas sida, äfven i de allvarligare framställningar, hvartill dessa land: Euröpa — det måste vi erkänna — kan ega större intresse för Polens återupprättande, än Sverge, tror jag icke att någon fosterländskt sinnad svensk man skulle önska ätt vi sökteunhyser betänklighet vid att uttala en sådan mening, befarande att dermed reta, eller som det heter utmana en öfvermäktig granne. Denna pelse är att Ryssland för närvarande och under de närmast följande åren har inom sig allt för mycket att ordna, — allt för siora inre rörelser att kufva — allt för stora svårigheter att ö vervinna, för att sjelf börja ett anfalls krig mot någon af sina grannar, och att vi såle nu, för det närva ande, kunna vara fullkomligt lugna för angrepp från denna sida. H Deremot, om ryska väldet ej får lida något afbräck; om Polen tår kufvas och förvandlas t:ll , en rysk åker, gödslad med polskt blod, om Rysslands inre oroligheter få dämpas, om despoj tismen går segrande ur kampen och hinner återI I hemta krafter efter d ansträngningar — då kan man lika litet veta om den stora kolossen, hvars tendens är att tillväxa intilldess den sönderfaller, vill usträcka sig åt vester, som om den tager sin riktning mot söder, sådant komI mer att bero på en despotisk nyck, eller på för: hållanden som nu icke kunna förutses. — Det som med visshet, för att döma af det förflutna, derom kan förutsä är att hvarken täcksamhetskänsla, eller äldre vänskapsförbindelser skulle i komma att utöfva något inflytande på den ryska framtidspolitiken. Gifves väl i regeringarnes politik någon annan tacksamhet eller något annat ; hämndbegär än de som öfrerensstämma med dei ras nytta eller fördel? Icke förmärkes nustörre ovilja af Ryssland mot Italiens konung, än om jhan förhållit sig passivt under Krim-kriget? Hvad vänskap och ätertjenst har Ryssland haft att påräkna af Österrike, för biträdet att kufva ungerska insurrektionen? o. s Vv, Min fasta öfvertygelse är att, ehvad vi nu visa I den största undfallenhet eller öppet uttala vår mening, kan nog den dag komma, om Rysslands öfvermakt ej dessförinnan brytes, då! Sverge kan motse ett anfall från rysk sida. Olyc klige viom vi läta invagga oss i säkerhetsslummer, under tron på de vackra förespeglingar vi så ofta hört och läst, att England och Frankrike icke skulle tillåta Ryssland att besegra oss! Hvem vet hvad hinder eom för dessa makter kunna uppstå att då hålla de löften som Novembertraktaten tillförbinder dem! Hvem vet hvad politik som då kan styra det ena eller andra af dessa länder! Och säkert är, att om och I då Ryssland skulle framdeles känna sig mäktigt I nog till ett försök att utvidga sig, det nog passar på tilifälle, då dessa makter vore för oss minst att påräkna. Men jag liter på våra egna, i jag koppas på Skandinaviens krafter, som mångdubblas af kärleken till vår frihet och sjelfständighet, vid hotelsen af en makt, hvars system det är att förqvätva dessa menniskors och nationers dyrbaraste rättigheter; jag litar på våra vapen, på vårt lyckliga läge, på vår fosterlandskärlek och på vär enighet, som ger styrka. Hvad ett litet folk kan åstadkomma, hafva tseherkesserna ådagalagt. Than Inn oflanda woct salen hs nn fram i allt fall skulle åtminstone moraliskt tillförbinda ). makter då kunde anse sig befogade. Då intet dandraga oss denna förbindelse. Men mängen farhåga kan jag icke dela Min fasta öfverty