Aftonbladet – 4 maj 1863, sida 3

RIKSDAG Debatten öfver polska frågan. Vi börja i dag en fullständigare redogörelse öfver b-handlingen af ekonomiutskottets utlåtande n:o 114, hemställande att frih. 8 aelv. Holsteins och hr FKjöreks motion om en anhållan hos regeringen att den måtte i samverkan med andra makter, som garanterat Wienertraktaten af år 1815, å diplomatisk väg påyrka konungariket Polens återupprättande, icke måtte till någon rikets ständers åtgärd föranleda. Frih. 4. C. Haob började öfverläggningen med följande anförande: Då jag begärt ordet för att yttra mig öfver detta betänkande anhåller jag att först få framlägga mina åsigter i den s. k. polska frågan i allmänhet. Jag gör det ingalunda i förmäten föreställning att mina åsigter — mitt enskilda omdöme — kan i denna sak utöfva något inflytande hvarken på rikets ständer eller regeringen; men derför att jag är en af dem som inbjudit våra landsmän att uttrycka sympatier för det lidande Polen, och som uppmanat dem att igenom insamlingar komma sårade och olyckliga polackar till någon hjelp; och jag anser det angeläget att våra afsigter, liksom våra åtgärder, ej måtte missförstås eller misstydas, I å nu torde ligga desto större vigt, som vi postdagligen läst de mest vanställda uppgifter och vidunderliga berittelser om, för oss obekanta, krigsrop, krigsrustningar och krigsplaner här i landet. Mina sympatier för Polen härleda sig ej från i går — äro ej nyfödda foster af den allmänna opinionen, som hos oss, liksom i hela det öfriga civilicerade Europa, uttalat sig under den nu pågiende striden i detta olyckliga land. De hafva uppkommit och stadgat sig ej blott i min känsla, utan och i min lugna öfvertygelse om ättvisan af deras sak, under det att jag. de sednare 10 åren, nästan årligen gjort utländska resor, och derunder ofta sammanträflat med polackar, af dem erhållit uppgifter, som föranledt mig attsöka, och som jag tror, förvärfva tillförlitig upplysning om deras ställning. Att polackarne idit förtryck är en allmänt känd sak, men odrägligheten af detta förtryck kan man först sig ett rigtigt begrepp om, dä man fått närmare kännedom om detaljerna, hvarunder det uppenbarat sig. För att icke nu gå längre tillbaka, än perioden efter 1815, tillåter jag mig hänvisa på beskaffenheten af den s. k. konstitution, som Alexander den I då beviljade dem, — en konstitution på papperet, men utan säkerhet till person eller egendom, utan ansvarige ministrar, utan jury eller oafsättlige domare, utan offentlighet vid riksdagsöfverläggningarne och utan tryckfrihet, der en hvar lefde i ovisshet den ena dagen, huruvida han ej den andra kunde kastas i fängelse på misstanke, som åter berodde på en embetsmans hugskott, och der hans lif, hans egendom, hans frihet berodde af fala do:nares välbehag. Man har klandrat poleckarne att de ej åtnöjde sig med denna konstitution; men det var ingen under, mina herrar. att en nation med någon känsla af eget värde, isynnerhet detta lifliga, kraftfulla, tappra folk, sökte med sitt blod återförvärfva sig den förlorade friheten. Så upp: kom 1820 års revolution. För Polens klagorop voro Europas mäktigare regeringar, om ej dt fva, åtminstone allt för likgiltiga. Polen stoden i striden, och föll. Kejsar Nikolaus var ej den man, som skonade den öfvervunne. Med blod, konfiskationer och Siberiens grufvor straffade han hårdt, men ännu hårdare genom bemödandet i alla riktningar att undertrycka polackarnes nationalitet i deras eget till rysk provins förvandlade fädernesland. De förlidet årinträffade allmänt kända tilldragelserna i Warschaus kyrkor, och den i Januari in teringen, d. v. s. fängslandet afalla utm äfven de mest bildade, yngre män, att bortföras och förfäas till ryska soldater för återstoden af deras olyckliga lit — dessa tilldragelser äro endast ett uttryck i större skala af de förföljelser, för hvilka befolkningen i långa är var utsatt i ett land, der allt berodde på gunsten -— och gunsten ofta på mutor. Det var ej utan orsak, som alla Polens qvinnor buro den djupaste sorgdrägt, och som befolkningen, under sednare åren, afsade sig alla nöjen, ätven i enskilda samqväm, så att hela landet liknade ett stort sorgehus.