Aftonbladet – 4 maj 1863, sida 3

Derföre kan jag icke vara blind och visst icke liknöjd för den lyeka, som skulle bebådas Sverge, om under nuvarande förhållanden en koalition med etormakterna i spetsen, uppträdde mot Ryssland för Polens återopprättande, hvarigenom också en annan skandinavisk fremtidsfråga, soma med synnerlig klokhet varit af vår regering bevakad, och hittills undanböjd, men förr eHer sednare måste komma till utbrott — den af mig ofvan vidrörda danska frågan, torde kunna, med minsta möjliga ansträngning för oss, komma till en lycklig lösning. . Jag bar ansew mig böra omfatta detta tillfälle att vitala dessa åsigter desto hellre som jag tror mig veta och våga förklara att desamma äro rådande äfven hos de öfrige män, som gjort injudning till manifestationer för Polen oca att gter icke öfverskrida de af mig nuantydda gränser. . oo. Öch nu ber jag att få tillämpa dessa äsigter på utskottets förslag. Motionerna bafva, efter min föreställning, uppfyllt sitt ändamål, om rikets ständer godkänna utskottets uttryck: Det är utom zallt tvifvel att dessa motioner, i afseende på den ifrågavarande frihetsstridens betydelse, uttrycka det allmänt rädand tänkesättet hos hvarje för frihet och sjelfständighet lifvad nåtiont och vidare: N Hvad det svenska tolket känner vid åsynen af Polens lidande har det skyndat att uppenbara.: I alla landsändar hafva dessa sympatier ifvit sig uttryck på ett otvetydigt sätt c., ty dermed hafva och rikets ständer befästat den sanning att det icke varit endast några enstaka rop, en liten del af folket — ett litet parti, som uttalat sina välönskningar för de stridande polackarne, utan att de varma sympatier, som för dem låtit höra sig i vårt land, äro uttryck af hela nationens tänkesätt; och då rikets ständer ställa sitt förtroende till regeringen att i denn fråga. bandla efter hyad Sverges värdighet k ver och efter dess folks för regeringen tillräck ligt kända önskningar (dem utskottet strax ofvan uppgiftit) der dessa kunna göras gällande c. — så kan jag ieke finna annat än att motionärernas afsigt är uppnådd, och att vi, churu mycket, som kan anmärkas emot den öfriga motiveringens beskaffenhet, hafva skäl vara nöjda med det tillstyrkande utskottet i slutmening gjort, hvarpå jag ämnar yrka bifall Hr Ev. Qvanten: Under den debatt, som egde rum hoss ridderskapet och adeln vid remissen af denna fråga till vederbörligt utskott, yttrade några talare att den framställning, som motionen. innehöll, nemligen att Sverge skulle medverka till konungariket Polens återupprä tande, hufvudsakligen egde sin grund i en ädel känsla af deltagande för.ett beklagansvärdt folk. Jag anmärkte vid samma tillfälle, att jag ansåge motionen gälla hägonting ännu mer, nemligen Sverges eget intresse. . Jag vill nu faed några ord. kort och enkelt, framställa min åsigt om beskatenheten af Sverges politiska ställning och det sammanhang den eger med den polska frågan. Jag tror icke längre på en ovilkorligt öfverhängande fara för vestra Europa från Rysslands sida. Jag hoppas att den ryska despotismen, så utåtsom inåt, har rått sin kulmivation och är i aftagande. Krimkrigets utgång, bondeemancipätionen, bondsoyroligheterna polska insurrektiorten och åen dagliga tillväx af ett socialt revolutioneparti inom sjelfva Ryssland synas utgöra tecken derpå. Men cen följd af det ryska czarväldets sjunkande måste bli stigandet al de folks polttfik, som under tiden utgjort dess förnänista motkämpar. Bland dessa står Sverge i främsta ledet. Sverges politiska ställning är också på grund häraf Jängtifrån svag. Tidens stormakter, den natione!la sjeliständighetens och den politiska frihetens idee som undergräfva den ryska kolossen, äro deremot Sverges bundsförvändter. I vester närmar sig den danska nationen Sverge, dertill drifven af blodets makt och behofvet af politisk solidaritet gentemot Tysklands påträngningar, ÅA andra sidan finner man kring Östersjön en kedja folk, hvilka icke blott en gång lydt under Sverges spird, men hvilka också hos sig upptagit sådden af den svenska kulturen: ek till rätt, frihet och nationel sjelfständighet Detta gäller i främsta rummet Faland. Finland kan ej. skall ej. gilva sig tillfreds innan det kämpat sig löst från det ryska öfverväldet, för aft frivillig slutå sig till Sverge såsom bundsförvandt, till gengäld för den uppfostran Sverge ea gång gaf det då det ännu var ett okändt hittebarn bland nationerna. Finland, som fordom utgjutit breda stfömmar af blod till Sverges försvar, skall ej sky några ansträngningar då det kommer att gälla dess egen nationella frihet. En liknande sträfvan, om ej i samma grad och med amma betydelse, förefinnes ock hos folkstammarne söder om Finska viken. Här ges således rundt omkring Sverge natnrliga elementer till en mäktig politisk organisation, i hvilken Sverge framstår som sjelfva medelpunkten, och jag kan ej tänka mig någon högre triumf för Sverge än att, på samma gång det konsoliderat de spliturade skandinaviska krafterna, bafva ånyo i frihet upprättat de folk, som Ryssland ryckt ifrån det för att undertrycka. Men för att ernå detta måste Sverge också verka derför, och här inträder den polska frågans sammanhang med Sverges politik. Man må läsa historien huru man vill, man må i det fordna Polen se blott Sverges trätobroder eller upptäcka ömsesidigt begångna fel i den strid, som fortgick oss emellan: ett är dock klart för alla, nemligeo att Ryssland alltid var bådas vår fiende — jag kan icke räkna den scchsiska kurfursten August II för polack — samt att Sverges olyckor och Polens förfall gingo hand i hand med hvarandra. Nu äro de religiösa och dynastiska bevekelsegrunder, som förde oss i stri med hvarandra, längesedan begrafna:; v gar korsa för framtiden ej mer hvarandra. principer, nationalitetens och frihetens, som utgöra grundvalen för Sverges politik, äro de väcka Polen till nytt lif. När det alltså nu ler för Sverge att tränga Ryssland tillbaka från positionen som det orättmät tillskansat sig, an det ej annat än vara af högsta vigt för Svi att få en tygel till på Ryssland i ewt fi och sjelfständigt Polen. I allt hvad som rör Ryssländ är Polen utan tvifvel Sverges naturliga bundsförvandt. . Jag vet väl att mången, i motsats till de ideer jag här framställt, anser att Sverge ej lä bör uppträda på den europeiska politikens vet också att denna åsigt härleder gi af likgiltighet för de andra nationerna eller af fruktan. Hos mången härrör den af det smärt samma minnet af Sverges stora olyckor; hos andra af den. föreställningen att ett uppträdande utåt skulle på ett skadligt sätt afvända uppmärksamheten från de många vigtiga inre reformer, som bhfvit åbanebragta. Jag för min del tror att de hafva orätt 1 hvartdera failet Ty, för det första, kan ett fo!k eller en statomi t undandraga sig vexelve i eiler stater. Likasom individen, så lefve ! folket ett dubbellif: inåt i hemmet j skilda förhållandena samt utåt i b andra, såsom verlismedborgare. om ett folk oupphörligt måste sträfva att utveckla sina I rällsbegrepp, sitt sedliga och nationella me vetande, så måste det ock oaflåtligt söka utvi kretsen för sitt politiska inflytande, tet af sin karakter och ställning, eller oci det försummar detta eller afsiar derifrån, låta sig ensidigt påverkas af andra folk och inter neras af främmande intressen. Från dess ternativer gifves det ingen undanflykt andra kan ett kraftigt yttre po iu tens och den nationella sjelts ng med ghetens riktning ej annat än verka förmånligt för deras fortväxt och befästande i det inre. Man bör ej förbise ett vigtigt moment för ett annat, utan erinra sig att all utveckling är havmon Tag har nitalat mig I hi Ioakan