Aftonbladet – 25 april 1863, sida 2

Ett år, 1795—95, ver äfven denna brand vaktens enda och knapphänd lifeyttring förbjuden, på grund af att ett nattligt inbrotts tjulver: någorstädes i Stockholm blifvit lyck ligt utfördt under förbållundeo, der det an logs alt rånarne säkert skolat bli pågripna så framt de ej varnats i tid just af brand vaktssängen; men förbudet blef dock, som redan är autydt, snart åier upphäfdt, må hända af den orsak, att man vid närmare beräknande af för och mot fann, att dessa hvarje timma återkommande musikaliska prestationer dock vore en nödvändig kontroll på de saxbäronde artisternas relativa motståndskraft och det narkotiska inflytandet af nattens tystned och enformighet. Klockan är slagCun, ete. ete.4 har äfven i våra mindre städer varit, med en eller annan veriation, brandvaktens reglementerade rop; i en och annan sjöstad har af ålder dertill fogats en kort avgitvelse af vindens riktning. Vi vilja icke påstå, att melodien till det stockholmska brandvaktsropet, sådan den traditionelt bibehållit sig till sednaste tider, utgör nägon perla af folkmusik, dock erbjöd äfven den i ell sin enkelhet vissa möjligheter för en mera konstnärlig behandling, och vi hafva under filosofiska nattvandringar i nare år nägon gång hört den med känsla, nästan med parhos, utföras af en och annan mera klangfull och Ssympatisk brandvaktsröst. Vi hafva ätven — det är sannt — hört den framskräled eller frambrummad på ett ätt att knappast ivenkännas, täflande i barmed de välbekanta pästonerna ur tornviäktarens a lur, men till och med i lenna sin ullra ytterligaste konstlöshet var fen likväl ett element i vårt studslif, som efterveriden skall sakna. Den resande, som naitelid anlinde till en af våra städer och rullade in på dess gator, kunde redan af den