Aftonbladet – 25 april 1863, sida 2

qväfver det franska enilfet och få dramatiska produkter af värde växa upp ur ofrihetens grund, äro hela verldens teaterdirektöatt till en stor del fylin sin gammalt. Fastän Fregattptenen eller Salamandern4 hör till denna tegori, är den säkerligen dock oy för de flesta som äro i tillfälle att nu se den för Mindre teatern af hr Hedberg gjorda bearbetningen, hvars innehdil vi skola antyda. Det fauna i Frankrike en slägt af markiser, hvars äldsta söner njöto privilegiet att födas till fregattkaptener, liksom en adelsman bär födes till lagstiftare. En medlem at denna familj hade under 1789 års revolution måst fly bäde från sitt tillämnade befäl på sjön och från sitt Jädernesland; han hade emigrerat. År 1814 hade hao återkommit liksom Bourbonerna; och liksom desse hade återinträdt i sina Vrättighetert anser havs hustru, madame Opporinne — en ullbandlaredotter, hvars flickormn viicke känna, men som man, att döma etter hennes fasoner på Mindre teatern, skulle tro vara en född dame ae la Halle — att äfven hennes make bör åtnjuta sitt medfödda privilegium. Under det den gamle skröplige, hjeriefromme f. d. markisen (hr Knut Alm föf) finner sig förträffligt i att vara snushandlare i Paris och låter sin lilla pariserpojkaktiga bodgosse (mamsell Hammarfel) sköta handeln, arbetar hans tyranniska hustro på att mot hans vilja göra honom till hvad hans födsel svart sagdt ålagt honom att blifva: iregatikapten. Hon lyckas; och den stackars snushandlaren, som står under sin hustrus kommando, nödgas fara till Toulon för art taga befälet på fregatten Salamandera, den yppersta 1 hela franska flottan, om man får tro dess raska besättnings ord. Genom hvilken förundransvärd blindbet å off:cerarnes och besättningens sida det lyekas honem — den stackars mannen som aldrig förr varit på sjön, som icke vet hvad lovartX eller lät är, som icke kan stå på däcket, som med en katastrof presenterar sig i fregattens order-rum, som är nästan ända igenom den mest ömklige af alla veridens snushandlare, som oupphörligt önskar sig tillbaka till sina Skrukor4 — att, trots allt detta och utan någon sådan afsigt hålla dem i den tron att han är en makalös hjelte och jöman, det må bearbetare och skådespelare förklara; vi äro icke i stånd dertill, ej ens fastän vi sett försökas att åstadkonsma någon illusion i detta hänseende at sekonden på freoatien, en duktig löjtnant, hvars on f. d. snushandlaren en gång gjort en stor tjenst och som derföre, sedan han blifvit af snushandlare kaptenen tagen ur sin besynnerliga tro på dennes sjömanskap, gör allt för att dölja sin chefs fullkomliga oduglighet. Men hvarken bearbetare eller skådespelare tyckas hafva kostat den allraminsta tanke på att göra detta lustspel i bufvudsaken sammanhängande eller rimligt. Låtom 033 således icke vidare tala derom. TLåtom repertvir I oss taga stycket för hvad man gjort det till: en farce. Begär man icke annat af en farce än att den skall vara lustig, så uppfyller Fregattkaptenen? fullkomligt sitt ändamål. Viveta ke om cenna mängd af sjöolficerare som vistade försia representationen — en mängd, nästan lika talrik som den man säg närvara vid riksståndens gemensamma öfverläggning vå riddarhuset rörande sjöförsvaret — hade: mera roligt än de öfriga åskådarne, hvilka fyllde teatersalongen; mindre roligt kunde de alminstone icke hafva, hvarken medan handngen spelade i snusboden eller när man i fjerde akten hade framför sig akterdäcket på en örlogsman, och flaggan blåste ut frän gaffeln i något enformiga fläktningar. och ragande böljor med ett välberäknadt lagom visade sina fradgande kammar utmed läringarne. — Der äro duetter, präktiga chörer af iuslockiga matroser, raskt utförda sjömanslanser, sjövång, sjösjuka, kanonad, äniring, ärleksälventyr, muntra infall, lyckade ordekar, patetiska (förständigtvis helt korta al och utrop, subordinationsbrott, krigsrätt, lödsdom, ett lyckligt parti — der är, framörallt, den mycket rolige hr Aladöf och len otroligt kfliga och både säsom bodsosse och kajutvekt uppsluppna mamsell lammartelt — der är en tjenstflicka, Ceeste, i hvilken roll fru Almiöf gifvit oss en yp af en fransk piga, nästan hka mäterlig i sitt slag som de typer hennes faler pifvit oss af andra klasser — med ett rd der är mer än nog för att tillforsäkra letta orimliga och lustiga stycke många goda 13. Hvilket torde vara hufvudsaken.