Aftonbladet – 24 april 1863, sida 3

konärstand-behandli let klart att det p handlingar af en viss viss tillgänglighet för dessa handlingars inflytelse hos jakitsgaren. Skulle således författaren ha rätt i sin sats, att det personliga föredömets nflytahde är på kobfirmandsstadiet, och på detta stadium ällepa, kehde; så skulle under denna själasörjarea såmhet håns flesta, största, mest i ögonen fallande, mest genomgripande handlingar på något sätt framträda. Askådlisen framträda kunna de icke: själasörjarens bittraste strider, ljufvaste förnimmelser, mikignste gerningar falla icke inom detta om ade. Skills rareh på det sättet vara sina nattvardsbarn ett föredöme, och ett föredöne mer än för några andra åhörare, så skalle le ju följa och se honom under hela hans offentga och enskilda lif, ja, i det allra enskildaste. Författarens mening är icke heller denna, ty shuri hah omtalar ett föredöme af tro på kyrkohs ch bibelns indentilet, sid: 39 f., så är det dock en annan väg äå de pågående handingarnes, på hvilken han kommer fill föredömets makt. Denna kan nämligen äfven framkallas genom historien, genom EE ningen. Här skulle således författaren synas jaga sin tillflygt till sieMbiografin såsom medel Sa synes ledningen icke känna på annat sätt gestalta sig än att ledaren visar, huru hån sielf vått förut. (sid. 16.) Den makt hvarmed en så eskaflad ledare gör sig åtlydd, s. s., är det ; makt. sid. 17. Af allt delta kan mån icke igen annat sluta, än att författaren anbefaller själäsörjaren att företrädesvis eller hufvudsakligen tala om sig 3) konfirmandsjälavården, för att derigenom hjelpa sina åhörare igenom. Vi skulle således derigenom vara inne på afvägar, hvilka inom en och ihhan sekt mer En en gång ådagalagt sin äfventyrliga beskallenhet. Hvilket hyc å ena sidan, hvilket hyckleri, misstroende och gyckel å den andra detta skadliga förfarande medfört och kan medföra, borde utan svårighet kunna inses och erkännas. Det är visserligen isig sjelft icke mycket maktpåliggand om en enskild lärd, som icke haft tillfälle att förvärfva nödig erfarenhet, under sina älsklingsstudier omfattar den ena eller den andra besynnerliga meningen, ty många sådana prof ha framkommit, utan att menniskoslägtet deraf tagit någon synnerlig skada, och i dentia lugnande föreställning kan man måhända söka anledningen, icke betonat det I bersonliga föredömet att prosten Olbers granskare r omnämnda rnisstaget; men om en dylik missgerning gifves af en ledare för prestkandidater, hvilken anser sig ha gifvit vetenskapliga skäl för sig och är helt mån om att hos sina examinander återfinna sina egna fasta öfvertygelser, och att häraf ingenting efterskänka, så är saken ingalunda så likgilug. Det kan också icke nekas, att den gilna anvisningens vådlighet i den form den här ofvan blifvit framställd, i någon mån för fvat författaren sjelf. Det stora vagspelet att inför en hop nattvardsbarn ställa fram såsom det efterföljansvärda exemplet, h näppeligen någon vis och kamvetsgiann själasörjare fördristar göra sig saker, rfattaren undantagsvis afstyrka. Vivåga ga, heter det, sid 28, att eit sådant förfarande i alla händelser vore rådligt. Detskulle måhända i vissa fall — — kunna vara i hög grad olämplig!t. Således finner författaren förfarandet i allmänhet lämpligt. Der nu framställningen af en persons förflutna lif skall kunna utöfva en föredömets ma der måste den klart, lifligt och någorlunda fuliständigt återgifva tilldragelserna; den uppfyller icke ändamålet genom att i allmänhet berätta, att den föreställda personen var försagd, likgiltig, motvillig, o. s. V, och blef sedan tirimodig och varm m. m, utan man måste inlåta sig på enskildheternas område. Men när förtattaren något sre fram i sin afhandling, sid. 35, påstår det icke Svara af nöden att denna anvisning mycket inlåter sig på enskildheternas område, så är det åsyftade föredömets makt i det närmaste omintetgjord. Författaren tager med rätta icke i anspråk någon ersonlig öfverlägsenhet eller något imponerande. sid 29. 4Den enskilda personligheten är dock såsom sådan upptagen med iräkningen, och den örutan kan icke den själavård hvarom här är fråga ega rum. sid. 30. Det fordras af själaörjaren bön och eftertanka, sid. 28. Aidraägst det som betecknas med det för ett katolskt missbruks skull illa anskrifna ordet intention, sid. 30. Det medel som här i den enskilda personlighete::s form skulle framför allt användas, är det katechetiska ordet, sid. 31, men med en: modifikation, sid. 33, bestående deruti att kyrkoläran framställes icke blott helt katego-: riskt sådan den är, men äfven i sin crund, f nämligast i den heliga skrift. sid. 34. Det är särdeles obegripligt, huru detta skall kunna tänkas såsom karakteriserande konfirmands; å den, huru katechisationen kan vara medlet för föredömets makt, huru bön, eftertanka, intention, åberopande på skriften m. m. icke skulle i lika mon erfordras vid annan själasörjareoch lärareverksamhet i församlingen än vid konfirmandbehandlingen, Här är icke stället att inlåta sig i lärda frågor, således icke ens i den af förslagsprotokollet lätteligen föranledda, huru med aihandlingens strängt vetenskapliga form i öfrigt må vara beskaffadt. Den moderna dialektikens fader, sjelfve Hegel, som för några år sedan, äfven bland teologer, gällde så mycket, är ju af en trogen lärjunge beslagen med det dialektiskt otörlåtliga felet att ha vacklat i sjelfva sin logik mellan tvådelning och tredelning. Endast sådant som kan bidraga till omdömet om de sökandes praktiska duglighet till den ifrågavarande befattningen bör här förekomma. De anmärkningar mot prosten Olbers i fhandling, hvilka här ofvan blifvit framställda, kunna måhända finnas vara ett just med afseende å de praktiska fordringarne utfördt rättfärdigande af det klander samtlige förslagsupprättare, med undantag af en enda, mot honom anfört, nemligen att vissa religiösa lifsbilder skola vara oklara och dimmiga. och de föreskrifter han meddelat för det verkliga lifvet något mindre användbara, dock med den skilnad, att jag för min del finner denna oklarhet och dimmighet icke ensamt i disputationens tvenne sista delar vara förhanden. De egna sig icke heller dessa anmärkningar till vederläggande af minoritetens omdöme, satt afhandlingen lider af det slags konstruktion, som sysselsätter sig med fiktioner, hvilket också antages j allmänhet vara afhandlingens grundfelt. Bredvid detta klander vitsordar förslagsprotokollet, att förslagsupprättarnes pluralitet hos prosten Olbers funnit en ovanlig s) a i be greppsbestämning, fin psykologisk blick, klarhet och åskådlighet, värma och innerlighet, som lemna föga eller intet att önska, såsom det h ter hos den ene fakultetsledamoten; en strän; vetenskaplig metod, lugn och konseqvent tank utveckling, såsom den andre; synnerlig kla het, säkerhet, skarpsinnighet och fin iakttage förmåga, såsom den tredje i fakulteten röstan uttrycker sig. Rörande doktor Skarstedts profdisputation kan jag vara ganska kort. Omröstningsprotokoller tillerkänna den flera goda egenskaper, dock med uttryckligt tillägg, att prosten Olbers afhandling har ett atgjordt företräde. Efter hvad i det fö regående ar anfördt, saknar jag anledning att. äfven med erkännande af prosten Olbers vits ordade förtjenster, låta hans prof mycket gälle med afseende å en lärostol i predikokonst, själa vårdslära, kyrkolagfarenhet m. m. Är nu doktoi Skarstedts afhandling icke att med prosten Ol bers disputation jemföra, så lärer derom ickt mycket böra sägas. Art den vittnar om gans stor lärdom och insigt i ämnet, är å ingen side nekadt. Man har mest klandrat författarens bris på vetenskaplig tukt, hans tankelekar. För mir del skulle jag hafva funnit arbetet i mer än lof lie man hamaoristiskt. om författaren hade unp m——— i — — —O ÖV — i! m—— VV