Aftonbladet – 24 april 1863, sida 3

UT URI DUUGP UI uv UTI SYNS Pe sioren, såshm merit i afecende på densamma vara af mera vigt än doktor Bkatctedts vid disputationstilltället ådagalagda större lätthet och ledighet, äfven i den muntliga framställnipgen, hans af teoiogiska fakulteten vitsordade predikoskititlighet och långvarigare praktiska presterhga tjenstgöring saint hats mera ihängbidiga både lärdom och författareverksamhet. — Emellertid och då vid föregående tillfällen, när jemförelse! emellan sökandena egt rum, företrädet alli tid blifvit gifvet åt prosten Olbers, så ansågs i han äfven nu böra uppföras pa försia och doktor Skarstedt på andra förslagsrummet i till den ledigvarande professionen, hvarom i ock samtlige ledamöterna i teologiska fa-j kulteten ech akademiska konsistorium förenade sig. k f och beslutats afgaf biskop Thomander — då handlingarne till K. M:t insändes — följande underdåniga memorial, hvilket är af den märkliga beskallonhet, att ti anse osg böra in extenso meddeia detsamma: Med anledning af hvad sålunda anförts Å 1 Underdånigt memorial. Enär jag icke finner mig kunnä biträda det i slut, hvartill förslagshandlingarne rörande här siädes lediga professionen i prakt k teologi leda, I c och då jäg, son i eti j t i 1 ljd af år bemälde embete inbehaft, icke kan frikalla mig ifrån ekyl-.i digheten att erbjuda skäl för min afvikande öf-in vertygelse, finner jag mig nödsakad att för denna iJ gång afrika ifrån den fåor. ighet, hvilken jag!s anser mig böra i de akademiska betordringsären-s dena iakttaga. Tillika ör jag såsom bisktop i? Lund den embetsman, som, så ge jag förestår stiftets styrelse, får draga den största nyt-ji tan af en duglig professor i pastoralteologi ochi kyrkolagfarenhet. 1 Begge de sökande teologie-adjunkterna, pro-; sten magister Olbers och teologie doktorn kyr-i koherden tmagister Skarstedt, äro förut befunne ;: behörige till sådan teologisk lärarebefattning, i: med hvilken skyldigheten att i erforderligt fall i bestrida professorsbefattningen i praktisk teologi! är förenad. Sådant oaktadt och ehuru de redan j: bedömda profafhandlingarne som grundlagt deras. befordran icke böra vid detta tillfälle ånyo pröf-t1 vas, biträder jag den i teologiska fakultetens i protokoll nedlagda mening, att bemälde afhand-i: lingar icke äro af det värde att de sökande ute: slutande på dem skulle kunna grunda sin kom-t; petenst4. Men jag skiljer mig deruti, att jag icke i anser denna brist genom de aflagda disputations1: profven fylid, icke derföre att ju dessa ha sinaj stora förtjenster, utan derföre att hvarken en eller flera disputationer kunna åstadkomma denna verkan. I Förhållandet är nemligen detta, att, ehuru ini gen lärostol är eller kan vara inrättad för slentrianen eller umbära vetenskapligheten, är dock den undervisning, som vid detta lärosäte tages i anspråk uti pastoralteologi och kyrkolagfarenhet, ; till den väsentliga grad praktisk, att sjelfva de lågt i belägna pastorala klokhetsreglorna måste rött: ofta af en nedlåtande ödmjukhet barmhertigt tai gas upp ifrån mullen, Vetenskapen är hög, men prestkandidaterna äro helt ringa och oansenliga; menniskor. Under flera konungars äk! nade regeringar har icke mer än en man vidi Lunds teologiska fakultet tagit teologisk licentiatexamen, och denne ende, idt jag vet, ännu lefvande lärde aflade sitt prof med icke ovanligare framgång än att han alltsedan 1824 ännu väntar på den teologiska doktorsgraden. Om nu redan för den teolcgiska gradens erhållande vid rikets teologiska fakulteter fordras någon, ehuru icke rätt vids kt, teologisk praktik, så är en sådan för behörigheten till en profession i praktisk teologi onekligen ännu oumbi are. Begge de sökande hafva också förvärfvat en sådan. I Enär, såsom nyss anmärktes, den praktiska förmågan icke gör den vetenskapliga öfverflödig, hvilken den fasthellre förutsätter, har det visserligen icke varit ett öfverfiödsverk att begge de sökande aflagt prof för embetets erhållande. Goda skrifter finnas aldrig till öfverlopps, och äfven en sökande, som förut speciminerat, må gerna ådagalägga att han icke lidit någon förminskning i sin författareförmåga, särdeles om han under tiden inga andra skrifter utgifrit. Snarare hade det varit önskligt, om de sökande dessutom hade beqvämat sig till de föreskrilna profföreläsningarnes hållande utan afseende derå alt föreläsningsskyldighet redan förut dem låg. Dels sakna professorerna gemenligen till fälle att afhöra adjunkternas föreläsningar, hvadan något på detaljkännedom grundadt omdöme om dessa lärdomsprof icke kan skäligen förväntas, dels erbjuda dylika profföreläsningar de sökande ett önskeligt tillfälle att, der många vetenskaper äro i en hand samlade, få uttala sig i flera bland dem. Sålunda hade vid detta befordringstillfälle varit väl om de sökande hade fått något sysselsätta sig med några uppgifter hörande till kyrkolagfarenhetens område. Sistnämnde område har dock af den ene sö kanden, prosten Olbers, icke blifvit lemnadtalldeles oberördt. En i praktiskt hänseende ytterst vigtig fråga afgöres i hans disputation sidd. 68-10. Prosten anser kyrkolagens 8 kap. 1 S icke utan brisande öfverensstämmelse med Augsburgerbekännelsen, således icke utan irrlärighet kunna tydas såsom den lyder, nemligen att den särskilda aflösningen bör, der hon begö eller i riket brukas, ingom förvägras, hvadan det beror af Ykonfitenternas begäran eller sed, huruvida särskild aflösning i församlingen förekommer eller icke. Det är fullkomligen afgjordt, både att lagstadgandet ännu är gällande och att det på sina ställen tillämpas såsom sig bör, på konfitentere begäran. Men att asörjaren, så som prosten Olbers antager, sid. 70, skulle vara berättigad att med samtliga nattvardsbarnen utan. hvartderas särskildt uttryckta önskan, och emot all kyrkans sedvana anställa privatbikt, är fullkomligen falskt. Reform: torerna bibehålla visserligen den särskilda aflösningen, men såsom frivillig, och icke ens ovilkorligen nödig såsom nattvardsberedelse, hvilket Luther sjelf genom sitt exempel ville ådagalägga. Och att icke kyrkolägen häruti är att uttolka efter prosten Olbers förslag, inser hvar och en som läser stadgandet. le någon prest, på grund af det förmenta berättigandet prosten Olbers inrymmer, anställa en sådan icke önskad och icke bruklig privatbikt med sina samtlige nattvardsbarn, kunde han icke undgå ansvar såsom för fel i embetet, om än för framtiden oreda och förargelse icke 1tö såsom en följd af ett så rent af dårak farande. Det är klart att prosten Olbers långt ifrån att föreställa sig någon sådan utgång af hans lagtolkning, men det är dock helt angeläget att en prestkandidaternas lärare i själavård och kyrkolagfarenhet ser sig väl före i hvad han tillstyrker. Det finnes näppeligen någon åtgärd som, med åberopadt skydd af de symboliska böckerna, skulle kunna vidtagas och väcka större, om än ogrundade misstankar om jesuitväsende m. m. Frågan om vilkorlig och ovilkorlig aflösning har i några årtionden inom begge de förenade rikena vållat hvarjehanda söndringar och oredor. I Fäderneslandet väntar med skäl afsina teologer att de, isynnerhet i oroliga tider, använda sin verksamhet och sin inflytelse till att lugna sinnena; ett anspråk i detta fall så mycket mera befogadt som teologerna veta, att all aflösning är li sjelfva verket vilkorlis, att sjelfva det s. k. 3 lovilkorliga aflösningsformulär, som fordom lästes .Ji den lilla katekesen (FTror du att c. Ske dig som du tror) förutsätter tron såsom syn förlåtelsens vilkor, att äfven der orden lyda änPI nu mera ovilkorligt, såsom i 1571 års kyrkoordning, vore det okristligt att antaga syndaföriåtitelsen beviljad åt obotfärdiga och otrogna.