Aftonbladet – 23 april 1863, sida 2

nom sjelf att blifva chef för hela det stora och högre? (skottska) frimureriet, nemligen som successor efter grefven af Albanien?, den siste Stuart. Denne herre, landsflyktig pretendent till engelska kronan, lefde under nyssanförda titel (den pålven förlänat honom) i Florens, förtärande med donranudiskt slöseri en, för öfrigt icke öfverdrifvet stor pension, som franska hofvet bestod honom, och lättsinnigt begrafvande sig efterhand i en bottenlös skuld; enligt Plommonfelts försäkran inoehade denne furste, redan kommen till en hög ålder, frimureriets allrahögsta bemligheter och var den, hvilken egentligen stod i spetsen för det högsta frimureriet öjver hela verlden. Den skottska logen påstår sig, fom bekant, vara den enda, hvilken inom sig innefattar ett slags fortsättning af den gamla tempelherreorden; prinsen af Albanien, som logens chef, var derför tillika den anonyme stormästaren för nämnde riddareorden, försedd med makt och myndighet — detta var just den vigtigaste punkten — att sjelf välja sin efterträaare. I ett bref (i enskild samling) af den bekante höge frimurarbrodern, majoren vid flottan Ruthensparre, der denne omtalar sin vistelse i Skottland på slutet af 1750-talet, nämnes att han i den högsta logen derstädes haft tillfälle att se en del af tempelriddareregalierna och 2:ne Mose böcker i purpurband?, men kronan, sjugreniga staken och E. Z:s (engeln Zerobabels?) pekfinger berättades in originali hafva följt pretendenten, grefven af Albanien? till Italien. Plommonfelt, som sjelf på sina resor uppehållit sig i Florens och der gjort grefvens af Albanien personiga bekantskap, hade icke svårt för att konstatera fakta af ungefär liknande art. Alltså, här var stormästaren och bör var survivancen. För öfrigt stod frågan om en annan survivance i sammanhang härmed. Schröderheim i sina anteckningar berättar saken sålunda, att sjunde provinsen? i frimureriet (Sverge, Hannover, Braunschweig m. m.)