Aftonbladet – 20 april 1863, sida 2

sv ol er i ee Miälsj e t Författaren visar huru öfvervö lar den sistnämnda vägen erb, tt det är en moralisk förpiiktelse ika myCcet för oss som för Frankrike och att det r ännu mera vårt än dess intresse att ätaga ss Polens sak. Frågan blir således om vi unna med trygghet tör vår egen existens ivga i vågskålen först ett mäktigt ord och ecan, om så fordras, ett tungt svärd. För tt vederlagga den häremot stridande, sedan .n mansålder predikade läras om Sverges vannakt och politiska betydelselöshet, tager örf. den nuvarande europeiska situationen betraktande. Om vestmakterna vilja draga sitt svärd r lösningen at den polska frågan, som är Europas stora framtidsfråga, så lianes det i strategiskt hänseende trenne vägar för dem stt på: att i förbund med Österrike intränga Polen; att, stödjande sig på Svarta hafvet och Turkiet, framtränga mot de gamraalpolska provinserna; eller att från Östersjön, med stöd af Sverge, dels i Kurland och Samogilien öppna den polska insurrektionenr ig till hafvet och dels hota Petersburg. igande fördeer och att åledes för vestmakteraa ett förband med Sverge, hvilket är nödigt såsom stöd för en allvarsam kampanj i Östersjön, är af större vigt än förbundet med någon stormakt. Under antagende af möjligheten att England skulle afhålla sig ifrån striden, erinrar författaren i förbigående att Frankrikes sjömakt är tillräcklig att göra det till herre öfver hafvet, och att med afseende på Tandttrupper förbundet med England icke heller är et någon öfvervägande vigt. Det vore en olycka för Sverge om man komme att rikta sitt antall mot Ryssland från Svarta hafvet och icke från Östersjön. Norden skulle då gå miste om alla frukterna af den europeiska kampen och efter ett fredsslut ligga midt i gapet på Rysslands stärkta aptit. Vi böra säledes icke nödiwwunget mottaga en erbjuden allians, utan ftersträfva en sådan. Initiativet till en allians kan lika väl tagas af Sverge som af den andra kontrahenten. Det är det initiativ som både kan och bör tillhöra SvergeDet vore en kälkborgarpolitik att medan kriget rasar på andra sidan Östersjön sitta här hemma i vassen och skära pipor. Det kunde hända att Sverge till slut blefve snöptigt afvisadt om det ville spela rollen af schakalen som smyger sig efter för att dela lejonets byte. Hvad deremot en makt af andra rangen kan vinna på ett välberäknadt mitiativ, det har Cavour visat, då han till förvåning och förskräckelse för alla kortsynta politiei indrog Sardinien i det orientaliska kriget. . Efter denna korta resume meddela vi här nedan Posttidningens artikel med öfverskrift Krig eller fred och bifoga några anmärkningar: Under den senaste tiden hafva svenska tidningar, och framför allt Nya Dagligt Allehanda, om Sverges utrikes politik innehållit artiklar, hvilka synas så mycket mera egnade att sprida oro och bekymmer i landet, som de säkerligen på intet sätt uttrycka den i landet rådande allmänna opinionen. — Ett försök att i korthet betysa den oriktiga grund, hvar å de hvila, och de farliga slutsatser de innehålla, torde derföre icke anses helt och hållet utan nytta. De författare som här uppenbart och ohöljdt uppträda ej allenast för den lära, att Sverge bör deltaga i ett krig, som förmodas kunna komma att utbryta, men äfven för att Sverge dertill bör taga initiativet, synas tillhöra antalet af dem, hvilka under åtnjutandet af en långvarig freds lugn och välsignelser hafva förglömt, att krig, alltid och under alla förhållanden, ör en olycka, och att, då det utan nödvändighet företages, det är ett brott. Sannt är, och detta lärer ingen svensk bestrida eller derom vara okunnig, att omständigheter kunna finnas, då kriget blir en helig skyldighet och då ingen sann fosterlandsvän kan förneka att det bör och måste ega rum; men äfven under sådana förhållanden och iäfven med de mest segerrika vapens lysande gångar, är det alltid en beklagansvärd nödvändighet, som störande inverkar på landets utveckling och framåtskridande, på dess välstånd och penningeförhållanden, på familjens lycka och på samhällets förkofran. Alla dessa dyrbara föremål måste sättas på spel, då landets högsta moraliska eller materiella intressen synas hotade; då offrar svensken gerna och villigt hf och blod, gods och sällhet för ett älskadt tosteslands försvar eller välgång: historien bevittnar nogsamt att han skyr ingen fara, rygsar tillbaka för ingen uppoffring, och att denna anda lifvar ej allenast våra tappra och stridbara krigsmän, men äfven landets hela öfi befolkning utan skilnad på kön och ålder. Men stort och sannt fosterländskt måste målet vara, och vid bedömandet häraf finnes ingen säkrare domare, till hvars afgörande kan med trygghet vädjas, än svenska folkets lugna och oförvi! ade omdöme. 1) Det är på detta omdöme som en del af pressen nu söker att inverka, dervid anslående alla de strängar för hvilka den vet svenska folket vara känsligt: ridderlighet, nationalära, nationalhat, nationalfåfänga 2), och i främsta rummet den vackra och allmänt rådande sympatien för ett ädelt och olyckligt folk, som gripit till vapen för sin religion, sin frihet och sitt sjelfbestånd. 3) Uti inledningen till artiklarne om Sverges utrikes politik? lemnas en så vacker skildring af de fördelar, som en femtioårig fred tillskyndat Sverge, samt af den förändrade position detta land, efter förlusten af sina sista besittningar på andra sidan Bottenhafvet och genom föreningen med Norge intagit, att man skulle vara frestad tro, att författaren gripit till pennan för att förorda dennalyckliga freds upp: rätthållande. Han nämner väl om hurn vi under den store Gustaf Adolph gingo öfser till Europas fastland för att rädda protestantismens sak; men häruti kan man ej ännu spåra hvad som följer. Hvad som är visst är, att den strid, hvaruti man nu vill söka att indraga oss, ingalunda kan framställas såsom förorsakad af en billig ömhet om våra fäders och vår egen tro4). Att Sverge numera på Europas fastland icke skulle hafva något intresse att bevaka, ingen pligt att uppfylla, hafva vi aldrig sett af någon påstås — dä är en af dessa orimliga teorier, hvilka man sjelfmant diktar, för att få den lätta mödan att vederlägzsa hvad som ej behöfver vederläggas. Att Sverges frihet skulle vara i sådan fara, att ett krig fordras för att betrygga den, är äfven ett af dessa löst framkastade påståenden, som tarfva bevis innan de kunna antagas, och dessa bevis sökas förgäfves i de tomma deklamationer som följa. 5) Att Sverge skulle söka skydd i Rysslands nåd, är äfven ett gratis dictum, förnärmande för hvarje svenskt hjerta och blottadt äfven på det ringaste sken af sannolikhet. 6) Man kan skrifva svenska, utan att derföre vara svensk, och man kan, under föregifvande att vilja skydda Sverges intressen, göra sig till målsman för helt andra intressen än dem man I offentligen framhåller. 7) När författaren i Dagligt Allehanda säger, att ,. 1 det vore att tilltro svenskarne för mycken feghet i am de senom en låtsad vänskap skulle föra ry