före att han fruktar det. Svensken fruktaricke. men han låter ej heller, genom upprifvandet at gamla, djupt kända sår, förleda sig till opåkallade anfall. . Uppgifterna om Rysslands ytterliga svaghet och Sverges oerhörda styrka må gälla hvad d kunna. Den med så mycken flit predikade !ä. ran om Sverges vanmakt hafva vi aldrig hört predikas. 9) Men långt ifrån att underskatta vårt lands krafter, böra vi lika sorCfälligt vakta oss för att dem öfverskatta, det ena vore oförstån. digt, det andra oförsvarligt. Vi ega krafter nog att upprätthålla vårt sjelfbestånd och afslå fiendtlisa anfall, om de emot oss skulle riktas; vi böra arbeta på att upprätthålla och utveckla dem, och dertill fra väl rikets ständer alllid finnas benägna att ans!å medel; huruvida de skulle finnas villiga att göra de oerhörda uppoffringar, som ett anfrilskrig kräfver, derom torde meningarne åtminstone blifva delade. 10) Vi förbigå författarens krigsoperationsplan, och lemna åt mera kompetenta domare utt densamma — om sådant skulle finnas behöfligt — granska, vi beundra den lätthet, hvarmed han låter fotior och landttrupper operera, men hysa någon tvekan huruvida vid utförandet allt skulle gå lika lätt som hans lifliga fantasi sig det föreställer. Sedan han raskt disponerat öfver Frankrikes och Englands ännu åtminstone för allmänheten ej tillkännagifna politik, sedan han li raskt frånkänt Ryssland all tillgång på penningar, kredit och fartyg, kommer han till det resultat att Sverge kan och bör taga initiativet till ett anfallsförbund mot Ryssland. Dervid förefaller v51 ett litet språng i tankegången, men i så vigtiga fall torde författaren mena att man icke bör fästa sig vid småsaker. Han talar om en kälkborgarepolitik, och hvar och en vet och beklagar att en sådan finnes. Men det finnes äfven något som kallas en kannstöparepolitik, hvilken ofta föres i ledband af en äfventyrarepolitik. De äro lika förkastliga som den första, och hafva den olägenheten att vara långt mera farliga. Men då författaren tillåter sig förutsäga att Sverge skulle vilja spela rollen af schakalen, som smyger sig efter lejonet för att dela dess byte, innebär detta en i högsta grad sårande förolämpning mot Sverges regering och folk, hvilken författaren aldrig genom några ursäkter eller förklaringar skall lyckas aftvå gig. Den stämplar arten af hans skriftställeri och det förtroende det förtjenar. 11) Då grefve Cavours lysande efterdöme åberopas, må det vara tillåtet fråga: hvilket utländskt ok eller förtryck lider väl vårt fädernesland? 12) Aro vi beredda att göra de oerhörda uppoffingar och att åsamka oss den oerhörda statsskuld, som Italien för sin frihet gladt nedlagt som offer på fäderneslandets altare? Hade grefve Cavour för andras intressen trotsat dessa faror, jort dessa uppoffringar? Hade han för dem dragit sig den hjertfrätande sorg att till en främmande makt afträda sin egen fädernebygd; den provins, som var det savoyiska husets vagga, och hvarifrån det hemtat sitt namn och sina ärorikaste minnen på verldshistoriens blad? Vi tro det icke, och vädja tryggt i detta, liksom i öfriga här vidrörda afseenden, till det allmänna förruftets domslut. 13) Man bör hålla författaren i Dagligt Allehanda räkning för att han åtminstone öppet förklarar, att hans afsigt icke är att bedåra någon med förespegling om, att intet annat än ord skulle tarfvas. Allmänheten vet således att här ej mera ir fråga om en diplomatisk samverkan; den vet att det är fråga om krig. Vi hafva aldrig, rån första ögonblicket, tviflat derpå; men kanske man gjort klokare uti att icke så genast framrycka med det grofva artilleriet. Det kan Mskräcka mången, som ej genomskådat andemeningen med de vackra orden; ej af feghet, y, detta lyte tillerkänna vi ingen svensk; men f sans, besinning och klok eftertanka, egenskaDer, hvilka likaledes lyckligen hos det svenska olket i rikt mått finnas tillgängliga, och som ga det att det är till farans stund gom kraftttringarne böra sparas, samt att leken med ord, ler ej mäktiga intressen förefinnas, kan blifva ika blodig som dyr. 14) FEtt jande till det ulmänna vettet har synts oss I alladt, och vi hoppas att det ej skett förgäfves. I