Aftonbladet – 20 april 1863, sida 2

Vet alt kanna. April 1863. Sannt nog! det är en handfull blott, när man oss räknar man för man; likt kornet, tunnt och sparsamt sådt bland idel sten och jernmalmsbrott, vi äro en nation i småll; du villX — så hörs den vise — got! men säg mig, kämpe, hvad da kan! En smula skådespelseffekt, är detta allt? En tom parad? Gif akt! på nattens dulna fläkt der följer stormig morgonviäkt, — är du väl stark, som oförskräckt? kan du orkanen bjuda käckt den hårda ekens skulderblad? Kan än du, som i fordna der, med svärdet hugga dristigt in, och har du än de muskler qvar, liksom din gamla ättefar att famna björnen som en karl och skaka honom, så det tar, i hans kalmuckiskt ludna skinn? Ditt ord, skall väl ens hördt det bli, om än al ädel malmklang fullt, bland dessa harmens, smärtans skri, uti förtviflans raseri, en fejd, der aliting blandas i förvirring, vild disharmoni och himmelsdöfvande tumult?4 uDu ville; i din blick jag ser ett åskhot — bra, min tappre! bra! Mod har du, hvad der än så sker, men stunden torde kräfva mer, har du ock blixten, som slår ner? nej!s — Hvad för nej? vi äro fler i skog och dal, vår röst är — ja! Ej allt, som skrymmer stort, är makt, ej allt är svagt, hvad litet är. Se fritt kring lifvets vida trakt Väx uti tankar! Oförsagdt! i syften stolt, som i förakt! och ödet blir dig underlagdt och trefald börda lätt du bär. Friskt sinne, djupa andedrag i tidens litsluft, det gör stor; hög själ och eldigt hjertelag, det mäktig gör. Bloit den är svag, som tviflar om sin morgondag, men den är född till ridderslag, som på sig sjelf med aktning tror. Den störste ofta liten nog i stundens lumpna kif jag fann; men svärdet, som med kläm och fog för menskorätt och frihet slog, det gällde jemnt för hvad det vog, ej för hvad tumsmån mer det drog. Swrt hjerta först och stort du kan! Orrar Odd.