Aftonbladet – 11 april 1863, sida 3

Iser 1 sina långt uisträckta, slutligen nätlikt utbredda sarcode-trådar, eller krypande på un) dersidan af vattenspegeln. Individernas antal lär stort, ej så mycket i våra haf, ehuru en thvar som sysselsätter sig med mikroskopiska I iakttagelser äfven der mången gång stöter på desez gåtlika väsen, men i de varmare trakterna är j deras mängd oräkvelig och formernas antal anI senligt, — vid Messiua fann Hecsel på sex månader ej mindre än 169 arter. Den roll de ela i naturens hushållning ärockså betydande. LikI som det är väl bekant, att den vanliga skrifkritan till aldra största delen består af idel skal af mikroskopiska Polythalamier, känner man t. ex. på Barbados i Vestindien, på Nicobarerna i Ostindien och flerestädes, fasta berg af 1000 till 2000 fots höjd, som nästan uteslutande bestå af kiselskeletter af Radiolarier, massor som under längesedan förflutna perioder utgjorde hafvens sedermera högt upplyftade botten. Ett noggrannt studium af dessa djurs vatur är derföre af höj vigt vid besvarandet af en fråga, som vu lif ligt sysselsätter forskningen, den om lifvet i oceanens djup. a Vattnets spegel åtskiljer två verldar af lefvande väsen; den ena bor ofvanför och andas atmosferens luft, den anåra inunder och andas samma luft, men innehållen i vattnet. Om vi lemna sötvattnen åsido, som äro fastlandet underordnade, om vi från hafvets srand Fuga upp på höjderna, genomvandra vi skilda bälten af stor olikhet, tili dess slutligen af vegetationen blott de mest ofullkomliga alstren äro qvar, och af djurarter endast några få. . . På landets höjder bafva således lifvets vilkor en gräns; värmen undandrages med luftens förtunning. Huru förhåller det sig i hafvet? Hvar är dess djup så liflöst som bergens höjder? Under strandbrädden med sin tång och egna djurarter, följer Laminariernas bälte, så ett tredje till vid pass 120 fot, så ett fjerde än djupare, och man kan beteckna hvarje bälte som ett hem för mer eller mindre egendomliga djurarter. Men härvid är tillika bottnens beskaffenhet i hög bestämmande. Klipporna och sanden hafva helt andra invånare än den jemna bottnen af lera, som är allt firare ju djupare, och hvars oorga.niska delar, till en stor del långsamt nedslammade från det närbelägna landet, på sin yta tid efter annan ökas med ett lager af ringa mäktighet, hvilket af de talrika djur, som genomIbja det, allt mer förfinas och förvandlas. Skhan är för det mesta bottnen vid våra kuster, der vi känna den till vid pass 900 fot. Vid Nores vestra kust och i dess djupa fjordar, och i Nordsjön långt från land, äro nu ställen bekanta, der vid 1200 till 1800 fot koraller utgöra ansenliga bildningar, och en af dem, Alcyoniura arboreum, står i manshöga stamträd. Intill detta djup ses således intet betydligt aftagandei djurlifvet. Afven högre djur finnas der ännu. Vid Grönland fiska eskimoerna på mer än 2000 fot en art af flundra, Pleuronectes pingnis, vid Norge fångas kungsfisken på ett föga mindre djup och i Medelhafvet en Lepidoleprus. Med Edward Forbes var man likväl en tid böjd att antaga vid pass 1400 fot keåsom gränsen för växtlifvet i hafvets Sjap, 1800 fot för djurlifvet. — Men långt betydligare äro de sänkningar i AtJantens botten som blifvit funna. Engelske kaptenen Denham lodade mellan Tristan dAcunha och Buenos Ayres 46,000 fot, det är som två gånger Chimborazos höjd. 1 många delar af afven gjordes med omvexlande framgång och säkerhet försök att upphemta något ur jess djup, och det mesta af det som fanns öfverlemnades åt Ehrenbergs granskning. Utom en mycket ringa mängd af oorganiska delar var det alitid Rhizopoder som utgjorde ända till nio tiondedelsr af det hela, kalkgskaliga Polythalamier och kiselpansrade Radiolarier. Sådan var äfven den massa, som vid den första undersökningen af den atlantiska telegrafkabelns bädd upphemtades från 14,000 till 15,000 fot, sådana Even flera andra prof från andra delar af Atlanten och Stilla hafvet. Men det är numera att anse för visst, att de Radiolarier, hvilkas skeletter på de största djupen utgöra största delen af botten. massan, icke lefvat der, utan sjunkit ned från hafvet, till och med från dess yta, och, innan de stannat, med dess strömmar drifvit vida omkring. I ringere mån är detta förhållande an. ligt äfven för Polytbalamierna, men äfven sådana har man funnit i mängd simmande uti hafsytan. Om djur af högre organisation. upphemtade från större djup, funnos inga brukbara uppgifter förr än 1860, då den andra undersökningen företogs af Nordatlantens bädd. Den leddes af MClintock, och Wallich var med såsom naturforskare. Djuplodningen verkställdes nu med en särskild för ändamilet inrättad apparat, som efter fartyget erhöll namn af Buildog-machine. Man fann, såsom förut, bettnens massa bestå af Pelythalamier och Radiolarier, men sydost om Island, vid 60 grader norålig bredd, hade några gjöstjernor, Ophiocoma granulata, ktängt ig ast på linan, der hon legat på ett djup a 7500 fot. I medlet af 1861 undersökte Milne Edwarda d. i ett stycke af den telegrafkabel, som då under två är varit utlagd meilan Sardinien och Algeriet. Det var upptaget från ett djup af 6700 till 7500 fot, och bar med sig flera musslor, deraf en fullständigt fastvuxen ostra af två decimal tum, två arter af Pecten, två snäckor, Monudonta limbata och Fusus lamellosus, små koraller af slägtena Carsophyllia och Gorgonia, en Serpula, en art af Bryozoer. Det är anmärkningsvärdt, att både vid denna djupdraggning och den förra, i Norra Atlanten, funnos djur, som man knappt skulle väntat finna vid så stort djup, nemligen i Norra Atlanten Ophiecoma granulata, 1 Medelhatvet Pecten opercularia, och man erinras derom, att båda punkterna ligga i närheten af vulkaniska områden, der angenliga höjningar och sänkningar i den fasta ytan äro kända eller sannolika. Under sommaren år 1861 var äfven den svenska expeditionen till Spetsbergen sysselsatt med dylika undersökningar i det Norra Isbafvet. De hade blifvit omsorgsfullt förberedåa af expeditionens ledare Adjunkten Torell, och utfördes af magister Chydenius, under hvilkens inseende apparaterna förfärdigades i Tromsö. Det varen lodningsapparat eiter Brookes modell, med 10,500 fots lina, fördelade i tre län; der, at hvilka den tom var närmast lodet vägde 2,2 skålpund pr 600 fot, och en bulliogmaskin, med någon förändring densamma som MClintockse, hvilken, när den vidrör bottnen, låter eina tyngder falla och med detsamma med två skopor griper in i dess yta. Genom öfningar och Försök var den färdighet vunnen, att man på den löpande linan kunde känna när lodet stannade, och man hade funnit, att båda apparaterna gåfvo helt nära samma djup och kontrollerade hvarandra. Af flera lodningar, som utfördes, hade isynnerhet fre framgång. På 772 46 nordlig bredd och 10: 3Y östlig längd från Greenwicl tog briidogapparaten en stenig botten på 3600 fot ch upphemtade ett litet Bryozcon och två rör af Annelider, Vid 75 40 nordlig bredd, 12: 31 östlig fängd, var ån et 6300 fot, vid el 17 nordlig bredd och 13 53 östli; länga var det 8400, och epparaten uppkom båda gåugerna alldeles fylld med bottenmasta. Det visade oe sta