Aftonbladet – 11 april 1863, sida 3

vit till sina egenskaper med den största nog: I f grannhet undersökt isynnerhet af Johannes Miilj ler, Max Schulze, at Lachmann och Claparede samt sednast af Heckel. Sarcodet är ett färg löst fluidum, homogent, segt, klibbigt, och! com ej blandar sig med vatten. Likasomi hvarje annat fluidum kan hvarje dess minsta del förändra läge i rummets alla riktningar, och omi vexlande efterhand aflägsna sig från och åter komma i beröring med hvarje annan minata del i hela den homogena massan. Genom summan af dessa de minsta delarnes rörelser uppstå strömmar i sarcodet, som fortfara så länge det lefver, nära ytan som i dess inre. Man sersmå artiklar, som blifvit inneslutna i dess mussa, ängsamt drifva omkring, så att hvarje -ådan kan småningom komma till hvilken punkt som helst, och två strömmar bredvid hvarandra kunna hafva motsatta riktningar. Genom sådana inre rörelser antar massan oupphörligt omvexlande yttre former, och det på ett sätt, som man måste härleda från en sarcodet tillhörande contractilitet. På dessa egenskeperigenkänner man i detta ämne samma homogena, glasklara, ägghvitartade contractila substans, som är den ani mala såväl som den vegetabila cellens grundämne, af hvilket blir en cell, när, på en liten qvantitet deraf, ytan hårdnar till membran. Det är sednast Carpenter, Max Schulze och Heckel som fästat uppmärksamheten vid denna identitet emellan grundinnehållet i de celler, som hos högre djur äro de särskilda organernas elementer, och sarcodet, sådant det uppträder hos Rhizopoderna, såsom fritt proto sma utan membran, såsom en contractil, formlös droppe och likväl intar alla organers ställe. Hos högre djur råder arbetets tördelning, hos Rhizopoderna utföres det ensamt af denna formlösa droppe af sarcode. Att inga organer äro tillstödes, derom är intet tvifvel; man finner ej ett spår till något sådant hos Ameborna, som genomskinliga och utan skal öfverallt kunna genomsökas af mikroskopet, och, ehuru i sötvatten af ringa storlek, i hafvet äro vida större, ända till 15 millimeter, såsom t. ex. Ameba gigantea, som lefver vid Bohusläns kust. Så enkel Rhizopodernas byggnad är, skymtar man likväl något af de organiska verksamheter, som äro sammansmälta i deras homogena massa. ångsamt ses denna strömma ut i trädformiga, strålande förlängningar, så fina, att mar med mikroskopets starkaste linser ej kan urskilja hvar deras spetsar hafva sitt slut, till form och sätt olika hos skilda slägten, till antalet sälian få, oftast talrika, hos några aldrig mindre än hundrade, hos andra flera än tusen på en före Med dem flyttar sig Rbizopoden, när den lefver på fast botten. De häfta fast någonstädes och raga sig långsamt tillsammans i någon riktning, och åt samma håll släpas djurets hela massa. Med dessa utsträckta trådar hemta Rbizopoderna äfven sin föda. Ej så, att de söka denna, men om ett infusionsdjur t. ex. kommer i beröring med trådens klibbiga yta, förlamas det plötsligt, dess cilier upphöra att vibrera och det sjunker låovgsamt in i sarcodets massa. Der föres det, eller något annat så fångadt näringsämne, af strömmen småningom från det yttre till det inre och tillgodogöres af den digererande kraft sarcodet tydligen eger, samt visar sig i upplösnineng tillstånd såsom de små korn man ser vanra omkring tilldess de gå upp i det hela, medan det odugliga, t. ex. kiselpansaret hos en( mängd af vattnets mikroskopiska väsen, afskiljes och aflägsnas. Äfven en ringa känslighet förji yttre inflytelser röjes hos Rhizopoderna deri, atti de vidrörda draga in sina trådar, och att de af dem, som lefva fritt simmande i hafvet, hålla : sig djupare under den varma årstiden än under : den kalla. Sådan är den beundransvärda enkelheten i det ): contractila fluidum, som hos dessa väsen ersätter lifsverksamheternas olika organer, men lika beundransvärd den motsats som företer sig i den sammansatta byggnaden af det skal eller det skelett, hvarmed de flesta af dem äro försedda. Det uppträder under två olika typer. Hos Polythalamierna består det, i de flesta fall, af kalk, och har oftast i yttre daning likhet med en snäcka med prydlig form och skulptur, och är i det inre regelbundet deladt i ett stort antal rum, mbördes skilda genom väggar, förenade genom mångfaldigt anlagda kanaler och hvalfgångar, och ställda på lika månfaldigt sätt i samband med det omgifvande vattnet. Den andra typen, under hvilken ett fast skelett Pp ker hos Rhizopoderna, är Radiolariernas, öfver hvilkas byggnad och naturhistoria Hackel nyligen utgifvit ett förträffligt arbete, som bekräftar och utvecklar Husleys och Johannes Millers föregående noggranna undersökningar. Från Polythalamierna afvika de genom tillvaron af en sferisk eller aflång cenvtralkapsel, som aldrig saknas, men hvars bestämmelse tipnu är okänd. Radiolariernas skelett är till formen för det mesta skiljaktigt från Polythalamiernas. Det varierar inom vida gränser och företer en förvånande fantastisk arkitektonisk mångfald, men eger tillika j jen regelbundenhet i tal, form och sammansättning, och en prydlighet och finhet, som i hela I djurriket ej öfverträffas, och ej förväntas hos skapelser af sådan mikroskopisk litenhet. Hos i Acanthometrerna t ex. bildas skelettet af konstant ng, symmetriskt fördelade, stråligt ställda stafvar, ordnade mellan de båda polerna af ett imaginärt klot, i fem meridianer, fyra stafvar i hvarje, lika långt från hvarandra och slternerande med den närbelägna meridianens. Stafvarne äro fyrkantigt prismatiska, med kanterna utdragna i vingar eller i blad, som bilda rätvinkliga kors, eller i eqvatorns plan utbreda sig i ett gallerverk af den yttersta finhet. Hos Ethmospheera och andra siägten utsträla stafvarne från en i centrum belägen gallerkula af sexsifig maskor, eller skelettet bildar, såsom hos Polycystinerna, ett genombrutet pansar, sferoidiskt, eller med bestämd ideal längdaxel, eller discusformigt, eller slutligen någon gång alldeles orege!bundet. Detta skelett i all sin finhet och sin oftast utomordentliga regelmässighet, är likväl ett secret af sarcodet, som dock aldrig dermed står i continuerligt sammanhang, är ett kiselvand ladt sarcodenät, ty här hos Radiolarierna består skelettet, som det vill synas åtminstone, af kiseljord, hos några alltid, hos andra blott i det fullt utvecklade tillståndet. Behandlar man det nemligen, hos vissa unga exemplar, med mineralsyror eller kaustika alkalier, eller glödgar man det, så förstörs det, men hos äldre, fullt utvecklade individer motstår det t. o. m. rökande svafvelsyra, och förblir, äfven till sina minsta spetsar, af ända till en tiotusendels millimeter, oförändradt i blåsrörets lifligaste hetta. Ur sarcodet anlägges således detta skelett af en organisk substans, som sedan förbytes till kiselJord, om man som sådant får anse detta ämne. den af hvilket det må bestå, är det homogent, structurlöst, vattenklart, oftast färglöst, så starkt ljusbrytande, att det i glycerin blir nästan osynligt och företer någon g SAN kristalliniskt brött. essa två grupper af Rhizopoder, Polythalamier och Radiolarier, hafva ett något olika lefnadssitt. Båda tillhöra uteslutande hafvet. Men Polythalamierna lefva på dess botten eller andra fasta ytor, Radiolarierna äro pelagiska, flyta omkring i hafvet, stundom förenade 1 kolonier. De äro specifiskt tyngre än vattnet; hemtar man upp dem i ett glas, ses de sjunka, men k å höja om 2 a. I ft ff PR te 0 IT FAM FARA AO Ft MA FR eg ND