Aftonbladet – 11 april 1863, sida 3

Alldeles som fru Örner4, stammade mor Brita leende och neg. En kan väl icke hafva ett hjerta af sten heller4, tillade hon; tdet vet nog fru Örner och se de här äro för grufsamt fattiga. — Jag lät dem få bo der tills vidare.4 Hon pekade på fähuset. Si, jag bade ej någon annan plats för dem, bifogade hon liksom urskuldande, Bättre att hon icke befattat sig med dem alls, skall jag säga4, snäste tant Catharina och högg tag uli den ena af korgarne som stod i trillan. Får jag bjelpa frunX, frågade Brita och ville sätta ifrån sig mjölkskålen. Behöfs icke, sköt hon sin mjölksqvätt och bry sig icke om mig. Gå nu in med den i stugan; jag kommer efter, sedan jag tagit notis om det der tiggerföljet, som hon dragit på halsen på sig. Tant Catharina trafvade af till fähuset. Vi stanna utanför tröskeln, för att icke störa eRmman. N Ena lång stund förflöt. Kolarbrita hade flera gånger tittat ut genom stugdörren, för att se om ej fru Örner skulle komma ut igen; men då det dröjde allt längre och länge tog hen vård om grummans häst, ledde den bakora etugan och gaf den litet gräs utt i Under det hon var sysselsatt dermed, kom en ung qvinna, ikädd en vacker riddrägt långsamt gående uppför kullen; Ilon var just utanför fähusbyggnaden när hon tvärt stannade, hejdad af den röst som talade dogiuge. Hon lutade sig närmare äcn Yiltå gluggen för att höra hvad söm sades. Hehnes kinder vexlade oupphörligt färe under det hon stod så och åhörde huru deÅ i hjertat fromma gatmla gviongna talade till de urma derinte, od Var det verkligen tant Catharinas sträfva slämma, som nu liöd så mild, så tröstande? Var det hepnes läppar, som talede så vän: liga ord till denne i trasor höljde fader, försönkt i nöd, förskjuten af samhället och dignende under bördan af sitt elände?