Aftonbladet – 10 april 1863, sida 2

trogna och skuggrädda derom, att ett diplomatiskt uppträdande i denna sak är så långt ifrån att innebära något krigiskt eller ett tagande på hand i fråga om krigiska eventualiteter, att det tvärtom just är ett så kraftigt som möjligt uppträdande i denna sak af så många makter som möjligt, som kan förebygga det europeiska krig, som eljest, om ingenting göres, förr eller sednare kommer att u:bryta, derigenom att gräsligheterna i Polen fortsättas och bli så himmelsskriande, att franska nationens krigiska stämning icke längre kan hållas tillbaka. Sverges anslutping till England, Frankrike och Österrike i denna fråga är af stor vigt; den kommer utan tvilvel att högst betydligt inverka på ryska regeringens beslut i saken; ty Ryssland är i sanning långt ifrån att underskatta vårt lands betydenhet, såsom åtskilliga af våra patrioter hafva för sed, endast till följd af en gammal utsliten jargon från en gudskelof alideles afslutad period i vår historia. Rysslands hastigt påkomna beredvillighet att gå in på ett förödmjukande fredsslut, så snart Sverge-Norge hade atslutat Novembertraktaten, är i detta hänseende ganska betecknande. Och under alla eventualiteter är det bättre för en stat, som befinner sig uti en sådan ställning som vår, att öppet framträda och tillvinna sig den aktning och det inflytande på sakernas utveckling, som tillkommer en samverkande makt, än att låta andra ensidigt bestämma öfver denna utveckling, för att möjligen, då kriget genom brist på föregående kraflig och enig samverkan blifvit en nödvändighet, slutligen genom omständigheternas makt släpas med, utan att ha till fullo häfdat sin sjelfbestämmelserätt i detta fall, utan att ha kunnat på förhand taga alla nödiga försigtighetsmått, tillförsäkra sig om en för alla eventualiteter betryggad position och i allmänhet så fördelaktiga vilkor som möjligt.