Aftonbladet – 9 april 1863, sida 3

j i ningsbegär kunna genom ibördighet och arbetc öfvervinnas, den andra åter visar hurusom de o betydligaste fenomener, behörigen iakttagna oci utredda, kunna gifva resultater af omätlig,s praktisk som teoretisk betydelse. Så väl i atmosferen, som i den flytande och fa sta jordskorpan ingå i en mängd ämnen endast i ytterst små, för kemistens skarpaste teogentiet nappast fkbara qvantiteter. Dessa ämnen utölva dock alltid en vigtig roljnaturens hus niv 1 vetenskapsmännen hafva derför öfven oaflåtligt bemödat siz om att noga utreda deras egenskaper och inflytande. Vattnet. eger t. cx. förmågan att absorbera ringa qvantiter af luftens beståndsdelar och det är just vatinets härpå beroende obetydliga halt af fri syrgas, som underhåller respirationsprocessen hos de flesta vatten: djur. Atmosferen innehåller en likaledes obetylig, som man utan närmare undersökning skulle ye tillfällig och oväsendtlig halt af kolsyra, men et är just denna kolsyrehalt, som ej allenast utgör ett af de vigtigaste näringsvilkor för växterna, utan äfven förmedlar nästan alla förvittringsprocesser å jordytan. Äfven den märkvärdiga, under namnet ozon da gasart, för hvars upptäckt och egenskaper här nedanför skall redogöras, utgör en dylik öfverallt kringspridd substans, som, den ringa mängd oaktadt, i hvilken den ständigt uppträder, likväl bildar ett väsendtligt vilkor för fortgången af en mängd kemiska processer å jordytan. Redan sedan urmianes tider har man gifvit akt på den egendomliga lukt, som efter ett åskslag uppfyller det rum, i hvilket åskan slagit ned, och då fysiken genom elekricitetens upptäckt blef i tillfälle att i sina arbetsrum experimentera med samma kraft som gilver upphof åt blixten, bemärkte han snart att en dyhk lukt Efven sprider sig vid slaget af en elektrisk gnista. Det dröjde i alla fall ganska länge innan kemisterna egnade någon närmare uppmärksamhet åt detta intressanta fenomen. Först för ett par decennier till baka visade nemligen en tysk kemist Schonbein att denna lukt icke, såsom man förut på god tro tyckes hafva antagit, berodde på en utaf elektriciteten ästadkommen retning af fuktnerverna i nä san, utan att den härrörde af ett eget ämne som vid det elektriska slaget frigjordes, eller bildades. I början ansåg Schönbein detta ämne vara ett nytt förut okändt grundämne, för hvilket han, på grund af dess skarpa lukt, föreslog namnet ozon, men redan ett par år derpå underkastade den berömde kemisten Marignac det förmenta grundämnet en noggrann undersökning, hvilken ledde till det vigtiga resultat, att azon icke var något annat än en egendomlig varietet af syrgas, hvilken dock i väsentlig mån skiljer sig från den vanliga såsom bekant luktiösa syrgasen, ej allenast genom sin skarpa lukt, utan äfven genom sin benägenhet att redan vid vanlig temperatur förena sig med nästan alla oxiderbara ämnen. Samtidigt upptäckte man en mängd sätt att på rent kemisk äg framställa detta energisktverkande syrsättningsmedel, äfvensom noggranna metoder att framvisa de mest obetydliga spår af detsamma. Derigenom fann man att ringa qvantiter af ozon äro allmänt spridda i atmosferen och sannolikt utöfva ett ntomordentligt vigtigt inflytande, så väl på djuroch litvet som på nästan alla de kemiska processer, hvilka försiggå på jordytan. Det obetydliga, endast medelst de noggrannaste reagentier märkbara ämnet fick härigenom en alldeles oväntad vigt och betydelse. Omöjligheten att erhålla någon större mängd af denna öfverallt spridda substans, att utaf densamma hopsamla så mycket som vigten af några korn, lade dock mer än vanliga svårigheter i vägen för dess undersökning, svårigheter, hvilkas besegrande kunna anses som en af den nyare kemins vackraste triumfer. Sedan en mängd misstag blifvit rättade, många oriktiga teorier förkastade, kan man ändtligen, till en del genom ozonens ta upptäckares, Schönbeins, nyaste undersökningar, anse det säsom afgjordt, att det grundämne, som jemte qväfgasen bildar den väsentligaste delen af atmosferen och som underhåller respirationsoch förbränningsprocessen, d. v.s. syrgasen, består af tvenne elektriskt olika, i hvarandra öfverförbara modifikationer nemligen syre (antozon) och--syre (ozon). Hvardera al dessa modifikationer ega likartade, men ej ful!ständ likadana, skarpa och ener giskt verkande egenskaper, närmast liknande egenskaperna hos åtskilliga saltbildare, t. e chlor. Om ozon och antozon neutralisera hv dra, uppkommer den i atmotsferen ingående vanliga syrgasen, hvilken lyckligtvis för fortvaron al det organiska lifvet eger helt andra, vid vanlig temperatur, mera indifferenta egenskag per. Vid en långsam icke med någon starkare vermutveckling förenad oxidationseller förbrännings-process, då t. ex. fosfur långsamt fö brinner i fuktig luft, då åtskilliga organ nnen långsamt syrsättas m. m., blifver alltid ringa qvantiter af denna inaktiva syrgas, såsom Schönbein uttrycker sig, polariserad och zon uppstår. En mängd ämnen, å hvilka den liva syrgasen åtminstone vid en lägre temperaur alldeles icke inverkar, förena sig deremot genast med stor begärlighet med ozon och antozon. Liksom den lilla jästpartikeln kan förmedla en kemisk omsättning uti en ofantlig viltskemassa, förmedlar äfven luftens ozonbalt en mängd vittringsoch oxidationsprocesser på jordytan. Skulle ozon eller antozon i allt för stor mängd ngå i atmosferen, så att t. ex. en större del af utmosferens syrgas utgjordes af någondera utaf lessa syrgasers modifikationer, så blefve utan ifvel snart allt organiskt lif å jordklotet förtördt. Ozonen skulle nemligen genast förena ig med det kol och det väte, som utgöra hufvudbeståndsdelarne i alla organiska ämnen, och ul organisk materia skulle derför i en ozon-atnosfer redan vid vanlig temperatur fullständigt ;xideras eller förbrinna till vatten och kolsyra. Om åtet ett motsatt förhållande egde rum; så ut endast den vanliga, overksamma formen af syrsas skulle ingå i atmosferen, så skulle ett afde rigtigaste vilkor för luftens renhet och befrielfrån ruttnade och förpestade gasarter saknas. Vid bvarje äskslag bildar sig i atmosferen jemörelsevis betydliga qvantiteter ozon och denna tter genast de i atmosferen spridda organiska ämnen, af hvilka luften förorenas. Såsom man äfven i dagligt tal säger rensas atnosteren derför genem ett åskväder. Att icke en utan tvenne cnergiskt verkande nodifikationer af syrgas förekomma har ozonens örsta epppckare Schönbein nyligen bevisat g om åtskilliga särdeles intressenta kemiska exverimenter, bland hvilka jag endast vill omnämva följande: Vätehyperoxid och blyhyperoxid utgöra tvenne starkt syrehaltiga ämnen, hvilka erka energiskt oxiderande på de flesta oxiderara kroppar de komma i beröring med, men leremot reducerande på hvarandra. Om man derör öfvergjuter blyhyperoxid med en vätehypeoxidhaltig vätska, så reduceras dessa ämnen ill blyoxid och vatten och vanlig inaktiv syras bortgår. Denna vid första påseende oförlarliga företeelse förklaras deremot ganska lätt, m man med Schönbein antager att vätehyperxiden består af vatten och antozon ( syre), lyhyperoxiden deremot af biyoxid och ozon re). Då dessa ämnen komma i beröring. å förena sig ozonen och antozonen (-syret och syret) till vanlig inaktiv syrgas som bortgäår, anliga inak2 ch dessa begge ämnen inverka således reduc ande på hvarandra, ehurun de hvart för sig ä karpt oxiderande Den kunskap vi på senare TN a ETT SNTAESN