Aftonbladet – 8 april 1863, sida 2

vertyga Europa att insurrektiorien i Polen : ir död och begrafven, de gå till ock medl: inta derhän att öfverlemna oss åt czarens idelmod?. Gudskelof, ännu äro vi ej der. Sedan svärdet en gång blifvit draget ur skidan hoppas vi att antingen segra eller dö. Om ett detachement skingrar sig på ett håll, samlar det sig snart åter på ett annat. De segrar, öfver hvilka ryssarne uti de officiella bulletinerna skryta, äro således helt och hället illusoriska, ty de insurgeoter, som försvinna på en trakt, visa sig nästan genast på en annan. Insurrektionen är oåtkomlig, den finns öfverallt och ingenstädes; man tror sig ha henne fast, krama herne i sina armar, qväfva henne, och man fattar endast i en skugga; nederlagen äro j: alltid, då de icke äro rentat gripna 1 luften, mera skenbara än verkliga. Den polska nationen känner sig den rgska öfverlägsen, såväl genom sin LU historia i flera århundraden som genom sina känslors ädelhet, sina frihetstraditioner samt sin själsliflighet och verksamhet. Trots alla materiella segrar, som ryssarne under ett århundrade vunnit öfver oss, trots det förtryck, som deras regering utöfvar på den polska nationen, skola ryssarne alltid i sitt innersta medvetande erfara en känsla af förödmjukande underlägsenhet i förhållande till polackarne. Alexander II tyckes medgifva detta, då han säger till hr von Bismarck, att som det ryska folket är mindre civiliseradt, kan det ej beherrska det polska, hvilket är mera civiliseradt. Det ryska folkets tendens till de mest radikala och de mest reaktionära meningarne förklarar myc ket, förklarar nästan allt i de båda folkens uppförande. Ryssland ser sin undergång i, Polens oberoende, och Polen ser sin i det moskovitiska väldet. Dessa bäda nationaliteter, den ena genomträngd af vesterländsk civilisation, den andra af sina orientaliska traditioner, kunna således ej gå tillsamman3, utan att stöta ihop och förgöra hverandra; källan till konspirationer, hvilkas diktan och traktan är sjelfständighet, skall, under hvilket jernhärdt moskovitregemenie som helst, ! aldrig utsina i Polen, och det moskovitiska; barbariet skall aldrig bli mättadt af slagtoffer. Att i Polen tala om eftergifter och förvaltningsreformer under inkräktarnes ok, är att ej ha det ringaste begrepp om det. verkliga förhållandet. 1815 års konstitution, 1832 års organiska statut, 1861 års så kallade reformer, elit detta kan tjena till att; bedraga Europa, isynnerhet som det tycker om att bli bedraget, men om man ser får j kerna på nära håll, kommer men genast, till den öfvertygelsen att reformer med rys: sarne i Polen äro omöjliga, ait amnestien ij czarens mun blott är en grym ironi, som rufvar på hat och hämnd, mord och lands-: förvisning. För Europa skall det bli ord! om klokhet, om moderation, on nuldhet, hvilka för oss ekola öfversättas med domar: till landsflykt, till tvångsarbete på lifstid, till knut och till galgen. Den ryska amne-; stien i Polen är värre än krigsrätts dom an nvorstädes. Vi ha haft för mycket af dent sorten, för att låta lura oss hädanefter. En! arikel i Constitutionnel har hos oss gjort! det oangenämaste intryck. Det är hr Limayrace artikel, hvilken anropar czarens äcelmod och bönfaller om omnesti ät oss. Erkännande författarens bona fides, äro vi dock nödsakade att anklaga honom för okunnighet om de angelägenheter han behandlar och om den sak han företagit sig att. advocera för. Hr Limayrac tvor sig göra I de genom kriget tröstlösa femiljerna en: tjenst då ban uttalar ordet amnesti, men: hvem har väl gifvit honom rättighet att för! oss anropa mördarens och förtryckarens nåd, noir hela nationen, män och qvinnor, gubbar och barn af alla trosbekännelser, af aila klasser, när pi alla, ehuru massakrerade, ! plundrade, förtöljda, tramhärda i att förfäkta vår rätt och äro beredda att dö för vårt fädernesland och för dess oberoende? Hvem har då gifvit hr Limayrae i uppdrag alt så illa föra vår talan? Gå till slagfältet och se huru vi förstå att dö, besök fängelserna och se huru vi förstå att lida, och: ni skall ej mera våga för 038 anropa eza-Å rens barmhertighet. Om krigslyckan en gång vänder sig mot oss, så hånen ej vår olycka, utan skänken 033 ert deltagande! Paszkiewicz, Kryzanowski, Wiclopolski och i storfursten Konstantin, det är för oss fullkomligt detsamma. Om Europa icke vill intervenera för 033 annat än för att utverka administrativa eftergifter och amnesti af barbarerng, må det då ej göra sig besvär, ty vi skulle då endgst kuuna egna detsamma käoslor af förakt och afsky, eom vära föriryckare ingifva oss. Halfmesyrerna skola ej längre uträtta någontiog annat än kompromettera Europa, utan att göra någon ändring i törhållandena. Ionan detta bref framkommer till er ha alla kretsråd i Polag. tagit afsked; d. v, 8. att landets hela infelligens oåterkalleligen skilt sig från den barbariska invagionen, och att all regelmässig inkräktareregering skall tillintetgöras hos oss. Franska senatens diskussion öfver petitionerna till förmån för Po!en ; hos oss väckt det lifligaste intresse. Vi vilja gerna tro, ali Bonieans tal var ett troget uttryck af det franska folkets välvilliga känslor för en vänskaplig och olycklig nation. Prins Napoleons vältaliga, ädla och varma anförande mottogs med liflig erkänsla a hela Polen. i ha troit osz deri se ut (rycket af der franska armäns och Hopsjomens tänkesätt. Ehuru hr Billault med habilit och smidighet förstod att försvaga lifligheten i de sympatier, hvarmed han insogkgade sitt tal, och inlägga några bittra Ingredienser al gen sorten, som hjerta: aldrig glömmer, är det döck omöjligt att, hyrudana talarens personliga tänkesätt än mä yara, i hans tal i dess helhet misskänva den suveräns välvilliga aisigter, hvars tolk hr Billault var. Billaults tal bestämmer Och I. afgbr iagenting, men ett enda ord afkej Napoleoa III, som erkänner, att vår ligger Frankrise om hjertat, ingitver oas förs troende oeh styrker vårt mod. Billaulstal innehåller sanningar, väl kända i Polen, men i gr första gången ultryckia med en sålon in auktoritet inför Europa. Billault bade full11 AA? han wvwtinmda at I 1