Aftonbladet – 4 april 1863, sida 6

1400) UPpSllter HvVeCenpolg SKA HVANere inga underverk kunna väntas på hans tid. Emellertid begagnar han några besynnerliga talesätt; han säger exempelvis (till svar på en af d:r Oelinger framstäld. fråga: huruvida han talat med apostlarne??) att han hade talat ett helt år med Paulust. — Jag har talat (fortsätter han) Sire gånger med cJohanrnes, en gång med Moses, och, som jag tror, hundra gånger med Luther, hvilken erkände för mig alt han, tvärtemot en Sengels varning, hade fastställt läran om frälsning genom tron allena, endast i beCräkning att derigenom för allid och totalt Ssöndra eig från papismen. Med englarne har jag nu samtalat 22 år och fortfar dag(ligen att göra det.4 tHura skola vi nu uppfatta dessa förklaringar? frågar författaren, Vi kunna för detta ändamål icke antaga någon säkrare eller mera tillhands liggande operationeplan, än alt, följ.nde det exempel Svedenborg sjelf gifolt, gå att söka honom i den andliga verlden, samt der of honom sjelf skafja oss et! tillfredsställande svar. CA detta kan åstadkommas utan mycken svårighet, är jag lyckligtvis i tillfälle att ådagalägga på det klaraste, alldenstund jag sjelf samtalat med Svedenborg i den andliga verlden, och således endast behöfver Sberättat detaljerna af det som mellan oss föregått. Jag har i sanning haft icke allenast ett samtal med honom, utan har träffat honom många gånger och frågat konom mycket noga; och ehuru han i afseende på nägra omständigheter visat ganska liten böjelse att meddela sig, så harjag likväl mycken orsak att vara tacksam för värderika förklaringar i andra punkter. tJag blef föranlåten att göra Svedenborgs bekantskap genom vissa loital öfver honom af hans vän hr Wilkinson, hvilkenjag äfven träffat i andeverlden för 12 elier 13 år seden, och som då verkligen presenterade Svedenborg för mig. Den svenska filosofen hade ett täckelse öfver ansietet, och det dröjde en stund innan jag kunde urskilja hans anletsdrag. Småningom varsnade jag dock att täckelset blef allt mindre dunkelt, till dess det slutligen blef nästan genomskinligt, hvilket han förklarade för mig genom alt säga: att han icke plägade tillåta en hvar att se hans ansigte, utan endast dem, som sökte hans bekantskap af ren vördnad för sauningen, och icke af tom nyfikenhet. Jag har äfveno talat med Svedenborg flera gånger anående hans bref till d:r Oetinger, och han har Serkänt för mig att, beträffande det han i detta bref ordat om samtal med Paulus, har dermed endast menade att hen ett helt år studerat Pauli bref; at beträffande åter kans yttrande om Luther, så ville han dermed blott uttrycka en opinion, hviken han sjelf bildat sig genom studiet af Luthers arbeten och genom betraktandet af det jörhållande, klvaruti Luther stod så väl till romerska kyrkan som till sin samtid. Med bänsyn åter till hvad han yttrat i i nämnda bref om samtal med englar, så försäkrade han mig att enär han, sålänge han var i verlden, tillhörde ett samfund, uti hvilket de ting, som röra himmelen och själen, voro de enda föremålen för eattal och tidsfördrif? (se Svedenborgs egen berättelse om sig sje!f 1769), så åberopade han sig på medlenmarne af delta samfund, såsom på englar, i anseende till den oskuld, renhet och sannfärdighet som utmärkte dessas lefverne. Han sade mig äfven — och detta torde förvåna några af hans anhängare — att han haft teml!ig svårighet att välja titel åt sin skrift: Om himmel och helvete?, att han tänkt kalla densamma ett arbete Om men: niskans sällhet och elände; men då han besinnat att ea sådan vanlig titel sannolikt icke skulle ådraga sig någon uppmärksamhet, så hade han antogit den andra, hvarmed han dock menat alldeles detsamma. Det.a till utseende ej så litet humoristiska sätt att låta Svedenborg sjelf med ett drag sopa bort mystiken ur sina skrifter, har hos den nordamerikanske författaren en helt allvarsam mening och står i full konseqvens med hans sätt att betrakta de så kallade Hermetiska filosoferna, ett efter hans åsigt uråldrigt samtund tänkare eller forskare, till hvilket han häniör icke blott medeltidens alkemister och en mängd österländska författare fråa både den och en äldre tid, utan äfven fornålderns mystiska filosofer ut den Pythagorerska och Nypiatoniska skolan, cj mindre än Plato sjelf; Han låter ej otydligt förstå att han sjelf — hr E. A. H. från Newyork — tillhör samma ännu i våra dagar fortlefvande samfund; och man skulle också kunna tro att han icke utan någon dylik förbindelse kunnat åtkomma det rika bibliotek af mystiska skrifter, hvarur han hemtat de mångfaldiga citationer, som han anför hela sin bok igenom, för att genom sammanställning af dessa anföranden och dylika ur Svedenborgs skrifter bevisa sitt påstående att Svedenborg sjelf är en fHermetisk filosof, som tänker och skrilver i samma anda och stil med de öfriga. Utan särdeles besvär säger han sig nemligen ha uppletat ?en hel mängd sällsamma arbeten — mer än trehundra band — rörande de vises sten och den Hermetiska filosofien. Ala och en hvar af dem ådagoalägga otvetydigt, alt de vises sten blott var en symbol, för ati dermed beteckna dena menskliga perfektibiliteten, eller det som man ansåg väsentligt för ernående af detta fullkomnande. Bland alla volymerna finnes icke en enda, hvilkens författare skulle kunna anses såsom en den der traktat efter materi hända mitt hjerta för en handelsvara, den du gör med hvad dig lyster? Jag anser dig vara mycket upprörd, min stackars Allont, eade Gurli med kylig röst, eljest skulle du icke tillåta dig detta utbrott utan all anledning. Utan all anledning, inföll Allon bittert: Char du olömt huru ditt bref var skrilvet? enn gr dn ae reader EE En ahnt rn e