Aftonbladet – 4 april 1863, sida 2

nu blefvo vapen i förtvifiade händer. Så utvecklade sig för våra ögon den beundransvärda kampen mellan det förtviflade sjelfuppoffrande hjeltemodet å ena sidan och öfvermaktens asiatiskt råa grymhet å den andra. Men beräkningen slog dock icke till alla delar in Det upp: ror, som framkallats för att blifva qväfdt i polskt blod på 14 dagar, det har räckt i månader och räcker ännu — det har räckt länge nog för att bringa till mognad den opinion, som man fruktade — länge nog för att förvandla den passiva sympatien till en cpinionsstorm, som nu hvineöfver hela Europa och hotar att öfverrösta kabinettspolitikens betänkligheter. Vi hafva gladt oss åt de polska vapnens framgångar, med harm och fasa hört de blodiga dåd, de handlingar a rå vildhet, som fläckat det ryska namnet, med smärta erfarit de lidna nederligen; men våra förhoppningar hafva ej derför blifvit nedslagna, ty vi fästa ej vårt hopp om Polens räddning endast, nej icke ens i första rummet, vid de polska liarnes segrar; striden är dertill för ojemn! — Nej det är det förtryckta landets outsägliga lidande, det är Polens rykande städer, sköflade land, kallblodigt mördade barn, qvinnor och gubbar, samt dess söners förtviflade hjeltemod, — allt detta som väckt folkens deltagande och beundran för de lidande, deras hat och afsky mot förtryckaren — det är detta det polska folkets lidande och förtviflade kamp, som med starka slag klappat på Europas slumrande samvete, som väckt det och tvingat folkens rättskänsla att kraftigt uppträda till det blödande Po!ens hjelp. Detärjust detta som ger oss hopp om Polens räddning, det är härigenom som till och med dess nederlag blifva segrar. Folken, m. h., betyda i dag mer än för 32 år sedan. Den kalla, egoistiska politik, som vid j den förra polska frihetskampen förlamade de öfriga staternas deltagande, har spelt ut sin roll; låtom oss åtminstone hoppas det! I våra da gar måste kabinetten söka ettstöd för sina handlingar i folkviljan. Det kommer således an på satt åt denna folkvilja i afseende på Polen :öfi verallt gifva ett så kraftigt, så tydligt uttryck, att hvarken Rysslands czar eller Europas regeringar kunna derpå misstaga sig. Redan visa sig verkningarne af denna den allmänna menin! gens påtryckning. Ofver mäktiga läppar hafva i ord gått, som innebära löften om en bättre framjtid för Polen. Må denna påtryckning bli ännu jstarkare, må Europa genljuda af deltagandets rop! Då skall måhända snart nog ett sic volo, 1i nationernas namn uttaladt af regeringarna, gifva Polen en nationel existens och tvinga våldskräktarne att godtgöra åtminstone en del af hvad de fordom brutit. Vi, m.h., uppfylla blott en pligt, då vi i dag i samlats för att gifva ett offentligt uttryck åt de känslor för det kämpande polska folket, som lifva detta samhälle, och för att, i hvad på oss ankommer, i mensklighetens namn uttala vår , protest mot ett tyranni, som är en skam för det I nittonde seklets Europa. Vi äro svenskar, må , det vara nog för att påpeka hvilket stortintresse, jvi framför många andra folk måste hysa för den I polska frihetsstriden. Må vi, då vi uttrycka detta intresse, icke låta oss inskränkas af tanken på vår obetydlighet i politiskt afseende, icke förskräckas af räddhågans hviskningar om faran af att stöta den mäktige grannen, icke störas af fruktan att sakna män bakom ordet. Sverge är visst ett litet land. men det betyder j dock änhu något i Europas rådslag. Upsala är en liten stad, men betyder dock ännu nägot i Sverge. Må vi då icke draga i betänkande att i vår ringa mån öka lasten af den ovilja, Eu, ropa i denna stund hvälfver öfver moskowitismen! Vi tillhöra en nation som, trots sina eröfringar, icke har någon undertryckt nationali;tet på sitt samvete; vi tillhöra ett folk, som alj drig ingsligt beräknat sina egna fördelar, då det gällt att värna mensklighetens och civilisationens intressen. Hvarföre skulle vi nu frukta? Så länge svenskar bo i Sverge skall en inträngande ovän här blott få en kort marsch och en vid graf. Hafva vi en gång så vanslägtats från våra fäder, att vi icke mera våga vara svenskar, såsom sådana tänka och handla — då, är faran läfven för oss inne. Låtom oss alltså, såsom frie män på fri och egen jord högt uttala vår rättmätiga afsky för moskowitismen, sådan den I uppenbarat sig vid Polens styckningar, den pol ska nationalitetens undertryckande — och vid de sednaste massakrerna — må vi, m. h, genom den skål jag nu uppmanar eder att tömma för Polen, så högljudt, så kraftigt vi förmå, uttala våra sympatier för det kämpande folkets rättvisa sak. — En skål för Polen! En skål för frihetens och rättvisa ns seger! På Polens dag. Lyft upp ditt hufvud du arma land, Och visa du lefver än! De brista, träldomens hårda band, Och allt skall bli godt igen. Så yrka på frihet med eldig begäran Och kämpa för segern och flamma för äran! Vi lyssna på dånet vid hvarje slag Och bäfva af glädje på Polens dag! Polonia, strålande Österns mö, Du skändligt blef köpt och såld: Du fick ej Tefva och kunde ej dö, Sen de på din frihet gjort våld. Du knutit din hand, då man blodig dig piskat, Och doft i din bödels öra du hviskat: Du niding, jag räknar hvartenda slag: Du gäldar det grufligt på Polens dag. Och stunden kom — o hur skön du står Med lian lyftad till skörd, Med frihetsmössan på lockigt hår, — Och Jångt din stämma blir hörd. Till vapen, till vapen! det klingar så härligt För Polens vän — för dess ovän förfärligt, Ty vedergällning är helig lag För Polens söner på Polens dag! Och vårdkas flämtar från höjd till höjd, Och himlen blir röd i ett nu. Ditt öga blixtrar, du hör med fröjd, Hur kedjor rassla i tu; Och härar stå upp, der du stampar med foten. Med lian du ogräset mejar till roten Och andas in uti djupa drag Ett haf af frihet på Polens dag. Hvar ungmö gerna sin brudgum ger Åt fosterlandet till lån, Och enkan gifver — hvad vill man mer? Hon gifver sin enda son. De kämpa och blöda, de segra och falla; De sörjandes hjertan af stolthet dock svalla: De frias fader, dig tackar jag! Du mottog mitt offer på Polens dag. Du Polens yngling, strid segergladt, Men vaka, du Polens mö, Och sy förband både dag och natt, Fast 10sor på kinden dö. Hvad mer om de vissna i flitiga tjället? På rosor de sårade hvila i stället. Hvad båtar väl trälen hans kropps behag? Men skön är den frie på Polens dag, Ja, lyft åitt hufvud du arma land, Ty allt skall bli godt igen. För dig stå folkens pulsar i brand, Och verlden har du till vän. Mest fröjdas dock vi, när din boja du sliter; Vi veta, vi veta hvem stålet biter; Vi tacka dig för hvart ärligt tag På Polens, på Sverges, på folkens dag! äud hvässe din lia, Gud främje din sak! Det finnes ingen mer dyr. Vi bedja för dig under kampens brak, TD)n faölkaena haloa martvr!