Aftonbladet – 2 april 1863, sida 2

ll Af den redogörelse du i det föregående erhållit, fioner du i hvilken ångest öfver utgången jag lefvat. Jag har mycket bedit för ett lyckligt slut, och säkert har Herren i sin nåd haft misskund med mig, så att han nu ändtligen låter mig hoppas, alt min sons framtid är betryggad. Ja, älskade broder, jag tror mig med säkerhet kunna säga dig, att Allon skall blifva egare af denna stora förmögenhet, som fal. lit i så ovärdiga händer, då den föll i Gurlis. — Min son har fått löftet om hennes hand. Du skall tviflande fråga mig, hvad bevis jag har derpå, då ej någon förlofning kommer att ega rum ännu på en tid. Min dyre broder läs och göm sjelf. Då känner huru min sons bjerta blifvit vändt ifrån mig och den enda rätta saliggörande vägen. Di känner äfven min sorg deröfver; men du vet likaledes att jag aldrig upphört att hoppas på att han en dag helt ångerfull skulle komma äter till Gud och mig. SMed kunskapen om dessa sorgliga förhållanden inser du, käre broder, att jag af Allon ej skulle kunna räkna på något förtroende; också då jag i dag vid middagen tyckte mig läsa i hans ansigte all den lycka en syndig kärlek kan skänka, cå den blifvit besvarad, anade jag att någon förklaring egt rum, som varit afgörande. Jag passade också på, då Gurli och Allon mot aftonen vandrade ned till paviljongen, och smög mig efter, för att vinna bekräftelse på min förmodan genom att lysena på de ord som vexlades dem emellan. Jag vill icke såra ditt rena och från alla verldsliga tankar skilda sinne med att upprepa all den förgudning för henne, som min son uttalade. Jag har lidit nog sjelt, för att önska bespara dig den smärta ja: erfor peder åhörandet deraf.