Aftonbladet – 2 april 1863, sida 2

van icke borde tala om att så enart som li nöjligt bli fri derifrån; icke blott konun-i arne utan äfven lagarne kunna taga tillj. Lotto: ?Folkers kärlek min styrka!? ment. atiningen har aldrig egt folkets kär t: den nedtryckt grundlagen och Borgr ren Larsen ade i sitt föred rekild vigt på slutnenviogen i andra resolutionen och visade, ti den nuvarande ministeren, ehuru den upphörligt vägrat all rätt till inblandning Slesvigs förbällanden, dock gjort medgilsanden, som aldrig borde skett. Redaktör Bille talade om den tredje resolutionen, som nnebör hvad som bör göras, och visade tt utsöndringen ar Holstein vore den enda nöjliga för Danmarks lilsfråga. YSå visar ,4 — yttrade han — denna fråga äfven r en opartisk blick; så har den under en ljd af år blifvit betrekted och behandlad af len svensk-norska regeringen; och den sken står så klar och skarpt utpräglad för grefve Manderström, hvilken vi icke nog kunne tacka för det broderliga biståndet (lifliga bifallsrop) och för de vänskapliga råden, alt han wutarbehit ell fullständigt utsöndringsförslag, det bästa af alla, som hittills sett dagen. Talaren slutede på följande sätt: Vi vilja icke undertrycka Iolstein;, vi vilja mer än gerna tåta det ha all frihet som Tysk!snd tillåter det alt få ha; ty vi stå oss bäst med att ha soda grannar. Men vi ha rättattlefva vårt set lif på vår egen grund. Om vi blott tå lof dertill ekola vi icke mera lägga beslag på Kutopas uppmärksamhet. Redaktör Ploug visade. att det nuvarande tillståndet hade medfört ett finansielt, ett diplomatiskt och konstitutionelt försvagande. Europa hede blifvit uttröttadt af det evinnerliga käbblet, och de vänskapliga råd Danmark fått mottaga hade efterhand blifvit allt mindre brukbara och allt mindre vänskapliga; Danmark har numera blott en vän, som icke blifvil trött och icke blifvit kall och det vore den svensk-norska regeringen. Tal. gladde sig öfver det erkännande, som församlingen egnat åt grefve Manderström. Man kunde beklaga, att han icke är riktigt hemmastadd i Slesvigs inre förhällanden, men man är konom den största tack skyldig för hans uppriktiga bistånd och kans förståndiga råd. (Lifligt bifall.) Talaren upp: manade till ett enhälligt antagande af de tre resolutionern , som om de sedermera antoges på andra möten öfver hela landet skulle bli grundvalen för en ny dansk politik, Pastor Schleppegrell från Slesvig klandrade alt man. icke rent ut fordrade Slesvigs inkorporation, d. v. s. danska grundlagens utsträckning äfven till detta land. Ploug varnade för uttalande af utmanande ord; en önskan om inkorporation måste komma från Slesvig sjelft, om den skulle ha någon betydelse; Rimestad och Bille visade äfvenledes, att det vore äfventyrligt att inblanda denna sak; vilkoret om Slesvigs icke-inkorporerande är gifvet till slesvigarnes skydd, men det bortfaller om och då slesvigarne sjelfva begära det. De tre resolutionerna antogos enhälligt och ordföranden uppdrogs att meddela den åt konseljpresidenten. Etatsrådet Duntzfeldt ville motivera en fjerde resolution, som skulle uttala förtroende till regeringen och riksrådet, men återtog sitt förslag, sedan ht Bille afstyrkt detsamma. Sedan den önskan blifvit uttalad, att besluten måtte vinna gen: klang öfver hela landet, afslöts mötet med ett niofaldigt hurrah för konung Fredri den sjunde.