Aftonbladet – 1 april 1863, sida 2

koff och som denne framlade för kejsar Alexander. Wielopolski gör deri gällande, att den ryska och den polska nationalitetens gemensamma fiende är tyskarne: De äro en så verksam, mäktig och fråktansvärd fiende, att vi blott roed förenade krafter kunna motstå dem, Åtskilda och i fiendskap med hvarandra inbördes, måste vi duka under för dem. Vörsvaga vi hvarandra, förlora blott vi, men tyskarne vinna. Tyskarne äro den eviga och enda orsaken till all tvedrägt, och deras politik mot oss är ständigt densamma och gif ver dem ständigt fördel. Frukten af dunna bolitik är den fortskridande eröfringen af slaviska länder. Äfven Pelens delning var deras verk. Blott genom tyskarne blef Ryssland lockadt dertill, och blott tyskarne vunno derpå. De vunho derigenom ett stycke slaviskt land till kolonisering, och de verkställde denna på ett så förfärligt sätt, att om de polska provinserna ännu i 15 till 20 år förblifva under preussiskt herravälde, skola de vara fullkomligt förtyskade. Den polska befolkningen skulle likasom i Schlesien då vara inskränkt till arbetsklassen, Då vore förtyskningsverket fullbordadt, och tyskarne kunde då rycka vidare fram mot öster och taga nya polska landsdelar i besittning, för att vinna ny jordmån för förtyskningen. På detta sätt skulle också snart Ryssland sjelf hotas af den tyska kolonisationen och ge-. nom denna förlora den ena provinsen efter den andra. Mot denna poiitik, som bedrifves i den föregifoa ädla afsigten att föra civilisationen till östern råder Wielopolski till uppriktig vänskan och trofast förbund mellan Ryssland och Polen samt uppmanar den ryska regeringen att, heldre än att efter 2—3 ärs blodig strid låta den franska kejsaren tvinga sig att erkänna Polens sjelfständighet, sjelf taga initiativet i denna sak och uppriktigt uppbjuda hela sin förmåga till det fordna polska rikets återupprättelse. Om Ryssland ej gör detta, kunde han vid sin själ svärja på, att hela Polen om 2—3 år skall vara fritt, de!s med tillhjelp af Sfolkdiplomatien, hvilken i våra dagar verkar öfverallt vid sidan af kabinettsdiplomatien och bringar sina beslut till verkställighet med oemotståndlig makt, dels genom Frankrikes, Italiens och Ungerns bistånd. Man skulle ej kunna anse det möjligt, att detär samme man, som år 1860 skret detta, och litet mer än 2 år sednare föreslog och satte i verket den upprörande utskrifningen. Psykologiskt låter det förklara sig sålunda, att han dels oaktadt sitt tal om folkdiplomatien4 likväl var för mycket en man af den gamla skolan för att inse att planen blott kunde utföras genom folket, dels, då han icke kunde få den ryska regeringen att gå in på densamma i dess fulia omfång, prutade af och prutade af på den, utan att märka, att hufvudpunkten, vänskapen och förbundet mellan de båda nationerna, derigenom gick förlorad. När han omsider fick tillåtelse att verkställa en del af planen, hade redan stämningen i Polen blifvit alldeles oemottaglig för de torftiga och halfva reformer, med hvilka han framkom, men hos honom sjelf hade planen i dess förändrade skick blifvit en fix id, som genom det blodigaste militärtyranni skulle tvingas in ipolackarne. Annu på de sista dagarne håller denne polske Poionius, såsom Kölnische Zeitung kallar honom, i tidningen Dziennik en föreläsning för sina landsmän, hvari han vill bevisa dem, att de efter de år 1861 införda reformerna ha alldeles iagen orsak att klaga. Härpå svarar natio nalkomiten i den proklamation, hvarmed den förklarar Langiewicz diktatur upphöra och sjelf öfvertager högsta ledningen: Mot fienden är, när så många bröder stupa, hvarje polacks plats i insurgenternas led.4 REPETITIONER