Aftonbladet – 28 mars 1863, sida 3

ningsvärd öppenhet och oförskräckthet trott si böra förkasta det kongl. representationsförslagei så har jag med andra ledamöter af ståndet trot mig böra lika öppet och oförskräckt tillkänna gilva, att jag tillstyrker samma förslag och at jag, utan att sväfva på målet, skulle i deon: stund vilja antaga det såsom lag, om fråga der om. nu vore; ty jemfördt med alla sina föregån gare ir. detta förstag -onekligen det bästa, de som har stösta utsikter för, sig att gå igenom. Motiverna för min åsigt behöfvsr jag ej häl upprepa, emedan de finnas uttalade dels i den kongl. propositionen och i justitiestatsministern: anförande till statsrådsprotokollet, dels i utskot: tets betänkande, och dels i flera föregående ta lares anföranden, bland hvilka jag fäster sär. skildt uppmärksamheten på professor Carlsons j förra plenum afgifna, emedan detta nu af vice talmannen gjorts till föremål för nedgörande, förmodligen emedan detta anförande i sin bindande bevisning befunnits mest besvärande för reservanterna och dem, som stå på deras sida. Man har icke velat gilla hvad prof. Carlson sagt, att 1809 års män funno ståndsrepresentationen mindre förenlig med det konstitutionella statsskick, som då upprätades, och att den representationen ännu mindre nu är förenlig med samma statsskick. Men då man sjelf säger att det konstitutionella statsskicket består i en stark och lagbunden konungamakt och i en stark och lagbunden folkrepresentation, men vill i professorns ord inlägga den mening, som skulle pro: fessorn med det konstitutionella statsskicket iörstå det, att representationen utser regeringen och att konungen i regeringsledamöternas händer endast är en fnamustimpel, så har man dermed bevisat att man missförstått professorns anförande. Att regeringen kan vara ett uttryck af Aden all na förnuftiga folkviljan, sådan den uttalar gig genom en representation, som är ett värdigt organ lör samma folkvilja, kan mycket väl stå tillsammans med grundlagens stadgande att konungen allena beslutar, och detta kongl. prerogativ torde väl stå fast, äfven med antagandet af det kongl. förslaget. När af samme talare anförts såsom brist i det kongl. förslaget, att det FoG Niggör t. ex. för en Sfrälseinspektor med 4600 rdrs inkomst att blifva ledamot af öfre kammaren, så må väl här sägas: sådan kan en frälseinspektor vara, att ban bättre förtjenar plats i öfra kammaren än en Joch annan biskop och ännu bättre än en och annan ksrkoherde, men attaf frälseinsp-ktorens inkomst icke följer att han blir vald. Må man en gång lära sig förstå, att bildningens blomma kan i våra dagar brytas och dess frukter plockas äfven på annat fält än det så kallade klassiska, att nödig upplysning och erfarenhet i förening med varm kärlek till stat och kyrka kan träffas inom alla klasser. i En annan talare anmärkte nyss, att han af ett par tingslagsval för landstinget icke funnit tillfredsställande garantier för öfra kammaren, förmodligen emecan flera bönder blifvit utsedda till landtingsmän. Välan, det kongl. förslaget bör antagas äfven derföre att man en gång måtte lära att värdera män, icke efter stånd och platser utan efter de onskaper, som göra dem verkligen förtjenta a. medborgerligt förtroende. I fråga om ymkomötet har man hållit så rörande tal om vådorna för kyrkan, att jag varit nära att blifva rörd; men jag fruktar inga vådot i den vägen, emedan hvad som lofvats genom förslaget är vida bättre och mera betryggande än hvad man nu har. Det förundrar mig att man kan vilja söka kyrkans snart sagdtheln Uveghet ilagparagrater. Min erfarenhet säger mig att folket älskar sin kyrka och sitt presterskap, der detta med nit fullgör sitt kall. Man får ju dessutom i kyrkomötet alla rikets biskopar så som sjelfskrilna och dessutom prester till antalet med biskoparna lika många som lekmännen. Orätt påstår man att kyrkomötet ej får rätt till initiativ. Det är visadt huru mötet kan besluta önskningsmål, som ställas till konungen, hvilken framlägger dem för riksdagen. När jag första gången genomläste reservationen, fann jag mig öfrerraskad af den deri förekommande talangen och vapenklangen, men jag ietade der fåfängt efter den inre sanning, som kunde besegra min sfvoghet mot ståndsrepresentationen och min förkärlek för det kongl. förslaget, bygdt på samfälta val. När jag med ut skottets betänkande och andra utlåtanden från den sidan jemförde reservationens fyra hufeudpunkter, så trodde jag mig med afseende på dessa kunna låna reservanternas eget lånta uttryck: Kolonner! hvad gören I här? e stå här dessa anmärkningspunkter för att med ett heroiskt förnekande af alla förnuftiga runder i det kongl. förslaget låta konung och Tolk veta att en fraktion af högvördiga ståndet helst ser att ståndsrepresentationen bibehålles: men detta visste man mer än väl förut. De stå här för att visa och bevisa att denna fraktion. i nödfall gifvande vika för den påträngande Sströmmen?, kunde vilja gå in på ståndsprivcipens upphälvande, men endast med det vilkor att klassvalsprincipen antages, hvarigenom äf. ven presterna finge utgöra en klass i stället för ett stånd; men älven detta visste man väl förut. De stå här, dessa anmärkningspunkter, för av visa att brister finnas i det kongl. förslaget, bål stora ur deras synpunkt, som a priori förkasta dess grunder såsom oförnuftiga; men äfven detta visste man förut. De stå bär, dessa anmärkningar, utan att ens i konturerna visa huru reformen borde utföras, vare sig efter ståndsval eller den föreslagna principen. De stå här, dessa anmärkningspunkter, såsom negativa, men stolta fragmenter af en i allmänna folkmedvetande ramlad byggnad. Kolonner! hvad gören I således bär? De hafva dock, dessa stolta kolonner, en positiv betydelse. De stå här, mot byggmästarnes vilja och afsigt, för att ännu mera mot detta stånd egga den allmännare fiendtliga sinnesstämving, som länge nog uppenbarat sig för hvar och en, som vill se tiden i anletet, och som, längre framdrifven just genom slika anmärkningar, skall obotligt skada sjelfva den sak, som landets prester egentligen tillkommer att förfäkta. De stå här, för att fullkomligt isolera ståndet, för att rycka undan detsamma sista stödet, regeringens, sedan denna såsom en man med konungen 1 spetsen förenat sig med den öfriga delen af nationen för att tillvägabringa en länge påkallad ddsanlig represei.tation. Man må agitera för det gamla huru mycket man vill, genom lågande reservationer och ensidiga Sveckoblad, så skola dock presterna på den lugna landsbygden ändå med besinning lyssna till ett förslag, som med ubel hel!sats af alla andra samhällsklasser. Det sydliga Europa hålles för närvarande i stark spänning genom det envisa försvaret för påtvens verldsliga makt. Norra Europa, eller Skandinavien, hålles i spänning genom det en trägna försvaret för svenska presteståndets politiska makt. Det är i grunden samma tidsmedvetande, som häri uttalar sig, samma tidsbehof, som vill göra sig gällande. Men, bevars, man vill i den nya skapelsen kunna taga på alla Sgarantier för kyrkan och staten, innan man kan beqväma pig ne erkänna de förnuftiga grunderna? deri! Man vill se huru t. ex. landstingsmännen välja sina ledamöter för den öfra kammaren, innan man vill gå in på antagandet af den lag, hvarigenom ett dylikt val blir möjligt! Mig synes att de, som så käckt förneka garantierna för staten och kyrkan i det kongl. förslaget, alltför mycket misskänna ä ings förnuft, alltför starkt misskänna tolkets sjelfbevarelseinstinkt och dess behof af att värna om statens och kyrkans sanna intressen, af att tör dessa intressen offra, såsom dess fäder. om det ock gällde gods, lif och blod. De, som här säga att de visserligen äro vänner af en förbättrad representation, men idkeligen ropa på garantier, kunna omöjligen från deras synpunkt och ståndpunkt tillfredsställas af något förslag. Kanske skulle de dock vilja antaga äfven det pu törevarande förslaget, om det kunde få antagas på en tids försök, så att de fyra vördnadsvärda stånden, 10 år härefter eller mer, finge återkomma för att definitivt antaga eller förkasta experimentet! Ungefär så kunde man blifva lugnad för de stora Yvådorna4, som man för stat och kyrka vill se i det kongl. törslaget. Slutligen får jag uppläisa röljande till mig från doktor Carlander nyss ankomna bref: sFörbjuden af likaren att lemna mitt rum, anbåller jag att du till protokollet i dag ville anmäla, att jag af öfvervägande skäl finner mig böra önska framgång åt det kongl. förslaget rörande representationens ombildning. P. 0. Cariander.s Hr Randgren. Den föregående talaren hade förundrat sig öfver reservanternas mod att uttala sin åsigt; tal. delade således äfven äran åf hans beundran. Man kunde eljest också beundra kyrkoherden O s mod, ty det är stort, fastän i en annan riktning, Han bör då ej finna skäl att undra om andra visa sådant. Dock, det är sannut, man får ej vara öppen om man ej , är liberal; men det torde. ändå vara ursäktligt om kolonner finnas, som besitta mod i konservativ anda. Hans anförande hade ej utgjort nåkritik, och kunde derföre ej Vänta något