Aftonbladet – 28 mars 1863, sida 3

-vanterna eller hos anmärkarne. — Då talaren således tills vidare förklarade sig nöjd, uttalade han ock sin belåtenhet med den uppmärksamhet reservationen väckt. han än vore öfvertygad, att den ej blifvit bemött med den aktning, man haft rätt att fordra. Reservanternas motstånd bör ej vara något skäl till missnöj öfver att förslaget blifvit ticeradt och pröfvadt. Entusiasmen hade gjort detta dubbelt nödigt. Talarens tro på försl sets antaglighet hade ej blifvit i någon mån rubbad af de anförda bevisen. på motsatsen; trylde ej.att ståndet egde rätt uppoffra kyrkans intressen på. blotta förtröstan, att dess eviga grund ej skall: vackla. Man kan säga mycket i teonen vackert, men det är svårt att i handling utföra något som duger. Om kyrkan är ett ytug mhälle på jorden. måste hennes skydd betryggi så tänkte våra fäder då de uppförde byggnader h att bevara detta af är hvars och ens skyldig) . Prosten Ljuaggren hade beslutat att antaga förslaget redan innan han kände dess innehåll, blott det icke uppställde ett enkammarsystem. Beslutet rubbades något af den välskrifna reservationen, men hade åter stadgat sig efter åhörandet at diskussionen. Hvarför skall man tvinas att utgå från misstrdendets princip? Hvilket system skulle då kanna antagas? Det är otänkbart, att de flesta fan skulle bli sådana, att riksdagsmannayalen blefve odugliga. De utgöra dock eliten af provinsernas invånare; man får ej gå så långt i misstroei man förutsätter det landstingen skulle a sämsta medborgarne till riksdagsmän. Ej heller får man tro, att de alla skola ledas af passionen, utan måste hysa det förtroende, att de ur första kammaren utesluta alla destruktiva ele-menter och bibehålla nödiga konservativa garantier. Hvilketdera strecket är väl bättre, det nmaren utesluter bildade män, eiler några dagsv 22 Kyrkans ställning är ej heller bättre nu, än den skulle blifva genom förslaget. Genom misstroendet kan man fätteligen komma till den slutsatsen, att den nuvarane riksdagen kunde vilja stifta kyrkolag mot presternas SR Men icke är sådant troligt, och lika litet skäl har man atb misstro det nya förslaget. Presterna skola då ej utgöra en fjerdedel i representationen, men ei heller alldeles saknas, eller åtminstone skola ej fromma män saknas der; och presterna skulle illa predika Guds ord. om de påstode art landets bästa män vilja förderfva kyrkan. Talaten vågade derför hysa förtroende fill förslaget, och Tofvade rösta för dess framgång, om han fär deltaga i nästa riksmöte. Prosten Lundholm var tacksam mot regeringen, som gått landets önskningar till mötes, samt mot de ledamöter af ståndet som reserverat sig, ty audiatur et altera pars, och uthärdar förslaget icke Kritiken, så duger det ej, Tal. ansåg icke tiden lämplig för dess framläggande. Missnöjet mot presterna finnes egentligen hos den liberala pressen, och uti det förras motstånd mot brådstörtade reformer. Instämde med reservanterna, om frågan nu skulle afgöras, ty dess grund utgöres af två institutioner, som Kunu ej finnas till. Hofpred. Lithner yttrade sig kortligen för rslagets antagande på de af hrr Carlson, Forssell och Ljunggren anförda skäl; och detta icke af entusiasm, icke genom tidningspressens lockelser, utan derför att den gamla representationen förlorat landets förtroende. Prosten Mellqvist: DE berättas, att till en af Roms konungar kom en gammal qvinna utbjudande till salu några böcker, som ionehöllo förutsägelser, undervisning och råd angående statens kommande brydsamma tider, els ringa aktande denna visdom, dels finnande priset alltför högt, afvisade han qvinnan. Den gamla gick, uppbrände en bok, kom åter och fordrade samma snmma. Så fortsatte hon, till dess blott en volym återstod, den hon taxerade lika högt. Tarquinius, vi känna hans namn — v ill uppmärksamhet och fruktande att försent få ångra sin hushållsktighet, betalte för denwa sista bok lika mycket. som de alla kunnat köpas för. Man har skäl ait fråga, omi icke i förevarande sak något likkrtadt eger rum. Man har i ett halft århunIrade köpslagit om ett nytt representationsför8, och med hvarje årtionde, så att säga. har den gjort sum Sibyllan, förknappat innehålet af den utbjudna varan, men icke sänkt priset. Månne det icke också en gång vore tid att söra såsom Tarquinius? — Men, säger man, bläddrande i boken, här finnas inga garantier, ytena tro alltför många. Ja, hvilken invänd. ting kan: icke innebiira någon sanning och änlock icke vara fullt giltig? Förslaget vore icke en menniskas, om det icke hade sina svagheter och väckte olika tankar och känslor, alit efter sranskarens ståndpunkt: — Vi få väl fördraga hvarandra, fast vi icke fallt åtnöjas med hvarndra. På jorden växer icke mer något lifsens räd, men vi få väl ändock plantera skog, om cke våra afkomlingar skola frysa ihjäl. Det är br öfrigt väl i allmänhet icke så mycket farhåsorna för det nya, som fastheldre den djupt in. plantade kärleken till det gamla, som i de: notsägelser söker sig ett uttryck. Den som siäser detta har redan från ungdomens dagar råkat att fästa sig vid tanken på det helsosamo.a en förändring. Man har under årens flykt uUltmera deri befästats. Han tror att segern cke vinnes förr än man gått öfver Rubicon. Först och sist åberopar man faror för kyrkans beständ. Men han tror att det eviga I tiden rar högre garanti. Än är det Tabor ej stormadt, der den förklarade sitter med sitt orubbiga löfte: himmel och jord skola förgås, men nina ord skola icke förgås. Må derför det timligas ormer och lagar vexla och skrida, vår Guds ord örblij ver evinnerligen. Och vi, det evigas målsän, skola på len önskvärda be itan ock den fedigar (r Ning, Wwari David sig befann striden för Guds olk, sedan han bortkayta: Jauls rapenrustning icke må det bekymra, um nagra stånd falla, ty vad föråldradt är skall ramla — utan att dock ans välde skakas, som förklarat: Mitt rike är ka af denna verlden, Dr Sandberg följde erkebiskopens uppmaning, att i anseende till den sena timman lemna itt skrifna yttrande till protokollet, men glömde eller uraktlät dervid att uttala sin åsigti ämnet. Komminister Afzelius yille jemväl för att ej inses feg yttra, att han instämde med domproten Björlin, (d. v. 8. mot förslaget). Härmed förklarades diskussionen slutad, och tåndet åtskiljdes kl. 11 på aftonen. vinna, icke blott sdagshoev: