Aftonbladet – 28 mars 1863, sida 3

annat alt presteständet förläktat den sidans rätt. t! som hotats med förtryck men bort upprätthå as. För landets frihet böra vi alltså kämpa, men afstå vår plats då detta mål är vunnet. -), Domprosten Björling lemnade åsido den poi litiska delen af törslaget, för att endast tala om jhvad som rörde kyrkan Man kunde väl mot j den förra föra många anmärkningar, men ehuru vi befogade de vore, skulle talaren likväl vara beIniigen. att bifalla förslaget, om den sistnämnda tidelen vore bättre. Om. det erbjöde den stora fördelen af en garanterad kyrklig representation. lefve det en samvetssak att bifalla. Men nu saknas en sådan. Ett vigtigt steg dertill är vis. Iserligen taget genom medgilvandet af veto i kyrkolagsfrågor. Men nbgon garanti för dess bestånd finns ej. Ingenting hindrar att ur grundilagen borttaga detta medgifvande. Om der sått, latt det cj kunde borttagas utan kyrkomötets bifall, hade allt varit godt, ty frågan gäller naturligtvis ej våld, utan lag!iga åtgöranden. Man får ej nnigt — uttrycket må förlåtas — lita IPå en förmodad grannlagenhet hos regeringen iksförsamlingen. Erfarenheten bevisar, att ster råder en stor okunnighet om ide; och utgör detta icke någet klander, utan är lika naturligt hos lekmän, som det vore oförlåtligt has en prest. Och om detta veto borttoges, skulle säkert många vådliga förslag se dagen, som kyrkomötet eljest skulle afslå; en riksförsamling, som ej inser anledningen till detta veto, och vill upphäfva det, skulle ej heller derför kunna anklagas för svek; den lärer ej heller afgifva något lötte att låta binde g af ett kyrkomötes beslut. Talaren trodde k att det förr eller eednare blir upphåfdt. iflade att regeringen under riksdagens ning skall ega makt att afböja det. Pen iga representationen skall således troligen t öfvergå till en riksförsamling, som är cklig att åtaga sig detta värf. Af sådana sl kunde talaren ej tillstyrka förslaget, förr än en sjelfständig kyrkorepresentation kommer till Stånd, som ej kan efter godtycke kullkastas. Doktor Ljungdahl hade cj ämnat yttra sig vidare om skett i reservationen, men nödgades likväl dertill just derför att man egentligen vändt sig emot denna. Först och främst hafva reser vanterna alldeles icke nekat att Jåta förslaget hrila, för att möjligen antagas, men väl att nu definitivt gilla det. De erkänna behofvet af en förändring och presterskapets afgång från det besvärliga representationskallet, men kunna ej förlika sig med tanken, att hvilken förändring som helst bör obetingadt antagas. De erkänna förslagets förtjenster, men förutse vådor af dess antagande i sin helbet, och finna ej skäl att i dessa lugna lyckliga tider göra ett utbyte, om man ej får fulla carantier. NYycket är taladtom medborgerlig anda och moralisk kraft; deraf följer ingen rättighet att efterskänka de former. som trygga den bestående ordningen. Hvad hoppas man på. om förslaget ej antages, frågas det? Jo ett bättre förslag, ty landet bör väl ej bli mindre lyckligt derför att man tar sig litet mera rådrum att betänka saken. De få lands tingsval som redan skett, hafva skingrat mångens glada förhoppningar, om huru de skulle utfalla; de torde således ej medföra ett önskadt resultat, och riksdagsmannavalet blifva ett hårdt prof för landstinget. Reservanternas tvekan är alliså ursäktlig. Man har undrat på deras anmärkningar rörande något som egentligen vidkommer borgare och bönder; men nog vore det en besynnerlig granskning, som blott tog egna fördelar I betraktande; till och med protessor Carlson har också medgifvit anmärkningarnes befogenhet i fråga om städernas indelning i valkretsar. Farhågorna rörande ky mötet skola vara ogrundade, emedan dess initiativ och riksdagens petitionsrätt utplånade olikheten mellan förslagets föreskrift och reservanternas uppfattning. Men en önskan kan saklöst förbises, då deremot ett lagligt beslut har sin betydelse qvar, om det än icke tas af K M:t. Ej kan heller kyrkomötets negativa ställning till riksdagen blifva bätre genom dennas önskningsrätt; det vore detsarama som att påstå, det riksdagen skulle ha positiv lagstiftningsrätt i och genom rättigheten att hos M:t begära en författning. Således innebär detta veto blott en skenbar myndighet. hvars nande ovilkorligen blefve dess dödsåom. före kunde förslaget ej bifallas, fastän den rande representationsordningen visst icke kr som den borde vara; men man vänta, tills något bättre erbjudes, och icke lemna kyrkan i händerna på riksdagen utan någon garanti för hennes bestånd. Talaren slutade med den förklaring, att han skall rösta emot förslaget, om han är med vid förslagets afgörande. Prosten Bergvall fann sig af skyldig uppmärksamhet mot sina kommittenter så väl som för saken manad att gifva sin mening tillkänna, nemligen att han slöt sig till reservanterna. Det är ett axiom, att första kammaren måste vara konservativ, men talaren ville att landets ädlaste. icke blott dess rikaste, elementer der skulle finna plats. Landstingen få en dubbel funktion, dels tör länen dels såsom politiska valkorporationer, och med afseende derpå komwer allmänheten att välja sina landstingsmön. Talaren hade upp växt bland folket och sett omständigheterna vid riksdagsmannaval. Församlingarnes ekonomi, deras kommunala förtroende lemnas vanligen åt bildade män, som dock egentligen ingenting annat äro än bönder, men vid riksdagsmannayal håller man sig till bonden, icke till herremannen. Följaktligen kommer landtingsvalet att ske med hänsyn till dess rättighet att tillsätta första kammaren, och då blir Ingen herreman vald, utan en bonde, Samma bonde blir äfven elektor till andra kammaren och får således välja på båda hållen. Legen lärer ej ändra menniskonaturen, och resultatet blir derföre, av icke bildningens utan de enskilda intressenas mälsmän komma i fråga vid denna — jag måste, ehuru varnad för uttrycket, säga — okända storhets val. Prosten Janzon önskade till sitt förut i korthet afgifna yttrande lägga några ord. Det är svårt att veta huru en opinion bildas, liksom huru vinden blåser; men då den en gång finnes, kännes den stark som stormen, någongång som orkanen. Så nn mot vår gamla representation; och om ej stormen befinnes göra tillfyllest glunkas redan om orkanen. Men har denna ÖGREN verkligen så många fel och lyten ? är det ett fel att den lemnar rum för intelligente lekmän på samma gång som åt presten? är det ett fel, att den är svensk och konservativ? ett fel att den befordrar framåtskridande, ej såsom lättingen genom hoppande, utan steg för steg? ett fel att den bevakar allas intressen? att den medgifver vidsträcktare representationsrätt än det nya förslaget? att konungens och ständernas makt är afvägd, eller att det ena intresset ej kan inkräkta på det andra; — då må den undanrödjags! Tvertom tyckte talaren att 1809 års författning utgör höjden af statsmannavishet; det är och erkändt af andra länder och bekräftadt genom vårt eget lands stora och lyckliga utveckling. Att Sverge utan blodsutgjutelse hunnit så långt, har det att tacka sin författning för. Om Polen haft en dylik, skulle det ej förlorat denna frihet, för hvars återvinnande det nu för tredje gången offrar sitt blod. Och hvaröfver kunna vi klaga? stå ej alla vägar öppna för en hvar? Embetsmannakåren, hvars integritet är beskyddad, är känd för redbarhet och uppfödd med detta statsskick, hvarom man sagt att det gjort oss till det lyckligaste folk i verlden. Huro kan då grundlagen vara oduglig? Jo derför att menniskan utom sig sjelf söker grunden till sina egna fel; då således bördorna icke genast försvinna, klagar man öfver representatationasättet. Har man större garanti vid allmänna val, än kli ir medborgaren förvandlad vid sitt inträde i representationen? är det stridande mot naturen att låta sina egna fördelar då gälla lika mycket som eljest. (Här nämndes något om frihandel, lyx, btryp system, samt att tronen kunde tappa styret; hvilket allt referenten icke lyckades uppfatta) . Man hänvisar till andra länders exempel, men lånta kläder passa ej, och stöfveln, om än aldrig så blank, gör dock ingen glädje, om den ej passar till foten. Om dessa länder liksledes hade bytt bort fyra stånd och sedan fått det bra, kunde exemplen ega tillämpning. Den öfverklagade trögheten kan väl varasann, men det går likväl ftundom fortare än nyttigt är. Om man ummerar ihop allt detta, får man ett ganska vackert resultat, till vår utdömda författnings förmån. a tankar och genomgripande för ndringar piäga kräfva lång besinningstid; det måtte då i detta förslag finnas något som straxt förslås, och detta är förmodligen att de två främsta stånden skola bort; derifrån jnblet öfver nedrifningen; ntan en tanke på nybyggnaden, och följden känner ingen Det är nog sannt att vi kunna lemna kyrkan Då nåd och onåd åt riksdagen, då vi få abenia tion af både konung och folk för hvall deraf kan följa; detta rör likväl endast nutiden; tvad skola vi deremot bvara efterveriden? Men kan riksdagen. undvara oss, nog kunna vi undvara riks