Aftonbladet – 26 mars 1863, sida 3

dade de framåt. Jag gick efter dem på afstånd. De gingo in i ett hus der resande logerade. Den mörka qvinnan gick först; jag närmade mig än en gång hennes ledsagerska och bad henne om ett samtal. Jag skall infinna mig hos er om ni ger mig er adresst, blef svaret. I några få ord meddelade jag henne den, hvarefier jag ätervände till min boning. En timma derefter erböll jag ett bref at ungefär följande innehåll: Jag kan ej lemna den, hvars vårdarinna jag är, och jag ber er atticke besöka henne. Hon är illa sjuk. Genast begaf jag mig till det hus, dit de gått io, och gjorde efterfrågningar, men fick då till svar att de lemnat denna sin boning. Hvart de begifvit sig visste man ej. Jag använde tvenne dagar att söka, men förgälves. På den tredje får jag veta, att en mulattqvinna, ledsagad af en hvit, gått ombord på ett ångfartyg, som gick ti Enogland. Jag skref till London och bad ntin bankir derstädes göra allt för att få reda på de båda af mig beskrifna passagerarne från Sverge. Jag gaf honom ett fullständigt signalement på dem.4 Gurli tystnade. Stefan hade åhört herne med tankfull min. Du gjorde orätt som lemnade dem innan du lyckats erhålla några upplysningar, sade hän. CDetsamma har jag sagt mig sjelf, och jag har känt mig helt nedslagen vid tan ken att hafva varit henne eå nära och ändå förlorat henne ur sigte. Vid min ankorost hit talade jag med Valter. Jag sökte på allt möjligt sätt förmå honom att säga mig om min styffader stått i relation till sågon mulattfamilj; men han försäkrade mg att så icke var, utan ansåg den qvinna, som