Aftonbladet – 24 mars 1863, sida 3

a ra ZARA OP tyg i maktens händer, likasom förhållandet är i de länder, der ett sådant ideal af representationsform redan finnes infördt. N Hr professorn gaf väl inga teoretiska bevis, men sökte genom exempel bevisa sin åsigt, t. ex. dermed att utskottens ledande och sammanhållande är försvunnen. Men så är det ej. Deega visserligen icke samma beslutanderätt som fordom, men bibehålla hela sin ledande kraft, och utöfva dermed ett helsosamt inflytande på ärendenas behandling Och om talaren ej alltför mycket op fel, lärer ej detta inflytande kunna jäfvas af ledamöterna i det utskott, som stundom fått uppbära förebråelsen att hafva för stora anspråk på makt. Han talade om den föränderlighet i pluralitet och den säkerhet i beslut, som nu visar sig. Men är denna större här än i andra länder? eller uttränga motsatta beslut hvarandra oftare här? Nej, ty i detaljfrågor händer väl, att den ena riksdagen gör om hvad den föregående beslutat, men detta är ett vanligt förhållande, som ständerna ej böra blanda sig uti. Men i stora och för landets väl vigtiga frågor förnekade talaren påståendet. Ty under en följd af år hafva samma grundsatser gjort sig gällande, gått framåt och blifvit antagna, såsom näringsfrihet m. m., utan att den ena riksdagen nedrifvit hvad den andra uppbyggt. Att underlaget är borta och grunden förvittrad, är ett ofta och af många munnar upprepadt påstående. Men är det verkligen så? Om så vore, skulle då samhälsträdet kunnat motstå alla de sednare årens kombinerade anfall? Skulle då de, som vammäktigt fört yxan, modlöst lemnat den åt konungen och bedt honom sätta den till roten och gifva dödshugget? Skall det lyckas? Det är möjligt, men då få vi ej glömma att det skett med Hans tillåtelse, för hvilken alla menniskoverk blåsas bort såsom grässtrån, och erkänna att denna organism, huru kär vi än hålla den, måste liksom allt jordiskt dela förängelsens lag. Och, fastän således stånden ännu efva med fult kraft, medgifves att en ändring följaktligen förr eller sednare måste ske, men småningom. Nya former framträda, ingen Iefvande organism står stilla: derför hafva nya klasser uppstätt, som förut ej haft rum i ständen, men hvilka ej kunnat förbises, och hvilkas behof att dit inkomma man småningom sökt afhjelpa. Och så har allt, som är afsedt att ega långvarigt bestånd, uppkommit, omärkligt vuxit och blifvit färdigt. Hr professorns anmärkningarskulle vunmt mera förtroende, om han ej påstått att reservationen utgått från en förutfattad mening och fiendtligt sinnelag mot förslaget, samt exempel derpå framdragits. Men om dessa omdömen uppkommit genom lugn granskning och utgöra uttrycket för en derigenom stadgad äsigt, äro de då en förutfattad mening? Visa de då ett fiendtligt sinnelag? Nej visst icke! Angående kamrarnes bildande skola reservanterna ej hafva tagit i betraktande den moraliska kraften af det allmännas förtroende. Men man må skatta den hur högt som helst, så kan den ej alltid försvara sin plats mot ekonomiska bekymmer och svårigheter, och dettorde ej mycket behaga en professor, en rektor m. fl. att viistas här fyra månader af året utan ersättning. Man har ock en pligt att göra hvar man rätt, och man må derföre ej fördöma en person med måttlig lön, om han i anseende till sin ekonomi tvekar att mottaga det erbjudna förtroendet, eller om i motsatt fall blott rika män skola få plats i första kammaren, så uppstår utan tvifvel en plutokrati, som talaren ej ville gifva sin röst, i ställer för åt den bildning och de insigter som borde finnas der. Man drager af det nuvarande riddarhuset den slutsats, att sådana män ej skola saknas, som äro beredda till uppoffringar för fosterlandets skull. Men innefattar detta hopp någon verklig garanti? Ligger ej adelns svaghet just deri, att den försvinner så tidigt från riksdagarne? Om mängden nu vistas här blott omkring sex månader hvart tredje år, hur skall det då gå, när de skola vara här fyra månader hvarje år? Hr professorn uppräknar bland förslagets fördelar: att 1:o kammaren utses efter skattegrund. Penningen skall alltså utgöra det ankare hvarpå statsskeppet skall lita; ingenting annat än penningar skall sål-des fordras för att få förtroende att sköta det allmärnas angelägenheter, och detta till den grad, att denna rättighet ej ensinskränkes för dem som stå under annan persons husbondevälde, t. ex. en inspektor eller en fogde. Man anser som en garanti att det nya valkollegiet jemväl har annat att sköta. Men genom denna politiska valrätt förderfvas landstinget, som den förutan kunnat verka mycket godt. Vid ett nyligen hållet. val till landsting öfverlade tvenne valmän; den ene ville ha en adelsman, den andre en bonde, ty adelsmannen skulle eljest komma att välja riksdagsman och det ginge ej an. Om sådant redan nu inträffat, hur skall då bli om förslaget går igenom. Länen motsvara ejheller de gamla landskapen, och detta vet hr professorn nogsamt. Han plägar ofta hänvisa till andra länder och säga att man bör taga lärdom af dem, men det är ej alltid skäl att följa deras exempel, ty de bevisa ej ändamålsenligheten af de representationsformer, som der äro antagna. Hvarken Holland, Belgien eller Danmark ha ännu haft sina författningar så länge som vi. Englands och Sverges äro de äldsta, emedan de respektera det nationella elementet i samfundsinrättningen. Men man har gifvit rum åt ett omildt fördömande — med hvad rätt lemnade talaren derhän. Möjligheten att förekomma förhastade beslut grundar hr professorn ej på den successiva behandlingen inom kamrarne utan på utskottens förarbeten, och visade derigenom att de nya kamrarne råka ut för samma vådor som stånden. Man har med skäl klandrat den nuvarande samtidiga behandlingen, men med fyra stånd är succession omöjlig, icke så med två kamrar. Talaren ville slutligen lemna det politiska gebitet för det i hans ögon dyrbaraste, nemligen kyrkan. En kyrkans tjenare kan ej neka att vården om och tjensten i det himmelska rike, com vill och skall allt mer utbreda sig i verlden, är angelägnare än till och med fosterlandets väl. Då enligt det nya förslaget a!la slags protestantiska bekännelser, hvaribland flera finnas i den nya verlden af rent destruktiv natur, kunna inträda i representationen och deltaga i stiftandet af kyrkolag för svenska evangeliska lutherska kyrkan, så undrade talaren att en statsman kunde lemna tillfället obegagnadt att komma ifrån en sådan motsägelse; ty att en främmande trosbekännare skall få stifta lagar för vår kyrka, är en motsägels2 utan exempel; och hade dock kunnat förekommas. Reservanterna,. påpeka den konflikt, som häraf skall upps:ä. Ardetej sannolikt att man allt mer och mer skall fordra den i 4 och 28 SS R. F. befintliga inskränkningens borttagande? Hofrätt dömer öfver presterskapet; sålunda kunde inträffa att en främmande religionsbekännare skulle bedöma och pröfva huruvida en svensk prest rätteligen förkunnar vår reliion. Är detta önskligt och bör sådant ej föreommas ? Om förslaget går igenom, hvilar kyrkans vård och trygghet på kyrkomötet; hvilket eger lika rätt till veto som riksdagen mot en del, dock ej de vigtigaste, förfoganden. Tal. hyste betänk: ligheter mot detta förslag till likställighet mellan prester oah lekmän i kyrkliga ärenden. Det motsvarar ej billiga önskningar, och kyrkomötet måste ega större makt än ett nej mot obetänksamma eller kyrkofiendtliga beslut, måste ega ett initiativ ej blott till önskningar, utan att sjelf taga hand om kyrkans ärenden. Och man måste vid den ändring, som tvifvelsutan är nödig, se till att kyrkan vid sin skilsmessa från staten