Aftonbladet – 24 mars 1863, sida 3

— Debatten om Representationsreformen. FREDAGENS AFTONPLENUM. Prostoståndet. Dr Tysclias beklagade att de lyckliga tider voro flydda, då presten och bonden voro goda vänner vid riksmötet. Det har kommit andra tider nu, dem man skickligt vetat begagna till att sätta presterskapet i ett spändt förhållande till folket. Presteståndet har dock verkat och uträttat mycket godt och nyttigt, samt gör det ännu; men icke desto mindre är detta riksdagsmannakall tungt, emedan de dyrbara pligterna inom församlingen försummas. Och då regering och nation i god förening vilja borttaga ståndsrepresentationen, så är det naturligt, att presterskapet med godt samvete både vill och kan draga sig tillbaka från den politiska vädjobanan. Talaren uttryckte sin öfvertygelse om det stora behofvet af representationens ombiidning och detta på den väg som nu framlagda förslag utvisar, vartill kommer att vi åtnjuta inre lugn och tiden alltså synes fullt lämplig. Anmärkningar hafva gjorts, och lära väl komma att framställas mot hvarje förslag, hurudant det än må vara. Men då konung, prester och lekmän äro derom ense, och vilja hellre sätta sin lit till hvarandras ord än till lagparagrafer, som lika lätt kunna förändras, så hade talaren ej tvekat lemna sitt bifall till detsamma; och hade velat uttala denna åsigt till sina kommitenters underrättelse. Dr Nordlander ville ock begagna tillfället att yttra några ord. En blick på den nuvarånde riksdagsordningens historia visar, att den skapades under en bekymmerfull tid och i stor skyndsamhet, samt derför blef obeqväm. Klagomål förspordes också mycket snart, och förökades oupphörligt under tidens lopp, trots de försök, som skedde till deras afhjelpande, tills nu slutligen detta förslag, på ständernas egen begäran, Dlifvit af konungen förelagdt. Det har öfverallt mottagits med bifall, och en jemnförelse med åtskilliga dess föregångare utfaller ovilkorligen till dettas förmån, såsom mera omfattande, mera rättvist. Fyrdelningen är aftiden utdömd. Häfden visar anledningen till de två första ståndens uppkomst, adelns genom dess rikedom, dess kunskaper och dess fosterlandskärlek, presteståndets genom dess högre bildning, dess erfarenhet och vishet. De hafva också båda verkat i sin tid till fosterlandets båtnad, och fått det vitsord, att ingendera förverkat sin rätt till deltagande i riksförsamlingen. Men bildningen är nu mera spridd än förr, ett medelstånd har uppkommit. med stora intressen; de två främsta stånden äro su ängre ensamma om bildningens och vetanets skatter. Allt är förändradt; derföre ropas också på reformer i allting, äfven i representationen, och denna kan ej ske utan en känsla at oro och farhåga för det kommande. Förslaget har blifvit på ett talangfullt sätt granskadt: men reservationen hade i sin ordning blifvit segerrikt vederlagd af justitiestatsministern, och man får således ej göra uteslutande afseende på den. Talaren ville ej ingå i detaljer, mon förklarade förslaget i besittning af sådana fördelar, att dess framgång vore fullt önskvärd, helst om de nya kommunalinstitutionerna motsvarade de resultater, man väntar sig af dem. Talaren önskade se de blifvande landstingen och hvad politiskt förstånd de utveckla; måtte de fatta vigten af sitt uppdrag och samvetsgrannt fylla sitt ansvarsfulla kall! En särskild anledning till belåtenhet vore att puesterskapet afklädts egenskapen af riksstånd, efriats-från det hån och den bitterhet som drabbat det samt blifvit återskänkt åt den uteslutande verksamheten i församlingens tjenst. Hvarje sann prest måste vara uppledsen vid de politi ska göromålen och glädjas öfver ett förslag, som befriar honom från bekymret derom, helst för kyrkan är sörjdt så mycket som kan begäras, och man bör hoppas att Herren framgent som hittills skall hålla sin skyddande hand öfver konung, kyrka och fosterland! Biskop Annerstedt tillkännagaf att han delade reservanternas åsigter, samt att de mot dem gjorda armärkningarne tvingade honom att yttra sig. Professor Carlson hade funnit en inre mot sägelse mellan ståndsrepresentationen och 1809 års författning, och påstått den förra vara oförenlig med ett konstitutionelt samhällsskick. På ståendet är djerft; och vore det grundadt, vore dermed ock dödsdomen afkunnad öfver ståndens representationsrätt. Men är det grundadt? Svaret beror på hvad man menar med ett konstitutionelt samhällsskick. Om dermed förstås en lagbunden och stark konungamakt och en folbförsamling, hvilka hvardera ega beslutande rätt och