Aftonbladet – 23 mars 1863, sida 3

dare säger h. exc. justitiestatsministern uti mo tiverna till det kongl. förslaget, pag, 40: en na tionalrepresentations nödvändigaste egenskap ä att vara ett sannt uttryck af tänkesätten ho majoriteten af den politiskt tänkande delen a nationen, och bör vara denna majoritets varak tiga och öfverlagda tanke, men ingalunda bö det vara representantens uppgift att vara måls man för skilda klasser. De högvördiga reservanterna vilja deremo icke med oss andra samverka till ett gemensam mål, deras vägar äro icke våra vägar, de vilj: ej heller veta af ett sannt uttryck af majorite tens inom nationen tänkesätt, deras axiom ä endast att ställa de kenservativa elementerna gen emot de liberala tendenserna, och detta så kraf tigt och så varaktigt, att allt framåtskridande derigenom omöjliggöres. Hvad skulle nationer vinna med ett förslag, zom vore grundadt på så trångbröstade åsigter, och huru skall man vä kunna föreställa sig att de högvördiga reservan terna godvilligt skola antaga något förslag, dej detta deras förmenta axiom ej äl fullo erkännes När så är, torde äfven vara temligen ända målslöst att närmare beröra den granskning de högvördiga underkastat det kongl. förslagets de: taljer, enär de sjelfva låtit förstå att detär prin ciperna som äro dem mest motbjudande. Det skulle eljest visserligen vara ganska lät att, utöfver hvad föregående talare härutinnar anfört, ådagalägga att de högvördiga reservanternas bekymmer för landstingen endast äro de obotfärdigas förhinder, enär för dem mansåldrar ej lära göra tillfyllest att gifva den erfarenhet, som i detta hänseende af dem kräfves, att deras ömma farhåga för stadsintressets förtryckande a! jordbruksintresset närmast är att förlikna vid ett försök att utså ogräs i grannens åker, att slut ligen förmenandet om penningens blifvande stora och uteslutande inflytande endast är ett svepskäl. enär bildning och redbarhet, ridderlighet och fosterlandskärlek, tack vara cn stigande upplys. ning och ökad nationalvälmåga, numera i lika ymnigt, om ej rikare mått äro att träffa utom som inom den nuvarande stånåsrepresentationen, samt icke ens äro bundna vid vissa klasser. Endast ett ord till slut, och detta angående det, som tydligen legat närmast hjertat hos de högvördiga reservanterna, nemligen farhågan för kyrkan, dess egendom och privilegier, farhågan att kyrkan skulle förlora sin sjelfständighet och sitt inflytande, fruktan att uti en ny representation möjligen icke en enda af dess målsmän skulle erhålla plats. Här är utan tvifvel en svår stötesten för de högvördiga reservanterna, här är äfven måhända förklaringen till den ifver, hvarmed de fortfarande yrka på klasseller, ännu bättre, ståndsval, hvarföre de äro så omöjliga för samfälda val. Det har redan under denna riksdag och på detta rum blifvit yttradt, att man numera kan anse staten och kyrkan såsom de facto åtskilda Efter min tanke återstår det endast att kyrkan och dess målsmän äfven skiljas från en viss bestämd andel uti representationen, frän lagstiftning och rådslag, himmelsvidt främmande för henne och dem. Endast derigenom, att kyrkan kommer på sin rära pats inom samhället, kan hon fordra och äfven erhålla sitt rätta erkännande, och då blir äfven hennes sjeljständighet gerna af en hvar värnad, och hennes yttre förmåner skyddade mot ingrepp, liksom hennes målsmän, så snart de åtnöja sig med den vidsträckta och välsignelsebringande verkningskrets deras embete dem föreskrifver och medgifver, villigt skola åtnjuta den rätt, det erkännande och det anseende, som deras kall, rätt utöfvadt, visserligen kräfver. Af hvad sålunda kortligen blifvit anfördt torde klart framgå, att det kongl. förslagets författare och alla de, som med dem inse bristerna uti den nuvarande representationen och värdera fördelarne uti det framlagda förslaget, aldrig kunna framlägga ett förslag, som på samma gång tillTredsställer de högvördiga reservanterna och den stora majoriteten hos den politiskt tänkande delen af nationen, och att deraf äfven följer, att de anmärkningar, som reservanterna framställt mot detaljerna af det kong! förslaget, endast äro föga väsendtliga och lätt genomskinliga attributer omkring det flinthå-da förnekandet af allas lika rätt, af allt verkligt framåtskridande och all sann frihet. Hr Hjerta ville efter den utförliga och träffande framställningen, hvarmed flera föregående talare uppträdt i denna fråga, endast i korthet uppehålla sig vid några omständigheter, som syntes ännu lemna rum för anmärkning. Hvad sjelfva betänkandet vidkommer, så kunde man icke annat än deruti instämma, utom i den omständigheten, att utskottet i talarens tanka gif vit en alltför stor hyllning åt ståndens förtjenster under förflutna tider, då utskottet fansett otvifvelaktigt att de i äldre tider vid flera tillSfällen utgjort ett kraftigt skydd emot både inShemskt och utländskt förtryck, samt äfven i Ssednare i sin mån bidragit att hålla vår statsbyggnad orubbad af de stormar, som skakat de flesta andra europeiska samhällenX, Det faller af sig sjelf, och är en allmän erfarenhet ur historien, att de klasser som under vissa tidskiften ensamma haft någon betydelse och inflytande, hafva hufvudsakligen åstadkommit både det goda och det onda som tilldragit sig, och ålunda efterlemnat många lysande såväl som mörka minnen, och att man i viss mån kan säga att Sverges historia varit ståndens eller klassernas historia. likasom den varit konungarnes; men med blicken på denna historia trodde han det oväldiga omdömet snarare visa såsom en bestämd erfarenhet, att stånden dels varit oförmögna att skydda riket emot maktens inkräktningar oeh mot de olyckor, som deraf slutligen blifvit en följd, dels också genom sin splittring orsakat desamma, hvilket för öfrigt redan hade blifvit tillräckligt belyst genom hr Stråles anförande. Vid friherre Leyonhufvuds reservation fann tal. anmärkningsvärdt att reservanten, under det han säger sig hafva med sin röst bidragit till beslutet att låta förslaget hvila till nästa riks dag, emellertid alltigenom sökt motverka dess slutliga antagande. De flesta af de gjorda anmärkningarne hade redan af de föregående talarne blifvit tillräckligt undanröjda. Tal. ville nu hufvudsakligen upptaga en, som förtjenade mesta afseende, nemligen angående begränsningen för valrätten till andra kammaren. Man skulle kunnat tro, hade friherrn yttrat, att om alla förmögenhetsvilkor uteslutits och endast stadgats att en hvar, som betalade bevillning, vorc till denna kammare valberättigad, så skulle de nu utestängda klasser, hvilka derigenom undfått politiska rättigheter, kunnat åtminstone, så vidt andet angår, bilda en helsosam motvigt mot dem, som nu komma att derstädes få ett alltför stort inflytande; hvarvid likväl tillägges, att i Sfråga om städerna, valmännen utan tvifvel komma att blifva tillräckligt radikala, så att någon Solägenhet ej varit att befara af valrättens utckning. Enligt talarens mening hade det utan tvifvel varit önskvärdt om regeringen i sitt förslag hade, i stället för den nu gjorda bestämmelsen, antagit samma grund för valrätten som i Danmark, der hvar och en som sjelf betalar skatt och fyllt 30 år har valrätt. Denna vallag har visat sig verka till allmän belåtenhet, och såsom ett intyg om densamma bad han få citera några uttryck, som en af ministrarne i Danmark derom haft i ett tal vid ett offentligt tillfälle för ett par år sedan. Och när jag skall prisa vår grundlag. hade han yttrat, så måste Jag berömma den för den folkliga anda, hvarur den är upprunnen, och som den framgent skall alstra, å ati Dan mark ala äro lika inför lagen och kafra lika till träde till alla samfundets förmåner och till delktighet i dess styrelse; ty deruti ligger en porre för alla goda krafters behjertande och kraf utveckling, och deruti ligger brodden till den broderlighetens anda, som skall förena :alla folkets söner i en enda stor folkfamilj. Att en ledamot afden minister, som nu styrt Dän