Aftonbladet – 23 mars 1863, sida 3

TT Aa. OT, EO IDE MAD MENAR, VAR :ej vox popui möjligen kan vara vox De. (Forts.) i I Borgarcständet. i ni (Forts. från torsdagsbl.) få Hr Stråle. I afseende å det kongl. förslaget SÅ till en ny riksdagsordning har jag föga annat att yttra än att, om äfven detta förslag, liksom 3 jallt hvad af menniskor åstadkommet är, kan I vara behäftadt med några smärre brister, detv samma likväl innebär så mycket godt och för nationen välsignelserikt, att jag visserligen med innerlig tillfredsställelse ser detsamma blifva till i nästa riksdag hvilande, och dertill fogar min r lika innerliga förhoppning att detsamma i sinom titid måtte vinna samtliga rikets stiänders bifall. i Jag har således intet att erinra vid det slut, i I hvartill utskottet kommit, men vill deremot cj enom min tystnad enses hafva godkänt några atser, hvilka utskottet framställt ibland motiverna till sitt tillstyrkande betänkande. Så yttrar utskottet pag. 7, att det måste för oivifvelaktigt anses att ständen vid flera tillfällen utgjort ett kraftigt skydd mot både inhemskt och utländskt för! Om detta vore sinnt, skulle deruti visserligen de som ännu fasthålla vid ståndsrepresentation derifrån hemta ett stöd för sitt påstående, att den nuvarande sjelfskrifvenheten bör fortfara, och, efter min tanke, hade utskottet visligen , bordt akta sig att anföra något sådant ibland skälen för sitt tillstyrkande af det kungliga I förslaget. Men det förhåller sig icke så, utan årt fäderneslands, liksom andra länders histof ria ådagalägger just motsatsen. Vid 1840—41 t årens riksdag yttrade E. G. Geijer till preste-iståndets protokoll, och i anledning af redan då I väckt förslag till en re resentetionsförändring, att ståndsindelningen aldrig kunnat upprätthålla i stabilitets rincipen i vårt fädernesland, och att ; I det icke finnes 50 år af vår historia, som icke ha att framvisa hvälfningar, orsakade af ståndsindelningen och ståndssplittring. Och hvar och en, som ej är alldeles fremmande för denna vår historia, kan bekräfta detta. Utan att gå för (långt tillbaka i tiden kan man väl fråga om det I var något annat än ståndsindelningen och ståndsI splittring som, efter 30-åriga krigets slut, dref ) Christina från tronen och som gjorde Carl XI:s reduktion nödvändig samt orsakade det envälde denne konung visste att tillskansa sig och som tredan under hans son och efterträdare vållade årt fosterlands stora olyckor och förluster? Hvad var det annat än ståndssplittrin, gjorde den af Gustaf III år 1772 utförda revoluitionen så nödvändig, att man väl kan säga att ; vårt land derigenom befriades från Polens öde? 1— Hvad var det som gjorde det för samme Guistaf igt att vid 1759 års riksdag införa ett t envälde genom den så kallade föreningssökerhets-akten, hvarigenom Sverge ånyo ander Gustaf IV Adolf fördes på branten af sin dergång och endast kunde frä!sas genom uppring af Finland? — Så ser det ut med det ; värn, som ståndsindelningen lemnat vår frihet, I och frågar man här, om stånden frä i från inhemskt eller utländskt förtryck, så blir iutskot isserligen svaret skyldig. Icke var et ståndsindelningen, som frälsade vårt fädernesland från det danska oket, utan Gustaf I mod och kl och ihärdighet samt sven ns ek för frihet och fosteri i heller var det stånden, som 1809 I sjelfständighet och frihet, utan någ personers mod och beslutsamhet. Långt ifrån således att stånden förmått värna vår sjelfstän; dighet eller befriat oss från inhemskt jländskt förtryck, hafva de just varit ledningen till de hvälfningar vårt f j undergätt och som liksom bragt ver oss envälde eller anarki, Och om vi efter 1809 gått j framåt medelst en stigande, mera utbredd bildning, genom lättade kommunikationer och ökad j nationalförmögenhet, har sådant skett icke gerom, utan oaktadt s ndsindelningen, och der: före att intet menskligt ondt, huru långvarigt som helst, ör cvigt, utan förr eller sednare mår ste upphöra att inverka skadligt, och så har det äfven gått med stånden, dymedelst att de hafva i öfverietvat sig sjelfva och sålunda numera ej ega samma lifaktighet som fordom, och hvarigenom splittringen ej förmår göra sig gällande, ehuru äfven sednare och sednaste riksdagar visa, huru ofta stånden stått gent emot hvarandra och deiigenom hämmat landets framåtskridande, och hvem kan säga huru mycket längre vi skulle hafva hunnit om det nu till hvilande antagna förslaget blifvit 1809 framlagdt och antaget? — Jag vill inte upptaga ståndets tid genom upprepande af flera detaljer; men jag anser mig böra nedlägga min protest emot denna af utskotte: framställda sats, och tillägger att det efter min tanke är just derför, att ständsindelnin: gen och ståndssplitringen alltid menligt inverkat på vårt fäderneslands öden, som det kungliga förslaget är en dyrbar gåfva till nationen, för hvilken man alltid bör vara regeringen tacksam, Så förhåller det sig med denna utskottets uppfattning af den roll stånden inom vårt fädernes land spelat, och så är äfven förhållandet med andra länders historia. I England upphörde ståndens inflytande redan med Carl I, och fullständigt genom 1688 års revolution, och det är fven från denna tidpunkt som Englands stora framåtskridande daterar sig. Huru såg det ut i Frankrike så länge de privilegierade stånden florerade och till dess 1789 års revolution våldsamt bortsopade dem? Och uti Italien och ännu i våra dagar uti Österrike, i Preussen ? Öfverallt hvarest ståndindelningen ännu eger inflytande, r verkligt framåtskridande omöjligt elier åtminstone ytterst försvåradt. Utskottet säger vidare längre ned på samma sida: att, stånden då de uppkommo representerade alla de större samhällsklasserna och gåfvo åt hvarandra ett kraftigt skydd. Stånden hafva, efter mitt förmenande helt enkelt och historiskt uppstått med den starkares eller s!ugares rätt, och hafva visserligen alltid, långt ifrån att representera och skydda de större samhällsklasserna fast hellre alltid undertryckt den stora massan, både uti andlig och lekamlig måtto. Det torde vara nog att till bestyrkande häraf endast nämna feodalismen och inqvisitionen, ehuru om tiden sådant medgåfve, det visserligen skulle vara ganska lätt att med alla tiders och alla länders erfarenhet bestyrka detta mitt påstående. Det är visserligen sannt att det svenska bondeståndet härutinnan utgjort ett egendomligt undantag, men den andel detta stånd eger uti vår historia tillkommer detsamma icke inom utan utom representationen, helst det är allom bekant huru, ända intill sednaste tider, bondeståndet varit uti ståndens förhandlingar och beslut utan betydelse, ja, näppeligen deruti fått deltaga. Jag skulle kunna sluta härmed, men då föregående talare berört de vid utskottets betänkande fogade reservationer, vill jag icke, genom min tystnad i denna del, anses hafva funnit dessa obestridliga eller ens grundade, utan anhåller att derom i korthet få säga några ord. Tillen början och såsom ett allmänt omdöme kan man om den af högvördige presteståndets ledamöter afgifna gemensamma reservationen yttra att de högvördige reservanterna sett grandet uti det kongl. förslagets öga men icke bjelken hos nuvarande ståndsrepresentation. Man eger härtll all anledning då man läser att de högvördige reservanterna anse nuvarande ståndsrepresentation vara den lugna utvecklingen, som medför oskattbar vägsignelse och som ångsamt men säkert leder till målet4, hvaremot det nya förslaget i lyckligaste fall skulle vara igt och oh som älsat Sverge mma me Rs RR SON nt ngt Jr ÖR M VN JO a — BER RER AM KH f-amtidshägringar som kommit fr tidig passa för folkets närvarande politiska stånd punkt. Mig synes att den som så insöftsig uti öfvertygelsen om förträffligheten af nuvarande representationen, att den som aktar tusentals medborga I vilkas bildning, redbarhet ochi A