Aftonbladet – 23 mars 1863, sida 3

servation, som den nu vid betänkandet vidlogade, fann talaren alldeles icke underligt; det vore tvärtom alldeles naturligt, då man hade så många bevis på att majoriteten af det presterÅ skap, som representeras på riksdagarne, sträfvar att bibehålla kyrkan såsom en tvångsanstalt på samvetena genom den proklamerade läran, som en af deras mest ansedda ledamöter för några år sedan utsade vid ett allmänt sammanträde på riddarhuset öfver religionsfrågan, att man väl har rättighet att tro hvad man vill, men icke att bekänna sin tro, om den afviker från kyrkans: em lära, åt hvilken en bekräftelse äfven nu blifvit gifven genom det i reservationen i slutet af sidan 33 förekommande anförandet, att såsom ett oafvisligt vilkor för kyrkans sjelfständighet får väl det anses, att hon icke blott i negativ, utan väfven i positiv mening eger utöfva den kyrkliga lagstiftningsrätten genom det organ hon sjelf tfinner för godt att för sådant ändamål utse. Här synes det ju tydligt, att den högvördiga prelaturen vill hafva ett monopolium för sig öfver samvetena, i motsats till Luthers lära och protestantismens id, att prestadömet ligger hos församiingen. Men det är ej nog dermed; ehuru presterskapet i Sverge, med familjerna inberäknade, icke utgör på långt när en tvåhundradedel af svenska folket. så vilja deras närvarande reresentanter ändå försvara bibehållandet af en jerdedel af nationens lagstiftningsrätt. Talaren var dock öfvertygad, att meningen skulle utfalla annorlunda om samtliga presters utlåtande kunde ivhemtas. Dessa förhållanden vore utan tvifvel så bjert framstående, att man, långt ifrån att harmas, snarare hade anledning att vara tacksam för den kärna af prelaturen, som det högvördiga ståndet insatt i konstitutionsutskottet; och man kunde äfven vara skäligen förvissad att, utom hvad nu redan blifvit yttradt, den ifrågavarande reservationen skulle innan ärendets slutliga pröfning blifva underkastad en så grundlig granskning och invändningarne blifva så undanröjda, samt allmänna meningen slutligen äfven visa en sådan inverkan, tifven på det högvördiga ståndets egna ledamöter, att det bästa vore att hoppas för förslagets slutliga framgång, såsom väl motsvarande förhandenvarande förhållanden. Hr Carlen hade icke ämnat deltaga i denna diskussion... Uppkallad af den kritik hr Stråle egnat nägra strofer i utskottets betänkande, ansåg sig talaren dock böra offentligen förklara, att han inom utskottet påyrkat att dessa strofer skulle utgå, såsom äfven i talarens tanke innefattande öfverdrifna komplimanger till stånden. Sådant hade ej lyckats, men så mycket hade dock vunnits med anmärkningen, att de klandrade satserna, hvilka ursprungligen haft en vida bjertare fare, blifvit åtminstone gråblandade. För öfrigt afsade sig talaren allt ansvar för någon annan del af utskottets betänkande än sjelfva konklusionen, i hvilken han af innersta öfvertygelse instämt. — I afseende å anmärkningarne mot det kongl. förslaget och först reservanternas, ville talaren att börja med, fästa uppmärksamhet derä, att friherre Lejonhufvuds diktamen, värdigt hållen och ärligt menad, dock utgick från sådana rinciper, att en fullständig vederläggning skulle eda diskussionen in på de grundsatser, som utöra sjelfva skiljomuren emellan det liberala och det konservativa lägret, samt att då denna skiljomur ramlar, icke för teoretiska skäl, utan endast för erfarenhetens vittnesbörd, det till ingenting tjenar att nu ingå i sådan diskussion. Presternas reservation åter, affattad i en ton, som gjorde det mindre behagligt att dermed sysselsätta sig, fann talaren vara redan på förhand vederlagd af justitiestatsministerns motiver till förslaget, på ett så fullständigt och klart bevisande sätt, att ingenting af vigt kunde dertill läggas. Och hvad slutligen angick de inom detta stånd nu gjorda inkast, hemställde talaren huruvida det kunde anses behöfligt att vederlägga sådana argumcenter, som t. ex. att den samfiälda valprincipen torde komma att utgöra brandämnet under bränvinspannorna, och riksdagsmannakallets beroende af allmänt medborgerligt förtroende vara liktydigt med tidningstyranni. För sin del fann talaren publicistens ärliga bemödanden, att i offentliga angelägenheter upplysa och sålunda leda den allmänna meningen, vara i hög grad aktnigsvärdt, och skulle mycket beklaga, om den fria pressen icke med allvarligt nit uppfyllde sin kallelse derutinnan. — Till sist, och då äfven de, hvilka understödt det kongl. förslaget, samtlige förklarat att detsamma såsom ett menniskoverk, Jemte förtjensterna egde brister, anhöll talaren att få uttala det omdöme, att i talarens tanke dessa brister, f.åa reformvänlig synpunkt betraktade, utgjorde lika många förtjenster, ty endast derföre, att dessa brister finnas, är det en möjlighet att få förslaget slutligen antaget. Hr Ridderstad. Bland åsigter, uttalade under pågående diskussion, har jag fästat mig vid ett par, hvilka jag icke kan obetingadt antaga. Här har nemligen blifvit sagdt att det kongl. representationsförslaget bland annat skall komma att inskränka det månghundra-åriga prestväldet. Det är något, som jag för min del icke kan förmoda. Tvärtom tror jag att presterskapet, i samma stund som dess politiska verksamhet upphör att vara ett tvunget äliggande, mera utesluande skall komma att egna sig åt sitt egentliga, sitt verkliga kall, åt församlingarnes kristliga omvårdnad, kyrkans tjenst. Denna tjenst är också den, åt hvilken det invigt siz och i hvilken det kan verka, såsom sanna apostlar, oändligt mycket godt. Dermed skall presterskapets presterliga värde växa och med detta värde jemväl dess välde. Vidare har det blifvit sagdi, att det kongl. förslaget torde komma att inskränka ifven det likaledes månghundraåriga adelsväldet. Icke heller detta kan jag obetingadt antaga. Jag tror tvärtom att det kongl. förslaget skall komma att gifva åt adeln ett vida större nflytande och följaktligen välde än den åtminstone på många och långa åratal egt. I samma stund sjelfskrifvenheten upphör skall sjelfverksamheten ökas samt landets förtroende och tillit iervända, kanske starkare än någonsin. Förslaget omflyttar endast adeln ifrån den medfödda privilegierade jordmånen till en helt och hållet iteslutande — fosterländsk. De många och goda krafter, som oförnekligen finnas hos adeln och presterskapet tror jag att det kongl. förslaget i rikt mått skall taga i anspråk och såväl till deas egen fördel kom till landets utveckla. Enigt min uppfattning är det just ståndsindelninsen som beröfvat dem det politiska öfvertaget och väldet, hvilkas enda och bästa grund hvilar på ett sannt förtroende. Upphör deremot deras sonstiwtiva sjelfbefogenhet, skall den förargelseväckande skiljemuren emellan deras och folkets tt dermed äfven försvinna samt terrängen för osterländsk verksamhet vidga sig åt alla sidor. pe kan ej föreställa mig annat än att en ny id härmed måste börja till ett vida bättre och naturligare välde samt just derför äfven större in det, som hitintills förefunnits. Jag anser det ongl. förslaget vara en från twonen såväl till deln som presterskapet i nationens namn utträckt hand, utsträckt till deras eget gagn och gen nytta. Mottaga de den, såsom jag hoppas le skola göra, är jag förvissad om att landet sin tillfredsställelse skall för all framtid hålla em derför räkning. I de reservationer, som Ätfölja konstitutionstskottets betänkande, förekomma flera anmärkingar emot det kongl. förslaget och hvilka rean af åtskilliga talare blifvit tillbakavisade, ag kunde således lemna dem derhän, men då ag tror mig kunna göra nägra ytterligare tillsv dervid, tillåter jag mig det. an säger i dessa reservationer, att det kongl. örslaget icke hvilar på någon historisk grund. Jeri har man, efter m.n uppfattning, fullkomgt rätt. Men en represtntationsförfattnig, öferensstämmande med vår tids fordringar, kan nappt nog hvila på någon sådan grund; sjelfva istorien kan derom allrabäst öfvertyga oss. Inpslå vi nemligen den. faller avilkorlaen en