Aftonbladet – 23 mars 1863, sida 2

4Vädja ej till min mors skugga, du, son en gång tillskyndade henne en så pryn smärta, jag skulle kunna frestas att hata dig för det onda du då gjorde. Stefan hade qvarstannat på kyrkogårder och blickade efter dem. an uppfångade Allons bön och äfven Gurlis svar och har tänkte: Huru förfärligt återverka ej barndomens minnen på vårt lif och huru förbittras ej detta at de oförrätter vi uti de åren lidit. Denna rikedom, hvilken demon har den icke varit för oss tre. Huru har ej snikenheten derefter, lik en ond ande, förbittrat våra hjertan. Stefan kastade en blick på den blomsterprydda torfvan, under hvilken Annas stolt hvilade, och fortfor: 4Din dotter, erma qvinna, hvad har det väl blifvit af henne? En sammansättning af sådana krafter att man bäfvar der Nyss då hon satt här, talande cm sin kärlek till din grift, huru mild ljöd ej då hennes röst, huru enkla och gripande voro icke hennes ord, och ändå — ändå kunde kon i nästa minut vara uppretad och öfvermodig, obarm hertig i sin harm, lekande med en annans ångest, gäckande hans smärta och egande endast känsla för sig sjelf. Han lemnade kyrkogärden. Allon hade under hela vägen tiggt och bedt Gurli om förlåtelse; men ju mera han bad, ju mera uppretad tycktes hon blifva. Då de kommo hem var hon så ond att Allon aldrig, sedan de blefvo äldre, sett herne sådan. Midsommaraftonen började således allt utom trefligt för Allon, som led verkligtaf Gurlis uppförande. Han sade också då de skildes: Du anar icke, Gurli, huru mycken smärta du tillskyndar mig, må du ej en gång tå skäl att ångra din hirdhet.4 Gurli såg på honom. Hans blick sade mera än hans läppar. Det var något deruti som framkallade något, liknande en aniog om att Gurli måhända i en framtid