Aftonbladet – 23 mars 1863, sida 2

den polska eller den ryska statens intressen Det är i enlighet med dessa principer, men en dast och allenast dessa principer, som vi och våra soldater äro färdiga att sluta oss till den polska uppresningen, emedan dessa principer äro den ryska frihetens. Förutseende en snart stundande strid, ha vi beslutat nedsätta en komitå,: för att öfverväga alla omständigheter och bestämma hvad som bör göras — men tiden är dyrbar. Regeringen bär sig lika illa åt i Ryssland som i Polen. Efter Krimkrigets slut insåg den slagna regeringen att man ej längre kunde stödja sig på byråkratiens och den hemliga polisens murkna bålverk. Hon har börjat reformera med ett sken af uppriktighet, men igrunden med den fasta föresats att icke göra några eftergifter. Följden häraf har varit: 1:o. Böndernas emancipation — med reduktion af deras jordegendom, med reglementerande tvångskartor, med i verklighet omöjliga återköp, med fusillader emot folket, och slutligen med kejsarens löfte, att han aldrig skulle gifva folket någon ytterligare frihet. 2:o. Finansformen med tillökning i skatter, statslån och ruin. 3:o. Löftet om reformer i lagskipningen — med fängslande i kassematter af män, hvilkas enda brott är deras kärlek för den sanna folkfriheten; med afrättandet af officerare och soldater, dömda till döden emedan de här vågat tala om denna frihet. 4: Löftet om provinsråd, som skulle få i uppdrag att leda provinsernas ekonomiska angelägenheter — med be ögringstillståndet, efterhand infördt från de vestliga provinserna ända till Nischney Nowgorod. I finnen häraf, att imperialismen i Petersburg cke är uppriktig samt att den äroskicklig. Ryska folket Nan ej) organisera sig i sann frihet — d. v. s. utan klassprivilegier, med rättighet för hvar man att besitta jord, med provinsernas sjelfständighet och deras federation — anna medelst en nationalförsamling af deputerade, valda af alla och egande allas förtroende. Regeringen kommer aldrig att sammankalla en nationalförsamling. Och som Ryssland, till följd af sin ofantliga utsträckning, är mindre koncentreradt än Polen, så kommer det måhända att resa sig något sednare än sistnämnde land, men dess stund är icke aflägsen. Frånvaron af ordring och enhet förebådar vilda massakrer och en förfärlig blodsutgjutelse. Hvem skall då rädda Ryssland? — Armån! Armen måste vägra att hålla Ryssland i belägringstillstånd och att vara ryska folkets bödel, likasom vi, hvilka händelsen fört till Polen, vägra att vara polska folkets bödlar. Men en sådan vägran gör icke tilfyllest. För att kunna rädda Ryssland, måste armåen blifva folkets själ och frihetens tjenarinna. Kamrater! läggen våra ord på hjertat, hvarhelst de hinna edra öron. Bilden komiteer sådana som vår; sägen soldaterna att deras kallelse icke består uti att göra sig till bödlar, utan till den sanna folkfrihetens räddare. Endast ett fritt ryskt folk förmår lyfta soldaterna ur rollen af kejserliga legohjon, för att bilda dem till fria män, egande hvar sin jordlott, och till försvarare af ett fritt fosterland. Sägen dem, att ryska friheten kräfver en ny edsförpligtelse och en helig hängifvenhet. Sedan I organiserat mäktiga kretsar, med hvar och en sin komitå i spetsen, i samråd med edra soldater, låtom oss då träda i förbindelse med hvarandra, slutom oss tillsammans i anda och handling. Från Petersburg till Bessarabien, från Ural till Don, Svarta hafvet och Kaukasus slutom våra leder och genomvandrom i stillhet alla ryska länder, förekommande en onyttig blodsutgjutelse, låtande folket fritt ordna sig, och öfverallt vädjande till den stora nationalörsamlingen af ryska nationens utvalda, för att föra en förnuftsenlig organisation och en allmän förening. Vi ha ingen egenkärlek; viupphäfva oss ej till en centralkomitå, vi vilja blott, att de mest dugliga blifva våra och edra ledare. Utsen dessa, och vi skola följa dem. Men skynden eder; tiden är dyrbar! Men om ödet bjuder att vi måste vara de första att vägra rollen f bödlar och att sluta oss till frihetens sak — då är det till eder som vi ge i testamente den sanna folkfriheten, sådan vi emottagit densamma af män sådana som en Pestel och en Ryleieff. Kamrater! Vi, som gå emot döden, vi helse eder. Det beror af eder huruvida det blir till döden eller till ett nytt lif.4 Den 5 November 1862.