Aftonbladet – 21 mars 1863, sida 3

eger detta yttrande åtminstone icke tillämpnin på den lutherska kyrkans områden. Ett sträfvande derefter ser man väl öfverallt, men jag 1. kan icke finna det land, der detta sträfvande n hunnit målet. I Norge finnes, som bekant är, intet kyrkomöte. I Preussen, der unionen är herrskande, är det icke heller ännu infördt. I Sachsen, reformationens hemland, har; det för tvenne år sedan blifvit af regeringen föreslaget, men förkastadt. I Baden, der äfven unionen är stark och den reformerta trosbekännelsen den starkare, finnes sedan 1861 ett kyrkomöte. Men detta kyrkomöte eger just, hvad här blifvit föreslaget, ett veto. Öck i Danmark visa sig så stora missförhållanden i följd deraf att kyrkan saknar egen organ, att en af detta lands utmärkte män, sjelf teologisk lärare och förut minister, inom landstinget helt nyligen nämnt den i Sverge föreslagna inrättningen af ett kyrkomöte med veto i kyrkliga frågor som en institution, om hvilken , I han hoppas, att den skall komma att hafva en r helsosam inverkan äfven på hans fädernesland. Grundsatsen, att kyrkan bör ega att för sig sjelf lagstifta, måste obetingadt erkännas, men 11 nuvarande ställning, så länge kyrkolagens ina I nehåll består af så olika, om hvarandra blan dade elementer, lärer icke riksdagen böra vara utan andel i kyrkolagstiftningen i allmänhet, likasom den under alla förhållanden måste bibee hålla del i denna lagstiftning, såvidt den är af blandad natur. När sådant är förhållandet, och när riksdagen, 1 j utsedd efter en politisk lag och för politiska ända1 I mål, så litet kan vara egnad att fungera såsom :Å kyrkomöte, förekommer det mig som det icke vore skäl att förkasta ett förslag, som innebär r j ett så väsentligt framsteg — ett framsteg, större än något annat land vunnit på detta område. Det synes mig snarare vara anledning att ber)trakta såsom en för kyrkan välgörande förbättring, ätt-hennes ärenden få blifva föremål för -l öfverläggning inom en krets, samlad för rent , kyrkliga ändamål, der lärareståndets medlemmar höras af alla och der andliga ämnen kunna beI handlas, utan att förhållandena besväras eller I förvirras af de inom politiska församlingar så ofta förekommande, störande yttre konflikter. Men, säger man, denna gåfva är värdelös, emedan den ej är säker. Den är endast ett sken, hvarmed man vill vinna presteståndets biFÅ fall, för att sedan återtaga dem. Det borde varit stadgadt, att grundlagen i denna del ej kunnat ändras utan kyrkomötets samtycke. . Men jag ber att få erinra: om en 88:de i I grundlagen blefve intagen, med detta innehåll, I skulle den verkligen vara en säkrare garanti? Om den ovärdiga afsigten skulle vara för hanIden, att genom ett svek framdrifva representationsreformen, så att man först köpte prestestån dets bifall genom ett förespegladt förslag och sedermera återtoge priset — kan en sådan utgöra hinder? Begynner icke i sådant fall detta svekfulla förfarande med att borttaga den 88:de ÅS och fortgår sedermera lika obehindradt till den 87:de? För min del tror jag att paragraferna må uppställas huru som helst, har kyrkan ett stöd långt uppöfver dem. Och kan man icke räkna å folkets tillgifvenhet för den kyrka, ur hvilkens sköte de hemta näring för sitt andliga lif, så äro inga lagens garantier säkra. änner man sig icke betryggad derigenom att ett stadgande är upptaget i grundlagen, så gifves ingen trygghet. Större delen af de anmärkningar, som blifvit af reservanterna a synas mig således icke vara grundade. Vill man vara billig, så bör man äfven taga i öfvervägande de fördelar, det kungliga förslagets antagande skulle medföra. Såsom sådana synas mig, bland andra, följande vara att anföra: Att representationen bygges, inom båda sina afdelningar, på en allmännare, mera omfattande grund; Att ett stort antal förut orepresenterade i densamma inrymmas; Att konungens rådgifvare komma att deltaga i representationens öfverläggningar; Att konungen får rätt att upplösa de båda kamrarne; Att riksdagarne blifva årliga ; Att icke rent numeriska förhållanden läggas till grund för valrätten, utan domsagorna, som utgöra organiska enheter; Att de mera bildade samhällsklassernas inflytande har garantier genom sättet, hvarpå den första kammaren utses; Att stora förbättringar äro införda i arbetsordningen. Om man öfverser allt detta, så bör medgifvas att förslaget förtjenar att, utan förut fattad motvilja, moget öfvervägas. Att det eger brister, kan icke förnekas. Men hvilket förslag eller hvilken lag egde icke sådana? Sammanhåller man dem med förslagets fördelar, betviflar jag att ett bättre blifver framstäldt, som eger utsigt att blifva antaget. Den största betänkligheten gäller landstingen, och derom kan man blott säga, att alla inre skäl tala för att de skola uppfylla ändamålet såsom valkollegier till första kammaren. Men man saknar praktisk erfarenhet om landstingens sammansättning och verksamhet. Det är denna erfarenhet, som skall vinnas under de tre år, som förflyta innan nästa lagtima riksdag. På den punkt af behandlingen, som der vi nu stå, anser jag konstitutionsutskottet hafva rätt förfarit och skulle, i händelse det tillkommit ståndet att afgöra om förslaget boråt antagas som hvilande, hafva derföre afgifvit min röst. Doktor Schram ansåg ändring af representationen nödig. Den har varit bra, men tiden växer ur den nuvarande nationalförsamlingens snäfva former och gör en revision ertorderlig. Önskligt vore att det nya måtte för kommande tider bära lika goda frukter som det gamla hittills gjort. Emellertid bör ståndsskilnaden u pphöra, ty den splittrar sinnena, i stället att förena dem, och förlamar, i stället att befrämja verksamheten inom nationalförsamlingen. alaren trodde det vara af nöden, att presteståndet snart uppoffrade sin lagliga representationsrätt, helst der ofta nog ej förmått befordra hvad det ansett vara godt och rätt. Om ståndet upphör såsom riksstånd, skall presterskapet finna bättre trefnad att hvar i sin stad egna sig åt kyrkliga ärenden, och talaren ville ej bära okulden för att hindra sådant. Den tiden är försvunnen, då presteståndet ensamt representerade bildningen, då var det nödvändigt vid riksdagarne; mena nu är förhållandet lyckligtvis annorlunda. Vetandet är numera allmänt. Presterskapet behöfs ej vid riksdagarne, men så mycket mera i sin egen verksamhetskrets inom hjorden, der säden är mycken, men arbetarne få och heta blifva ännu färre. Ehuru framgången således vore önskvärd, kunde talaren dock icke obetingadt gilla förelaget såsom det bästa möjliga. ånga anmärkningar kunna göras deremot, och isynnerhet mot första kammarens bildande. Samfälda val äro olämpliga, då ej landstingen sjelfva bildas genom samfälda val. Men ingenting är fullkomligt här i verlden. Förslaget innebär dock mycket godt och lemnar utväg att vidtaga förbättringar; det är omöjligt att motsvara allas fordringar; men man bör hoppas att det sunda förnuftet vid riksdagsmannavalen skall afse det helas väl, och talaren förklarade sig nöjd med förslaget, tills man finge se hvad som kunde inträffa intill nästa riksdag. Prosten Tegner hade uppsatt sitt anförande skriftligt och uppläste detsamma så fort, att referenten icke lyckades negorlunda sammanhänkr gande nppsatia dess innehåll. Talaren fästade fa uppmärksamheten på det vigtiga moment, som H ligger i det ifrågasatta utbytet af representaI ur tionsreform, medgaf att förslaget förtjenade skärgi skådas och lofvade att ora uka dot ge AA AA. OM rn Rh AH 0