Aftonbladet – 21 mars 1863, sida 3

ningen och medlen att göra denna bäst tillgänglig genom vittnesbördet af de ssbästa målsmän i landet, samt sålunda blifva en verklig kyrkans organ. Talaren hoppades att Herren skulle välsigna den erbjudna gåfvan och låta den bära god frukt. Kyrkan får uppbära bitterheten mot presterskapet såsom riksstånd. Denna fara bör afvändas, helst om det kan ske utan större offer än som nu fordras, och talaren trodde ej att de förhoppningar han sålunda uttalat kunde hänföras under rubriken tomma töckenbilder och drömmar. Kyrkoherden Wennerström tyckte grannlagenheten mot konungen fordra, att man uttalade sin mening, och den mot ståndet att ej vara för mångordig. Om det bara vore fråga om presteståndets intressen, vore talaren färdig att gifva sitt bifall, ty presterskapets politiska rättigheter hafva varit det till mera skada än gagn; presten har kommit i ett spändt förhållande till allmänheten, som ej förmår skilja mellan sak och person, och de heligaste intressen hafva derutaf lidit. Men om frågan fäller statens väl i sin allmännelighet, så är saken mera betänklig. Man bör ej förneka det gamla statsskiekets goda egenskaper. Landet har nått en betydlig utveckling under dess egid, och folket har blifvit det lyckligaste i verlden. Reservanternas skäl böra ej heller förbises, särdeles hvad angår bildandet al första kammaren och vissa frågors behandling. Detta vore tvenne tänkvärda punkter, som väl kunde uppväcka någon tvekan, helst grunden för de blifvande valen ännu ej är lagd. Talaren hyste dock förtroende till folkets sunda förstånd och fosterlandskärlek; och då samhället kunnat på ett lyckligt sätt utvecklas under nuvarande bristfälliga former, borde det väl ock kunna det under andra. Om således landstinget utgör en faranti för det konservativa elementete bibehålande, är förslaget antagligt; men skulle denna förutsättning svika, så täger jag uppriktigt4, förklarade talaren, att om jag i al görandets stund egde:en röst, blefve den för afslag; ty landet får ej blifva en lekboll för demagogien. Biskop Bring fann öfverflödigt att yttra sig vidlyftigt; allt vore redan sagdt som kunde sägas både för och emot; hade pröfvat och öfverägt saken och funnit reservanternas anmärkningar i hufvudsaken grundade, samt ville derföre instämma deri af cen öfvertygelse, särdeles hvad två punkter angick. Det är nemligen obestridligt att ingen garanti finnes för bibehållande af första kammarens konservativa karakter, såsom vilkor för en sund utveckling, liksom att sådan ej heller finnes för den kyrkans sjelfständighet, som hon behöfver för att såsom ett yttre samfund kunna verka helsosamt. Af kär. lek, ej till ståndets intressen, utan till fosterlanlet, såg sig talaren förhindrad att bifalla föränringen, med mindre förslagets anmärkta brister lefve undanröjda. (Forts.) Rättelse: Uti gårdagsbladet 2:dra sidan 6:te spalt 2:te och 13:de raderna nedifrån, hr W. F. Dalmans yttrande, står inre utveckling i alla riktningar, särdeles de politiska, läs: inre utvecking i alla riktningar således äfven i den poitiska. — 2 em