Aftonbladet – 21 mars 1863, sida 3

komma, så vida hittills vunnen politisk erfarenhet har någon betydelse. Men härtill komma ytterligare följande garantier, som särskildt gälla i här förevarande fall. Först röstberäkningen efter skattegrund, hvilken gifver den högre förmögenheten ett ganska betydligt inflytande, och skulle i andra länder anses som en mycket stark garanti. Vidare att valkollegierna äro till, icke blott för detta mål, utan äro i öfrigt verksamma för andra ändamål, hvilket ger dem större styrka, mera erfarenhet i allmänna ärenden och vidsträcktare kännedom af personer som kunna ifrågakomma. Slutligen iafva landstingen en djup grund i det förflutna. Landskapsförfattningen har hos oss länge fortlefvat, varit mäktigt ingripande, och lemnat efter sig djupa spår i ännu fortiefvande vanor inom provinserna, . Lämpligheten af provinciella korporationer såsom valkollegier, är ock insedd i andra länder. I Danmark har man icke tvekat att, ehuru man der ännu icke sett lagen för blifvande amtråd, införa i författningen en paragraf, som antyder deras blifvande bestämmelser såsom valkollegier till riksdagens första kammare. I Holland sammansättes första kammaren genom val af provinsrepresentationerna, och man har antagit detta system, i stället för att konungen förut egde att utse ledamöter i första kammaren. . Granskar man de olika sätt, hvarpå inom de moderna staterna bildandet af en första kammare finnes genomfördt, så kan man urskilja trenne hufvudgrupper: den första, i hvilken en ärftlig adel utgör hufvudelementet, den andra den, hvilkens mest framstående drag är konungens rätt att nämna till ledamöter af första kammaren män, som förvaltat stora embeten eller eljest inlagt utmärkta förtjenster, samt den tredje bestående af dem, der första kammaren är sammansatt efter hufvudsakligen enahanda grunder med den andra. Exempel på det förstnämnda sättet gifva England, Österrike, Preussen. Men den ärftliga, stora adeln är der oskiljaktigt förenad med innehafvandet af stor jordegendom. Kunna sådana vilkor stadgas i ett låna, der den lägre småningom, under den historiska utvecklingen, genom sin inverkan upplöst den stora adelns företrädesrättigheter, under det den å andra sidan allt mera sammansmält med andra samhällsklasser? Det andra sättet är det som, efter mönstret af den romerska senaten, Napoleon I infört, och som blifvit antaget ej biott i Frankrike, utan i Italien och Spanien. Det eger fördelen af den erfarenhet, som förvärfvas genom en förutgående verksamhet i allmänna värf och som kommer representationen till godo. Men en så sammansatt kammare har den olägenhet, att i sjelfva dess ursprung ligger en motsägelse mot dess bestämmelse. en är till för att representera folket, men den representerar i sjelfva verket konungamakten. Den kan ej med framgång votera skatter. Det tredje sättet af likartade grunder återstår då. Och man kan fråga: Aro tillräckliga skäl att stadga stridiga grunder för sammansättningen af första och andra kammaren? I England förlikes denna strid genom det egendomliga samband, som der eger rum emellan lorderna, såsom de äldste inom sina familjer, och öfriga medlemmar af dessa. Iandra länder med sådana inrättningar framstår andra kammaren märkbart framför den första. Man måste alltid taga i betraktande af huru mycket större vigt det är att hafva en första kammare, hvilken eger verklig betydelse och styrka, än att dess sammansättning skulle vara af ett mera i ögonen fallande utseende. I afseende på den and a kammaren hafva reservanterna klandrat, att för den finnes en census. Men har då en sådan icke redan förut funnits? Hvad är då bestämningen i 1810 års riksdagsordning, att en grosshandlare för utöfning af valrätt måste betala 20 rdr skatt, en minuthandlare 10, en handtverkare 5? Är betydelsen af den nu gällande bestämningen att valman i stad skall hafva så stor inkomst att han betalar bevillning efter andraj artikeln, någon annan? är icke bestämningen, att valberiättigade inom bondeståndet skola vara besutne, likaledes ett streck, nedanför hvilket stannar ett högst betydligt antal af landsbygdens befolkning? Om nu gällande bestämmelser noggrant iakttages, lärer antalet af dem som uteslutas af det nya förslaget blifva ganska litet. Vidare anmärkes af reservanterna, att denna Jt census drabbar så olika och allt för mycket gynnar jordegendomen. Men innehafvande af jordegendom anses i alla författningar såsom betryggande, emedan det utbildar vanor och tänkesätt af allvarlig beskaffenhet och rundlägger j tillfälle att genom ihärdigt arbete lätt utvidga s sin besittning. Vår nu gällande bevillningsför1 ordning och kommunalstadga gynna äfven jord1 egendomen. Om på detta sätt bildas klasser, id så är det åtminstone klasser i hvilka hvar ochjl en med lätthet kan vinna inträde. Man kan väl säga att penningen bestämmer, men hvad be stämmer å andra sidan det kapital som fordras till att drifva ett yrke, eller besutenheten på lä landet, eller den lön embetsmannen uppbär förr att kunna lefva? lå Reservanterna hafva vidare anmärkt, att stäI derna icke få välja hvar och en för sig, utan d sammansättas till valdistrikt. I denna anmärkÅr ning instämmer jag för min del. Valen skulle ld efter all anledning få en större samhällighet och h ett bättre resultat, om städerna — åtminstone del k större och medelstora — valde hvar för sig. Men Ja denna omständighet, ehuru den är en brist, kan rt icke vara af så väsentlig beskaffenhet, att den bestämmer omdömet om det hela. I afseende på arbetsordningen anmärka resgervanterna, att målens santidiga föredragning ider mot grundsatsen af två skilda kamrar, ) 21 viika borde känna hvarandras förslag. Äfven detta hänseende delar jag deras mening. Men ag kan deremot icke instämma deri, att genom len föreslagna anordningen uppoffras fördelen tt förekomma förhastade beslut. De förhastade vesluten förebyggas i ett tvåkammaresystem icke ;enom den successiva pröfningen, utan derigerom att besluten fattas af,tvenne skilda församingar. Ett ögonblicks hänförelse efter ett eldigt redrag kan då icke föranleda till ett öfveriladt beslut. Man måste ock besinna, att kamrarne i jelfva verket, ehuru på en omväg, komma att oröfva hvarandras meningar och beslut. Ty de ammansatta utskotten bereda ett tillfälleatt på förvandlära känna åsigterna inom den motsvarande kammaren, likasom äfven, der besluten utfalla olisa, innebär utskottets skyldighet att sammanjema ett sätt för hvardera kammaren, att öfverväga let beslut, den andra af dem fattat. Och på samma runder som man håller på den första kammaens sjolfständighet och betydelse, borde man ock illa det inflytande denna kammares ledamöter unna komma att ega i utskotten, genom dej ipplysningar de skulle kunna meådela. 16 Likaledes klandras ofta det stadgandet, att rölå terna inom bådå kamrarne i vissa fall skulle Di komma att sammanräknas. Men sjelfva synpunkla en för detta klander synes vara oriktig. Tylv let är uppenbart att, om sammanräkning icke gde rum, skulle den andra kammarens beslut i t nslagsfrågor städse hafva vitsord. Om den förIV ta kammaren beviljat 150,000 rdr och den an2 Ira 100.000 rår, så blefye af sig sjelft 100,000 PP: drs anslag riksdagens beslut. Sammanräkninkl sen är således icke annat än en undantagsvis nedgifven förminskning af andra kammarens S sk hi bi k di St bi då ätt, för att första kammaren må, der den förra ) varit om beslutet enig, kunna inverka på den slutliga utgången. Antager man, hvad som visserligen icke är det sannolikaste, att andra kam-! naren blir den som beviliar de högre anslagen, 1 så bli naiurligtvis förhållandet omvändt. Upp: r fråga om grundskatterna, såsom man an-)! rt, så tillhör denna fråga icke antalet af dem! 5